Resebrev från Grekland

Jakten på osthyveln….eller – Två veckor på Karpathos 16 - 30/7 2004
Det som var tänkt att bli ett återvändande till Kykladerna fick ett abrupt slut då Apollo inte längre kunde erbjuda den ursprungliga planen att via Mykonos anlända till Syros som lockade oss. En del snabba kast gjorde att reservplanen Karpathos fick bli vår resa i år och den fick precis plats inom ramen för de få gemensamma semesterveckor vi lyckats få ihop. Det var också positivt att vi fick tillbaka nära en tusenlapp genom den nya bokningen. Det kan nog bara bli en kanonresa, vi bestämde oss för det. Ska vi åka då ? Häng med !

Torsdag 15/7: Bort flög alla besvikna tankar om hur en Syros-vistelse skulle ha varit. Nu såg vi framåt, började samla (alldeles för mycket) information om Karpathos. Sen så planerade vi och tänkte tillbaka på tidigare resor och vad vi ville uppleva denna gång. I ett huj flög dagarna sin kos och packningen påbörjades. Högar med kläder och annat fyllde vardagsrummets golv, lägenhetens största. Här behövs överblick, strategi och taktik för att utnyttja plats. Det går trögt, fram kommer då mitt blandade kassettband med grekisk musik (mest live) som har känsla. Den nödvändiga stämningen infinner sig i rummet och väskorna fylls och gott om tid blir över denna kvällen före. Men man måste ju dubbelkolla, öppna och stänga igen…..nåja, där nere går ju att köpa sådant man kanske glömt. Väskorna får inte plats på badrumsvågen så tanken kommer om hur mycket de kommer att väga när vi väl ska hem ? Vi har redan avverkat två semesterveckor av fyra. Det hinner bli en del dåliga vanor, mycket långa dygn och mycket sena morgnar. En väldigt bastant och sen middag och ett par glas vin gör oss rejält dästa. Full rulle i lägenheten, massor av musik och miljoner tankar om att snart få flyga iväg, komma fram. Det blir nog svårt att somna när vi väl finner att vi måste lägga oss i horisontalläge

Fredag 16/7: Vi sover inte mer än kanske varsin knapp timme, väckarklockan ska skrälla kl. 04.00 men vi tar oss igenom arla morgon och taxin kommer. 3,5 mil till Arlanda går fort, chauffören och jag har gemensamma bekanta som vi sitter och ljuger om. Gryningsljus och mycket gles trafik på motorvägen – härlig inramning !

I avgångshallen är det som vanligt mycket folk och det är ett nöje att strosa lite för att bara insupa lite atmosfär och undra lite vart alla ska resa någonstans. Familjen af Petersens, Karin (”karinafp”), Per-Olof, Erika och David dyker upp, vi ska ju av en slump tillbringa de två Karpathos-veckorna på samma hotell. Novair´s Airbus 321 som är nästan helt fabriksny, tar oss igenom mycket dis ovanför Balkanområdet och efter lunch och en stunds sömn kan jag bara stirra ned över det magiska att vi befinner oss över östra Egeiska havet precis ovanför Chios ! I tät följd passerar vi sedan mitt emellan Ikaria och Samos. Mina ögon blir stora när jag tydligt kan se den så väldiskuterade och beryktade landningsbanan utanför Pythagorion! Patmos och Lipsi är de två nästa öarna som syns men sedan kommer så Leros, Kalymnos och Kos på rad och det är en bedårande syn! Nissyros och Tilos blir sedan de två sista ”på min sida av planet”. Vi nalkas slutligen Karpathos och öns västra del. Grannön Saria, skiljd med ett smalt sund vid nordspetsen syns men det som jag gapar stort över är Karpathos berg med moln rakt över topparna som vore de gräddklickar. Otroligt imponerande syn, det är ett nöje att följa öns utseende ovanifrån några korta minuter. Så efter ett par långa svängar känns nordanvinden rejält i planet, liksom en hand som tar i och styr. Det som varit medvind hela vägen ner sätter nu prov på piloterna och den sista långa sugande högersvängen blir tuff för dem. Men det är kanske rutin enbart, för vi möter plötsligt karg mark på sidan, landningsbanan ligger väldigt nära havet och med en rejäl duns tar vi mark och det känns brutalt för hjul och upphängning under oss. Full reversering nu, återigen tänker jag leende på landningar på Samos och undrar stilla om inte detta ändå är ännu ”värre”? Men ändå en härlig landning, den europeiskt tillverkade Airbusen känns onekligen ”levande” och den sista halvtimmen över havet med öarna och Karpathos enormt vackra kustlinje känns som en rejäl humörhöjare. I trappan ner från planet känns blåsten vi nyss tagit oss igenom. En man ur flygplatspersonalen ser mig och den Kalimerakeps jag bär. Han pekar ivrigt på den och det tar några sekunder för mig att förstå att han säkert sett många huvudbonader blåsa av och försvinna från avstigande turister.

Det går snabbt att få väskorna, bussen fylls och vi avgår per omgående in till Pigadia. Några kurvor, branta backar, ett stopp och vi är vid Hotell Regina. Mitt ibland tutande trafik, rätt så centralt mitt emot kyrkan ligger hotellet. Några korta formaliteter med pass och vi tar hissen ( ! ) upp till rum nr. 41. Nu är vi ivriga, balkong inspekteras, hur är utsikten ? Inget eluttag nära diskbänken för medhavd vattenkokare. Precis som det ska vara alltså, äkta grekiskt ologiskt på en gång ! En stol placeras vid fotändan av sängen där det finns uttag så får det fungera som vattenkokarplats. Det är ett hyfsat stort rum, diverse ommöblering görs så vi kan röra oss bättre och få ordning på blivande rutiner. Toaletten som så ofta bjuder på huvudbry i form av bristande logik, är precis så ologisk som vanligt. Toastolen extremt nära duschen och draperiet, handfatet så nära väggen att handdukarna som vi hänger på väggen ovanför, nästan hänger ner i handfatet. Balkongen är c:a 8 kvm efter snabb uppskattning av längd och bredd men aggregatet till ac´n tar en del plats invid väggen. I rummet står luften helt stilla så vi hyr direkt ac´n för de kommande 2 veckorna. Het stillastående luft nattetid är inte vad vi gillar och aggregatet verkar gå igång klanderfritt efter undersökning av till synes helt obegriplig liten fjärrkontroll.

Klockan 17.45 hämtas vi med buss för att åka till välkomstträffen med Apollo. Kanske kan vi snappa upp något som är av nytta ? Det blir dock en hel del blaha-blaha, info om utflykter osv men vi ”handlar” i alla fall de utflykter vi planerat att ta. Bara en av oss har nämligen körkort och jag vill helst inte trafikera okända gator och vägar i detta annars trevliga land. Rundturen ”Karpathos förr och nu”, 6 byar under en dag verkar lockande så att vi efter den kan utröna vilka byar vi vill besöka en gång till. Tillbaka inne i centrum väljer vi enklast möjliga middag då vi antagligen kommer att bli mycket trötta framåt solnedgången efter denna mycket långa dag. To Koutouki som vi fått tips om blir valet eftersom den dessutom ligger nära hotellet. In i köket och kolla på dagens maträtter, där finns bl.a ”Garlic Pork” som vi båda väljer. Köttet smakar fantastiskt gott, Ekavi kapsylretsina sitter fint till detta och vi blir riktigt mätta och är glada över vad denna första dag har inneburit. AC´n på rummet väller ut lika varm luft som rummet redan har medan aggregatet på balkongen är tyst. Här ska klagas! Varsin Zorbas öl som vi ännu bara sett på bild inmundigas. Den är dock sötsliskig och jolmig så hädanefter ska vi dricka enbart välkända märken. Vår trötthet gör nu sig gällande rejält och vi stänger därför av ac´n för att få tystnad och somnar därefter på 2 röda sekunder.

Lördag 17/7: Vaknar utsövda och tänker frukost! Men vår medhavda vattenkokare trilskas och spisen är tvärdöd. AC´n var konstig, ingen spis, kylskåpet inte ens svalt och duschen fungerar inte alls. Dörren till rummet går dessutom att trycka upp med endast en lätt knuff med handen trots att den är låst. Jag går därför ned till Apollos kontor som är beläget i samma lokaler som ”Possi Travel”, lokal travel agent. Alla våra klagomål räknas upp varvid ett samtal på engelska tydligt visar att den på hotellet som svarade i telefon inte behärskar språket. Tolk tillkallas i form av Possi´s kvinna som tydligen får viss kontakt. Dock har luren bryskt lagts på en gång under denna ”förhandling” vilket visar vilken nivå hotellet uppenbarligen vill visa. Men hur som helst blir jag erbjuden rum 21 istället för 41 så jag tågar tillbaka och finner att både yngsta dottern och en ”aunt” (faster/moster) som talar amerikanska ska sköta snacket med oss. Vi går tillsammans igenom alla felaktigheter, de har redan varit inne i rummet medan jag var på väg dit så problemet med ac och spis var helt enkelt en säkring som hade gått. Kall luft kommer nu från manicken på väggen men duschen ger tanten huvudbry liksom dörren som mer är ett draperi. ”I do trust greek people but I don´t trust other nationalities when it comes to this door”, förklarar jag för Maria som tanten heter. Uppenbarligen har kritiken ändå gått fram då vi får följa med ner till 21:an. Där är det felfritt, vi utväxlar leenden och de talar om för oss att vi kan tillträda rummet omedelbart. Bättre att vara vänner direkt än att orsaka mer meningsskiljaktigheter. Ivrig nedpackning av allt i hiskelig fart och in med allt i hissen medan vi känner humör, trivsel och välmående stiga med 150 %. Så skapar vi ordning, finner att de höga träden rakt utanför balkongen två våningar längre ned, skymmer utsikten än mer men går istället iväg och handlar på supermarketen i kompletteringssyfte strax innan 12.30 då siestan gör att nästan alla affärer stänger. I affären letar vi febrilt efter en osthyvel av något slag. Den utrustning vårt ”nya” kök har, innehåller bara en liten futtig kniv värd att använda till smörgåspålägg och grönsaker mm. Ingen osthyvel finns men vi beslutar oss för att i alla fall leta överallt vi kan i staden. Stora supermarketen är den största affären vi hittar, var ska vi då hitta köksartiklar ? Inte visste vi då att supermarketen hade öppet hela dagarna.

Nu ska här kopplas av och vi tar plats vid poolen bara för att efter en kort stund bli besökta av familjen ”karinafp” som ska ut på stan och luncha. Vi har nog rätt så olika vanor, luncha ska vi också men senare. Jag min badkruka kliver nu omedelbart ner i poolen och finner att det är varmt. Jag som ogillar kallt vatten om jag någon gång tar mig mod och lust till att bada ! Barn leker i vattnet, några andra vuxna solar och trafik och annat larm ljuder runt om. Gatan precis utanför är en infartsgata och måste passeras eftersom många gator av förklarliga skäl är enkelriktade. Eftersom 14 dagar så småningom leder till att man inte alltid orkar vara så klok, logisk och klartänkt brukar vi då och då göra olika saker. Sagt och gjort väljer jag att gå på ”fotosafari” medan Bettan tar fram en bok där under parasollet. Pigadia befinns vara väldigt intressant i kameraögat och jag hittar massor av färger, ljus, katter, blommor mm. På tillbakavägen upptäcker jag plötsligt Kafeneion Faros, en liten gemytlig bar med två rum. Ett rum med baren och några stolar vända mot tv-apparaten. Det andra rummet har ett bord och några stolar samt en stereoanläggning och travar med cd-skivor och kassettband. Här huserar Ilias Rumeliotis som är en riktig ”knickedick”, bär lustig brun keps, stor mustasch och ler och skrattar mest hela tiden. Vi språkar lite, skakar hand och finner snabbt att det inte är någon överraskning att vi känner samma personer från Kalimera (fast det visste jag ju om i förväg). Handlar lite frukt och grönsaker på väg hem, tomater, nektariner, aprikoser och plommon. Efter lite välbehövlig vila (mest för mig efter promenaden) och varsin öl på balkongen tar jag sedan med Bettan till ett ”hemligt ställe” innan resans andra middag. Naturligtvis för jag henne med till Ilias jag nyss bekantat mig med där vi tar in lite ouzo med meze. Ouzon smakar sensationellt bra, märke Makedonikos och tilltugget består av mycket små och salta oliver, syltade små grönsaker, feta och sardiner. Ett yngre tyskt par med liten dotter är de enda övriga gästerna som Ilias pratar tyska med. Han är riktigt lurig, har verkligen glimten i ögat och tycks filosofera lite i största allmänhet över liv och leverne. Jag frågar efter toaletten som jag inte såg vid mitt första besök. Jag reser mig, Ilias pekar mot trappan till utgången….jag tar några steg medan han bara skrattar och säger…..”what would it look like if you…..(håller sin hand framför sina byxor)…..in front of everybody…..” – pekar sedan åt andra hållet, in i baren, säger ”that way, behind me” och skrattar ännu mera. Ibland blir man blåst, det behövs inget TV3 för en blåsning. Så jag kommer ut från toaletten, möter denne klurige lille glada man och säger ”I like you” ! – ”I like you to” blir svaret !

Vi ska vidare nu, säger hej då till Ilias med löfte om snart återseende. Halvt om halvt har vi ingått löfte med af Petersens om gemensam middag på musiktavernan Pelagos lite utanför stan. Livemusik varje kväll, stället varmt rekommenderat av ”Mikke”, ”Riitta” m.fl. Vi träffar på vägen dit en trevlig (och ren) röd katt på en mur. Han är så vansinnigt tillgiven, vill bli kliad, lyft men det vill inte vi. Han får så mycket klappeti klapp att han nästan trillar av muren och vi blir nästan inte av med honom. Väl på plats på Pelagos har af Petersens nästan avslutat sin middag, de får sin efterrätt när vi ska till och beställa vår mat. Ungefär då börjar musiken, vi får vår mixed meat plate for two samt husets röda vin och känner stämningen smyga sig på. Xroni spelar gitarr och Florio bouzouki, många välbekanta låtar avlöser varandra och herrarna sjunger växelvis olika låtar. Perfekt samspelta och härliga röster skapar en gemytlig atmosfär och fler och fler gäster fyller det av allehanda växter mysiga Pelagos. Lamm, kyckling och vitlöksspäckat fläskkött är mycket gott, vinet kanske lite jästigt men fullt godkänt. Sångaren Vassilis kommer in som 3:e musiker, han spelar inget instrument men har en aningen hes röst och tar sig igenom sina låtar med synbar lidelse och inlevelse. Han är dessutom lite flirtig, söker mycket ögonkontakt med det andra könet och stämningen ökar hela tiden i värmen. Ett äldre par dansar, mannen dansar solo till och från, visar stor vighet där han hoppar och slår klacken på handen som man gör solodansandes. De är faktiskt från Skåne så vi växlar några ord. De vill väldigt gärna att vi ska vara med och dansa men vi lyckas förhindra att de andra gästerna ska få skrattanfall. På väg tillbaka till centrum pågår en stor fest på Taverna Aegeo med bara grekiska deltagare. Stor ringdans pågår, mysig fiolbaserad musik där vi står och betraktar händelserna några steg in på tavernan. En gammal man vid bordet vi nästan står intill, vänder sig om, ler och förstår säkert att vi iakttar vad som händer. En smal liten svart katt söker mat precis där vi står men en stor gråspräcklig katt ställer sig demonstrativt intill. Den lilla svarta väser men den stora grå bara bröstar upp sig, spänner ögonen i den svarta och liksom säger ”du pysen, mucka inte med mig”. Ett härligt litet ögonblick, mannen vid bordet såg också det hela och sade sen ”Ooh, black cat…..” till oss och log ! Några trevliga timmar, först i stan hos Ilias och sen mitt i musiken på Pelagos och promenaden tillbaka. En händelserik första hel dag avslutas med vin på balkongen. Rummet var skönt svalt då ac´n var perfekt inställd denna gång. Faktiskt ännu en trivselhöjare när man vill ha riktigt god sömn.

Söndag 18/7: Det i förväg annonserade ( ! ) strömavbrottet i hela Pigadia utbryter prick 08.00 men vi somnar om och missar att brygga vårt morgonkaffe då vi var slarviga med att komma i säng i tid. Men vad gör det ?

Hotellets reservaggregat dundrar genom väggar och tak, det betjänar de nödvändiga funktionerna för receptionen och baren/serveringen endast. Coca-Cola får duga som substitut till mackorna och youghurten denna förmiddag. Utan ström är Pigadia säkert inte kul att vistas i så vi latar oss vid poolen och försöker få timmarna att flyta bort på det viset. Både gårdagen och den nu lata tillvaron får oss att känna att denna ö kan bli en riktig fullträff. En trivsam känsla infinner sig både för vad som hunnit hända hittills och vad ska vi få vara med om de kommande dagarna. Kommer vi att få en ö vi vill återvända till?

Dagen blir eftermiddag och strömmen kommer åter. Kylskåpet håller fortfarande bra temperatur och så gör även vi där vi vistas så mycket vi orkar i poolen. Vi bara existerar, känner hur kroppsfunktionerna går på extremt lågvarv. Solmogen frukt äts och varsin öl slinker ner, vi lufsar stilla ut på staden och köper telefonkort. Bettans mobil vägrar fungera trots löfte från det en gång statliga bolaget om full funktion i 150 länder. Vi ringer en bekant som befinner sig på Kos och fyller jämna år. Glad sång och andra muntra tillrop i kör får jubilaren att bli rörd och tackar hela tiden för vårt lilla påhitt. I kvällssolen är Pigadias hamnpromenad mycket vacker, vinden fläktar behagligt och en promenad i maklig takt är precis vad som ökar på hungern. Restaurang Life of Angels har en smal och lång balkong där vi sätter oss ned, det blåser mera c:a 10-12 meter ovanför hamnen. Lamm respektive fyllda tomater med grönsaker och potatis smakar ok. Supergullig kattunge får klappar och fotograferas innan vi traskar åter till Ilias på Faros för kaffe och Metaxa. Han skiner upp, hälsar med ett ”beep beep”, galen som han är. Han brukar göra så att han serverar allt på en bricka och precis när han ska gå ut med beställningen så visslar han som ett utryckningsfordon och säger ”beep beep” ungefär som i den tecknade serien ”Coyote & Roadrunner” (Gråben & Hjulben). Redan när vi språkade vid mitt första besök berättade han: ”I am crazy and I live on a crazy island”. Så sant, så sant…..! Så finner vi Pigadia´s skivaffär, ja egentligen 2 och båda är dessutom fotobutiker men den ena har ett rejält tilltaget sortiment. Där hjälper den unga tjejen mig finna ett och annat och jag har ju även en lista på cd-skivor med, tipsat på Kalimera. Listan ligger dock på rummet och jag säger till tjejen att vi har fler än 10 dagar kvar på ön. Faktiskt hade jag redan handlat två skivor i den andra, mindre butiken bara en stund tidigare. Vi avslutar kvällen med några Mythos på lilla tavernan To Fegari där en rödhårig kvinna susar runt borden, pratar nästan oavbrutet och skrattar. Vi får både osaltade jordnötter med russin (också en kombination !) samt sockerkaka en stund senare.- Här råder både glädje och generositet !

Måndag 19/7: Vi försover oss nästan, utflykt idag till Lefkos Beach och det är tufft att komma upp när man lägger sig till med sena kvällsvanor. Men iväg kommer vi, piggnar till gör man inför nya utmaningar. På slingriga vägar och kargt landskap når vi vackra Lefkos Beach. Denna tur med buss innehöll klart och tydligt informationen ”ingen guidning”, bara kort bussresa till målet s. a. s. Ändå är det några svenska kvinnor som uppenbarligen redan är missnöjda och vill prata med den yngre kvinna (i alla fall inte skandinavisk) som har följt med framme vid chauffören. Lefkos Beach har några tavernor, hotell och studios ovanför den fina stranden som ligger vackert i en liten vik. Grannön Kassos syns men i mycket dis men många andra vyer och föremål blir förevigade med systemkameran. Då ser jag ett blått K på vit botten på en mansrygg ! Det är Uffe och Susanna Säter från Helsingborg som sitter och ska luncha på en av tavernorna. De hade åkt flygstol för att bo just i Lefkos och trivs bra där. Vi byter lite erfarenheter, de säger att de ska överväga att registrera sig i forumet för att byta erfarenheter med andra. God idé, så vi skiljs, jag vill inte störa i maten och vi ska själva äta fast en bit bort. Bettan ligger i solstolen men vi går upp på den andra tavernan rakt ovanför oss. Greksallad, tzatziki och bröd är ju alltid en höjdare. En stor lurvig hund är road av att leka i vattnet men vågorna vill han inte möta så han går och tar en liten boll som barnen leker med. Sen skakar han av sig vattnet från sin lurviga kropp (ingen människa står dock i vägen) för att sen rulla sig i den varma och torra sanden !! Stackars hans ägare, om han har någon !

Resten av eftermiddagen bedrivs åter igen i ett bara-vara-tillstånd som är alldeles förträffligt. Andra badar, inte jag men jag trivs ändå. Bussen avgår tillbaka kl. 16.30 och vi tar inte samma sydliga väg tillbaka. Istället ska vi en bit norröver och vidare rakt österut över ön för att sedan söderut tillbaka till Pigadia. Ganska snart passerar vi de skogar som brunnit vid två tillfällen i år (i maj och juni) och det är bara sot och aska kvar. Betydligt gladare blev vi när vi fick beskåda alla berg norröver när bussen styrde mer österut, ner från höjderna och söderut. Helt makalösa och hisnande syner och ytterligare bränsle åt tankarna om ett eventuellt återvändande till Karpathos i framtiden ! Åter i Pigadia handlar vi, hittar inte heller denna gång någon osthyvel, tar det lugnt och förtär det vanliga……nötter och öl. I kväll har vi en tipsad taverna på programmet. Seven Eleven som bl.a ”Eva L” besökt och berömt ska få vårt betyg. Seven Eleven som kan tyckas ha ett suspekt namn ligger precis i korsningen invid ”stora vägen” som vidare leder till Pelagos och bort mot stadsstranden. Vi blir inte besvikna på maten på 7-11, enkelt med feta och oliver, sen pastitsio och moussaka. Enkla och vällagade rätter medan mannen i famljen som serverade läppjar på ett glas vitt vin hela tiden. Han domderar och hojtar på vad vi förmodar är frun. De nästan grälar tycks det och det är ju svårt att veta vad de eventuellt har delade meningar om. Två välskötta hundar gick omkring hela tiden i tavernan, det finns alltid någonting intressant att studera under en middag i Grekland. Tillbaka till centrum inköps två olika sorters kapsylretsina för sedvanligt balkongbruk. Träffar karinafp & Co.

Som vi utbyter dagens skvaller med. Vi bekräftar att vi ska ta den första gemensamma sittningen på Pelagos och tillsammans insupa musik och god middagsmat i morgon. Då har både Karin och dottern Erika namnsdag så vi har köpt varsitt litet tygmärke med namnet på och kardborrfäste bakpå. Därför tycker vi de ska med till Ilias på Faros eftersom de inte träffat honom ännu. ”Uppvärmning” alltså, de vet ju inte vilken ”skön lirare” Ilias är och hela familjen gillar ju ett gott skratt. Det sista vi säger till familjen blir i deras lägenhet. Vi häpnar verkligen över hur olika detaljer lägenheter på samma hotell har, rum 23 som de har – två nummer från vårt. Duschdraperiet hos dem har en helt obeskrivlig ”konstruktion” och toaspolnings-mojängen får oss att skratta högt. Draperiet hade släppt taget och helt ramlat ned över Karin en gång så hon fick skrika på övriga familjen om hjälp då det kladdat fast helt på kroppen ! Lite vin på balkongen avslutar ännu en händelserik dag, man gör så lätt bokslut varje gång på balkongen och speciellt när det redan har hänt så mycket de första dagarna. Kanske är det inte så kul att ställa reseväckaruret på 06.20 men ska vi ha en heldag med båten via Diafani upp till Olympos så får man väl lida lite?

08.15 avgår båten Chrysovalantou III.

Tisdag 20/7: Upp kommer vi, om möjligt något muttrande där i gryningstimman. Ryggsäckarna packades före sängdags så frukosten glider ner utan stress men ögonen har det betydligt tuffare i morgonljuset. Extra film, bra med vatten stiger vi ombord på utflyktsbåten som stävar ut, sätter fart och trots gissningsvis kulingvindar går hon lätt genom vågorna och de vita gässen. Rakt norrut in i motvinden längs östra kusten möter vi mer och mer fantastisk kustlinje under de 1,5 timmarna. Vilken vacker ö vi har funnit, kameran går varm men zoomobjektivet är knepigt att hålla still i den byiga vinden. Anlöper Diafani c:a kl. 10.15 där bussar ska ta olika grupper upp mot Olympos. Många i vår buss blir stående i mittgången och stor förvirring råder, många gapar utanför. Danske Apolloguiden Brian och chauffören får ropa i mikrofonen flera gånger att ”passenger´s with boat-ticket only must wait, we will pick up again…..” bl.a, bl.a. Äntligen får vi till slut av alla stående, vissa tror tydligen att det går att slinka igenom utan rätt till det. Men felet låg i att ingen kollade de olika typerna av biljetter vid påstigningen. Nåja, hisnande kurvor och stup kantar vår väg. Detta har vi varit med om många gånger och nästan blivit rutinerade på ”ska han klara den här kurvan och ravinen OCKSÅ….”? Det väldigt typiska turistiska fotostoppet kommer och vi kan se Olympos för första gången. Sånär som på turisternas ”ooh” och ”aah” så är det så tyst längs vägen medan klicken från kamerorna hörs. Olympos är verkligen unik, det är en riktig wow-känsla att se byn från håll och molnen som ligger som gräddklickar strax bakom vid bergstopparna. En del tankar från Santorini kommer. Danske Brian pratar på när vi är framme men han berättar att de fick veta i går att han måste ”guida” innan vi går in i själva byn. Affärsinnehavarna tillåter inte längre guidning inne i gränderna, där ska vi få gå själva under begränsad tid. En dryg timme har vi i alla fall, gummorna i folkdräkter och gubbarna med, står nära nog ”på parad” där vi traskar upp för den första backen invid husen. Gummorna kränger souvenirer, tvålar, kryddor, hemvävt osv. medan två gubbar spelar den lokala säckpipan för oss. Känns programmerat som allting annat vi nu har fått se i byn. En av gubbarna tog vid och började spela när den första tystnade – vi hade ju just passerat honom! Vi blir föga imponerade av Olympos, visst är det vackert och det är mycket tyst. Men lika kommersiellt som vi fått höra i förväg är det verkligen. Det måste vara svårt att tjäna pengar på att bara visa en vacker och originell by utan att ha produkter med prislappar på. Men det är kul att få vara här en stund. Så åker vi vidare och det till byn Avlona c:a 20 minuter bort där det är lunch beställt. Brian fortsätter att prata ännu mer i bussen. Han är en glad spelevink, lite originell och en kille man lätt lägger märke till. Ett ungt par som satt sig vid bakdörren, platsen där man knuffar fram sätena så det blir en utgång – märker till sin stora förvåning att vi börjar rulla iväg med dörren ÖPPEN!! Många andra nästan skriker förskräckt att de kan ”trilla ut” men Brian säger skrattande och lite coolt ”grekisk air condition”! Så stängs i alla fall dörren, det gick nog ingen nöd på paret i alla fall. Byn Avlona är bland det mest ödsliga vi sett i Grekland! Små oansenliga, låga stenhus som ligger i slutet på en svag bergssluttning, ganska långa avstånd mellan husen i sig. Först ett stort antal odlingsområden där det växer vinrankor, tomater osv. avgränsade med prydliga stenmurar. Odlingarna växer i mycket rödaktig jord och det är mycket kargt, hela byn andas ödslighet. Men mitt inne i byn som hela gruppen vandrar sakta igenom, dyker en taverna upp mitt inne i ingenstans tycks det. Brian vinkar, hälsar glatt, skrattar och kramar om familjemedlemmarna som väntat på ”skocken”. Varm tallrik med fylld aubergine, moussaka, ris, bönor och potatis är riktigt god. Andra väljer alternativ 2 som är grekisk sallad. Det finns gott om tid att sitta och snacka med andra vilket vi gör men vi går sen iväg lite sakta, ser oss ytterligare omkring i byn som verkar vara någonting någon glömt. Endast bilar och mindre fordon kan ta sig ner för grusvägen, något liknande har vi inte sett. Alla går iväg från tavernan i omgångar, ett litet pärlband av folk har vi bakom oss när vi och några andra kommer upp till bussen vid vändplanen. Någon skrattar, pekar in i bussen och andra undrar vad som står på. Chauffören ligger längst bak, sover tungt och snarkar så det hörs ut!! En ung grekisk kille syns komma springandes över mark och stenmurar, full rulle upp emot oss. Har någon glömt något ? Nej då, han ska med bussen bara, bekant med chauffören och han har just vaknat. Cigarett har han dessutom redan tänt och han har inga problem att köra oss tillbaka ner till Diafani för att invänta båten tillbaka. Där tar vi varsin frappé på ett mysigt litet café några meter bakom hamnen i byn. Det är bara väntan på båten som gäller och allt som finns att göra är att studera byn Diafani och dess vardagsliv när turisterna ska åka därifrån. Gubbarna sitter vid fiket och glor, språkar lite. Lane Lines färja Vitszentos Kornaros har just gjort klart lossning och lastning och stävar ut mot för oss okänt mål. Lite lustigt att den anlöper en sådan liten by som Diafani. Piren den lade till vid ligger en bit ut från hamnen och fören har den ju rakt ut mot havet så det går ju. Blåsten uppe på soldäck när vi har åkt iväg är stark och dagboksbladen fladdrar för mycket. Jag måste gå in i salongen innan jag tappar viktiga anteckningar. Havet lever men vågorna är inte speciellt höga när man väl studerar havets eget liv. Jag gillar inte hav vidare mycket.

Det är skönt tänker vi, att få duscha av sig efter en heldag ute på ”landet”. Men duschen trilskas igen, det är tvärt omöjligt att tygla varm- och kallvatten till lämplig temperatur. Vill man bli stekt eller isbit, bara att välja. Desto roligare får vi när vi sedan tar med familjen af Petersens ut för att fira Karins och Erikas gemensamma namnsdag. Först hos Ilias på Faros med ouzo och meze, läsk till tonåringarna. Ilias är pratsam som vanligt och vi har köpt varsitt litet tygmärke till ”damerna” som de blir glada men förvånade över. Sedan besöker vi Pelagos för mer bra livemusik. God mat igen och mycket vin går åt till oss 4 vuxna. Vassilis som är ny sångare på Pelagos sitter och pratar en del med oss och bjuder till och med på ännu en flaska röd Makedonikos medan han flirtar lite med våra ”damer”. Trevlig kväll måste dock ha ett slut så glada i hågen traskar truppen på 6 personer tillbaka under stoj och stim. Tröjbilder tas bland gatlysena, undrar just hur de kommer att se ut efter denna helkväll ? I morgon får vi sova, dvs. utflyktsfritt !

Onsdag 21/7: Nästan hela förmiddagen går åt till sömn ! Förfärligt vad trött man blir under semestern egentligen men det är kanske ett betyg på att upplevelserna tröttar, fast på ett positivt sätt ? Brunch intages under löftet att ”idag gör vi ingenting”. Fast tillåtet är ändå att skriva vykort och det är ju ändå kul med tanke bl.a på att många har förväntningar hemifrån. Hela onsdagen går i lathetens tecken, timmarna bara flyger förbi tills vi åter sitter på balkongen, lyssnar på radio och läppjar på öl. Ett kassettband till sätts igång i den lilla freestylen inkl. radio så vi kan ha lite stämning och minnas lite i höstmörkret hemma. Taverna Romios nere vid hamnen är rekommenderad av Karin så dit går vi och äter mestadels grönsaksrätter med rosévinet Calliga i glasen. Maten är riktigt bra, en ung grabb är servitör till oss och många andra runt omkring. Han är säkert bara c:a 9-10 år men redan ett proffs på sitt blivande (?) yrke. Personalen är i full gång hela tiden, vi har säkert 3-4 olika som liksom turas om vid vårt bord. Proppmätta lunkar vi i staden ett bra tag, bättrar på en redan diger vykortssamling (många trevliga flygfoton t.ex) och köper mer frukt och tomater. Bara strosa, se vad folk gör, höra ljud och bara finnas till ännu mera precis när man vill ! Därför är vi åter kanontrötta och balkongsittningen blir mycket kort denna kväll.

Torsdag 22/7: Ännu en ny dag utan krav känns det som. Medsläpat Wasa Rågi knäcke med ost är inte dumt när det mjuka brödet precis tar slut. Ny inköpstur görs och nytt bröd och pålägg är prioritering samt jäkligt tung 6-pack vatten. Dock hittas ingen osthyvel denna gång heller…..En liten flicka som sitter i kundvagnen medan mamma betalar sina varor, leker med en liten plastko som hon tappar på golvet. Jag tar upp den, räcker flickan den och två bruna ögon stirrar förvånat medan jag ler. Således ”tappar” hon kon igen för att få mig att böja mig ned. Flickans mamma som just är klar, ser mitt ”dilemma” och säger: ”now it´s a game” och leenden utbyts.

Vattnet släpas åter igen upp för ”mördarbacken” mellan supermarketen och hotellet. Det finns ingen väg utan backe tillbaka. Dagen fortsätter med att Bettan tar plats vid poolen medan mitt mål nu är att besöka fotobutiken som har stans bästa cd-sortiment. Ja, det finns vad jag vet bara två butiker med cd-skivor. Men det är siesta så jag laddar med några filmrullar och en plan. Med min blick och fantasi kan flera filmer lätt ta slut under några timmar, det vet vi. Jag tar mig ända upp på höjden ovanför hamnen där ett par boningshus ligger. Vyn över Pigadia är fantastisk och förevigas därför. Ner i gränderna igen passerar jag en del stiliga hus, bl.a med privat pool. Här och var ser man den förmodade rikedomen tack vare utvandringen till USA. I gränden som leder till den lilla kyrkan i sluttningen möter jag en kattmamma och en alldeles bedårande liten kattunge som är gräddvit, grå- och svarttecknad. Den piper konstant och gnider sig mot mig och är till och med uppe i mitt knä ! Blir knappt av med den, adoption är för avancerat tänkt av ett antal skäl ! Vidare tillbaka till centrum är i stort sett alla affärer stängda. CD-butiken har jag ju tid med sen så jag tar en halvtimme framför datorn i baren Pot Pourri igen. ”Mikke” lovar att ta min försiktiga ”ansökan” om att bli ”vKfK – vice Konsul för Karpathos” när jag ser vad han har svarat mig i forumet denna dag. Återvändande till Karpathos minst en, alternativt flera gånger verkar krävas som jag fattar det. Kanske frågan får gå på remiss ? Mikke skriver också att jag ska hälsa till och krama Irini som jobbar på Pot Pourri och när 29 minuter gått av datorhyran går jag fram till kvinnan som sköter ruljangsen och frågar: ”Are you Irini?” Med häpen blick svarar hon ”yes” varvid jag förklarar mitt ”ärende” och kramar om henne. ”This is Mike´s (Mikke) way of saying hallo to you” förklarar jag i nästa sekund och ett stort ryskt leende bryter ut i hennes ansikte. Så Irini bjuder på en Coca-Cola, vi pratar ett tag och alla superlativ hon kan finna handlar om Mikke ! Jag får förklara hur det kommer sig att jag aldrig träffat Mikke i verkliga livet och att vi ”umgås” via datorn. Hon förstår till slut sambandet och under tiden får jag en idé om en Kalimeratröje-bild. Jag förklarar vad jag vill uppnå, någon slags arrangerad bild i barmiljö osv. men Irini tvekar så hon vill kanske inte vara med på bild ? ”We will be here another week so we´ll see each other again soon” säger jag som slutreplik och går iväg från baren med en fundering om att kanske muta henne nästa gång ? Tillbaka på rummet dricker vi en kopp behövlig kaffe och tar en dusch i nu bra vattentemperatur ! Bara ren tur, eller vad ? Visserligen sade jag till i receptionen när jag gick på foto-utflykt men mötte bara ett slags ”jaha-så-är-det”-svar. Har de skruvat någonstans inne i hotellets innersta och mörkaste gömmor månne ? I mitt huvud finns efter dagen en klar tanke om att möten med människor ändå är en krydda i denna ljuvliga miljö. Sol, bad (nåja…), vyer, upplevelser mm. som semester alltid brukar innehålla mycket av, får en extra dimension av spontana möten med nya människor. Till och med möten med katter är extra kul även om vi inte förstår varandra hur gärna vi än vill.

Nu tar vi det lugnt på rummet ett tag, pysslar och lyssnar lite på radio. Varsin Fix slinker lätt ner på balkongen och vinden fläktar på rätt bra framåt kvällningen. Åter konstarerar vi hur bra vi har det. Vi minns många tillfällen under denna första vecka som vi kan le extra åt. Planen för kvällen är någon av de tavernor vi sett inte långt ifrån Pelagos och Seven Eleven. Men de ser inte så inbjudande ut, vi går på känslan och väljer Taverna Aegeo där vi besåg en stor fest härom kvällen. Och valet visar sig vara rätt, jag tog grillad kalvstek och Bettan ”lemon leg of lamb”. Direkt kan vi leende säga att detta kanske är den bästa mat vi ätit i Grekland, alla kategorier ! Ibland behövs ingen analys, känslan bara finns där när man njuter i fulla drag ! Den något strama men stilige äldre man som serverar får naturligtvis veta vad vi njutit så han pratar mer och mer med oss. Det är c:a 40 bord i lokalen vad vi kan uppskatta men bara 7-8 st. är upptagna. Alla ser ut att få dryck efteråt så även vi och vi blir nyfikna och finner att det är raki vi fått. Det har vi inte testat förut så vi frågar ”vår” man hur stark den är ? ”Maybe 40 per cent, sometimes 25 – I don´t know” svarar han lite pillemariskt. Han pratar på ännu mer nu, kommer genast in på fotboll när han får veta vår nationalitet. Jag frågar lite dumt – ”Which is the best national team in Europé, then” ? “France” säger han och chockar mig verkligen men när vi jämför åsikter är “väl” Grekland bäst trots allt men flera andra som t.ex Italien, Spanien, Tjeckien och Frankrike borde vara bättre under mer “normala” omständigheter. Ännu ett möte med en ny människa, roligt att språka på och han berättar vidare att taket hade nästan lyft här på Aegeo när finalen i EM gick nyligen. Med löfte om snart återseende och handskakningar lämnade vi Aegeo för att strosa tillbaka till centrum och vi gled in på baren Kafeneion Pantheon för en Irish Coffee respektive en Mythos. Tänk att man inte ser till att fråga vad folk heter när vi tänker på ”vår” trevlige servitör nyss! Sen är det väl en aning udda att välja bar bara för att man står precis utanför en av dem och upptäcker att musiken de spelar är en av 1970-talets mest originella röster – Al Stewart och låten ”On The Border” !

Fredag 23/7: Mitten av resan börjar med lååång förmiddag och sen frukost. Vad spelar några ynka spillda timmar för roll ? Kompletterande inköp görs igen i supermarketen, alltid bra att ha koll på och skriva lista när specerierna behövs som allra mest. Provar t.ex en grekisk Club Soda men den smakar som om den var tillverkad i en skitig smidesverkstad eller dylikt. Plåtig men rejält rivande kolsyra, en slags ”flytande väckarklocka” eftersom den inte lämnar mig oberörd. Bettan ligger idag under parasollet vid poolen igen medan jag sitter vid poolbaren och skriver ett par vykort till. Ett gäng grekiska ungdomar, troligen inom hotellfamiljen för stoj och stim vid poolen i flera timmar. Eftermiddagen flyter sakta på och kvicksilvret är några över 30 idag igen. Det tycks sakta stiga i temperatur för var dag som går. Särskilt mycket mer blir inte utfört, ett par öl slinker som vanligt ner på balkongen, Mythos denna gång för vi varierar oss mycket mellan den, Alfa, men mest Fix som är vår otvivelaktiga favorit sen flera år. På lagom kvällstid intages middag på Estiatorio Mezedopolion To Ellinikon som ligger några meter in längs första gatan ovanför hamnpromenaden. Inte något flott ställe men aningen mer tillrättalagd stil och inredning, två olika avdelningar runt hörnet på huset. Det känns något opersonligt, stressade servitörer men en liten glimt i ögat dock. Jag åt lamb chops efter att fried zucchini retat magen först. Bettan tog chicken souvlaki som var ordinär. Aubergine-tzatzikin vi delade på först var en ny bekantskap, rätt så grovkornig skulle man kunna säga jämfört med den klassiska vita varianten. Många gäster hann komma och gå, snabba ryck hos servitörerna hela tiden. Obligatorisk stadsvandring med långsamma steg avslutar en ”mellandag”.

Lördag 24/7: By-utflykt idag, vi ska till 6 byar guidade av danske Apollo-Brian. Han är verkligen en glad fyr, stort leende hela tiden, ibland skrattandes i buss-mikrofonen. Aperi kan vi inte mer än se längs en sluttning eftersom bussen inte kan ta sig dit. I Volada dock, fick vi en stund inne hos den gamle spelmannen Yanni Hapsis som är närmare 90 år gammal och har ett litet hembygdsmuseum i byn. Han spelar även lira, ett märkligt fiolliknande instrument med stråke med bjällror på ! Han är mycket tärd av tidens tand, liten och spenslig som han är. Det är ett extremt litet utrymme detta museum har fått, obligatorisk liten hängmatta där barn sover visas. Det finns en lucka ner till ett slags utrymme nedanför golvnivån, hela rummet är mycket litet vad vi än fäster blickarna på vi c:a 15-20 personer som står där. Hapsis vill förstås spela lite på sin lira, han har dock väldigt långa naglar och melodin han får igång låter väl inte helt njutbart, han missar strängar med de långa naglarna.

Vidare till byn Pilos får vi bevittna en liten charmig by med smala gator, gränder och prång. En liten stund i en kyrka känns mest som en paus i en bastu medan Brian berättar om religion. Danska är svårt emellanåt. Som det är på utflykter ska man ju iväg igen och Lefkos blir ett nära 2 timmar långt stopp. Här har vi varit härom dagen så tiden tillbringar vi med familjen af Petersens på taverna för långsam och behövlig lunch. En heldag blir trevligare med sällskap när man emellanåt känner att gemensam utflykt kan vara långsam. Men dock ett bra sätt att bekanta sig med byar man kan återvända till på egen hand sedan. Arkasa är nästa stopp där utsikten är tjusig över både söder om liggande grannön Kassos och bergen vi passerat på vägen ner från Lefkos. Sista stoppet för dagen blir sedan Menetes som vi åker igenom för att få en stund vid en utkiksplats. Där vid ett monument från 2:a världskriget blåser det så starkt och byigt att man knappt kan stå still ! Kalimeratröj-bilder tas med stora besvär men med Pigadia i vacker bakgrund. Vi blir bara ännu tröttare av att det blåser så kraftigt efter denna utflykts sista anhalt så det är rätt skönt att Pigadia nu ligger så nära. Vägen ner från Menetes är förresten väldigt tjusig då man har byn Ammoopi nere till höger om sig och det vackra havet som ett oändligt blått täcke. I Ammoopi (en av stavningarna av denna by) har Apollo en del hotell. De sista kilometrarna passerar man en del små hotell och studios, någon liten industri, bensinmackar osv. innan man kommer till Pigadia. Jag fascineras alltid av hur en stad, stor som liten har bebyggelse och viss kommers som kantar en väg där den mesta trafiken brukar gå in till staden. Pigadia har ju c:a 2.000 bofasta invånare så det är inga stora mängder hus mm. vi passerar.

Hotellkatten, den vita med svart svans och huvud som vi slängde ostbitar till i går kväll och i morse, ligger åter igen nedanför vår balkong och suktar efter mera ”godis”. Balkongen ligger visserligen på andra våningen men katten har funnit att vi ger henne mat så vi kan ju bara gissa hur länge hon har legat och väntat. Kvällens lugna eghkskapader blir tavernan Land & Sea som karinafp har rekommenderat. Mustachprydd herre i vit skjorta lovar ”table for two” men vi ska gå en sväng längs hamnpromenaden först. Bordet finns naturligtvis kvar när vi anländer och jag säger ”somebody told us about you, I hope you are as good as we´ve been told”? “I have been here the last 20 years, I would have done something else if we weren´t good” får jag till svar inkl. ett pillemariskt leende. I brist på fantasi beställs mixed grill för 2 som är ganska bra men ingen sensation. På tok för mycket mat, det tycks vara omöjligt att hamna på lagom mängd utan att man sitter och petar i det sista och skäms. Ganska torra och mjuka loukomades till alla gäster och det faktum att vi får fråga 2 gånger efter notan drar ned betyget för Land & Sea. Mustachmannen som handhälsar på alla både inför och efter besök vill hälsa på oss. Men jag försöker leka leken ”gå-åt-ett-annat-håll-och-luras-jag-tror-inte-du-ser-mig……”…skratt utbyts.

Vårat intresse för viner ska naturligtvis tillgodoses under denna resa. Många gånger har vi stått i affärer under tidigare resor och undrat vad man ska köpa. Nu efter en del ”träning” blir det betydligt enklare så en röd och en vit inhandlas, det blir tungt att bära flera. Vad jag dock är övertygad om är att viner i Grekland, speciellt i de välsorterade supermarketarna, förvaras på tok för varmt. Det är i regel inga dåliga viner men de åldras för snabbt i den höga värmen i affärerna sommartid. Dessvärre finns inga alternativ, utetemperaturen gör ju sitt till, enda alternativet vore specialtempererade rum vilket givetvis är en omöjlighet. Många restauranger och tavernor har dessutom dåligt utbud sånär som på några få. Jag tänker lite på om grekerna själva i gemen är intresserade av kvalitetsviner ? Många tankar tänks, har restaurangpersonal för dåliga kunskaper ? Är även medelturisten rätt så ointresserad av viner under mestadels sol- och badvistelser ? Eller har vintillverkarna själva del i att viner inte distribueras ”på rätt sätt” inkl. skriftlig information till restauranger så de når kunder bättre ?

Söndag 25/7: Slappardag idag då vår egen termometer visar + 38 C ! Poolbad, en liten promenad och en timme vid datorn på Pot Pourri får bli vad man mäktar med i hettan. Vila på rummet sedan i behaglig ac-tempererad miljö inkl. sedvanlig balkong-öl, en bit feta och nötter. Det är som ett slag i ansiktet att gå från rummet ut på balkongen, så mycket skiljer sig temperaturen. En favoritsysselsättning är alltid promenaden i stan före middagen. Man upptäcker så mycket banala saker man kanske inte tänker på när man är hemma. Middag före 21.00 är inte tanken i kväll. Ibland känns det svårt att bli riktigt hungrig, okynnes-ölen mm. på balkongen sitter kvar som ett lock längre än vad vi förstår. To Kelari är målet för middagen och den ligger vid en av shoppinggatorna, den som leder rakt ner mot hamnen där man ser ett par parksoffor mellan barerna. Stressad ensam servitör antecknar ”local traditional sausages, pork-stifado och octopus macarones” med Kretikos vita vin (som finns i Sverige). Detta smakar bra, parmesan till octopus-makaronerna förhöjer ! Servitören får ingen dricks då han envisas med att visa att han skrivit upp 7,50 Euro för vinet ”trots att det nog stod 6,50 i EN av menyerna”!

Har ingen lust att tjafsa eller kräva in alla hans menyer för att kontrollera. Vi betalar rätt och slätt, ler falskt och går. Sen shoppar vi lite, Metaxa 12-stjärnig (!!) för 16.20 Euro, Ouzo från Plomari – Lesvos, 1 L. för 7.90 Euro ! Vi delar på en pava rött på balkongen före natti-natti.

Måndag 26/7: Istället för att åka lokalbuss till byarna runt omkring (och säkert roligare) är det enklare att åka taxi för fast pris. En tavla med alla tänkbara resmål sitter vid taxitorget intill supermarketen Gergatsoulis. Till Aperi har vi planerat att åka då vi bara såg den byn på håll under ö- och byutflykten. De 5 kvarvarande dagarna ska användas till givande sysselsättning varvat med slappa stunder. Chauffören vi frågar vid torget undrar varför vi vill till Aperi, ”even hotter than here” utbrister han ! Men han kör oss dit för 6 Euro, dock kan han inte komma tillbaka och hämta oss någon av oss önskad tid. Det skulle fungera att fråga var det någon som sa men han säger bara ”I can be anywhere on this island in the afternoon, make a phone call” ! Ja ja, det löser sig när vi väl vill tillbaka igen. I Aperi är det dunderhett och helt stillastående luft när vi kliver in i den första lockande gränden för att utforska. Gränderna liksom viskar ”gå in här och se er omkring….”. Varje skugga är behövlig men vi svettas en hel del. Välskötta katter dyker upp men tillåter ingen närkontakt. En av kattungarna hoppar efter en fjäril….o hopp o huj ! Aperi är mycket charmigt och många foton tas, bl.a ”tröjbilder” innan tröjorna blir för fläckiga av svett. Vi börjar kippa efter andan, vattendrickandet känns nästan jobbigt. Vi kommer till en slags ravin tycks det, antagligen något som blir en mindre flod vintertid. Den ligger alldeles vid tavernan Four Seasons # 2 som har lite alpstil i sin arkitektur och tydligen två separata hus på varsin sida om byns gata. Bettan befinner sig vid den lilla kyrkan intill ravinen då hon plötsligt skriker till ! En stor orm slingrar sig i ”bottnen” av den uttorkade flodfåran men jag säger bara nonchalant ”ormar klättrar inte”. Det är 5-6 meter ner till ormen och bara en liten bit bort spankulerar en ensam vit anka. Lite udda djurliv här onekligen ! Vidare undersöker vi ett ganska stort område där byns skola och kyrka ligger. Aperi verkar vara välmående, säkerligen en touch av utvandrande och hemvändande grekamerikaner. Hungriga går vi till tavernan Four Seasons # 2 där en kvinna finns i det som i alla fall ser ut som en taverna. En bredbilds-tv står på alldeles intill ett olåst vapenskåp där det står kanske 10 rejäla bössor !! Kvinnan kan c:a 2-3 ord engelska, vi får till slut fram att hon kan erbjuda ”choriatiko” och Coca-Cola.

Alkohol vill vi absolut inte ha så här dags i hettan ! Tzatziki hade hon inte trots att det först verkade så. Men hon kom på att hålla upp en pommes frites för att visa vad vi kunde få istället. Så vi nickade ett ja och lunchade så på grekisk sallad, bröd och en tallrik pommes frites och det var helt ok! Under taket på terassen kunde vi dessutom torka lite. TV:n visade nyheter, mycket om OS där diverse transport- och infrastrukturfrågor diskuterades och de övergick i säkerhetsfrågor, ganska väntat. Det var dags att ge sig ”hem” så vi betalade, utväxlade leenden, tackade och gick till bygatan där det till slut kom en taxi vi åkte tillbaka till Pigadia med. Efter denna heta utflykt var hotellrummet svalt och skönt och ett pooldopp likaså. Avsvalkade, relativt torra slank dagens obligatoriska öl ner lika lätt som vanligt. Ett besök hos ”rödhåriga kvinnan” på To Feggari tyckte vi kunde vara trevligt, hon är rolig att ”umgås” lite med. Giovetsi (kycklinggryta med pasta i tomatsås och vin) med saganaki som förrätt till Bettan. Hemgjorda dolmades i lustiga former samt fläskkotlett till mig. Retsina ”Liokri” med kapsyl passar fint till rätterna. To Koutouki som var den ursprungliga planen denna kväll, var fullsatt.

Tisdag 27/7: På morgonen kände vi direkt att vi var för trötta för att orka med att ta en taxi även till Menetes. En slappardag till är balsam för själen. Men min rastlöshet slår som vanligt till och jag går till cd-butiken för fler inköp. Kollar sedan informationskuren som ligger mitt på hamnpromenaden där jag finner några broschyrer om Karpathos som blir bra för samlingen hemma. Tillbaka på hotellet och poolen känner jag att det var skillnad på att vara i stan och i vattnet. Egentligen ganska knäppt att utsätta sig för stillastående luft i 35-gradig skugg –
temperatur. Tiden går, det är faktiskt dags för att äntligen ta varsin youghurt med honung och valnötter. Lane Lines dagliga båt kommer in, vi står och kollar lite folk och fä som går av respektive stiger på. Ganska stillsam ström av fordon och gående dirigeras i två rader, hamnpolisen visslar bara någon enstaka gång i sin visselpipa.

Youghurten med honung smakar kalasgott och vi är strax tillbaka vid poolen igen för avslappning och läsning. Hela eftermiddagen flyter på som ingenting och vi tar sedan en promenad bortåt området av staden där Seven Eleven och Pelagos ligger för att leta efter en köpvärd konjak som Bettan vill köpa. Den finner vi i en av stadens liqour stores och vi går tillbaka till centrum. Folkvimmel och annat har vi ju som gratisnöje så fort vi vankar i omgivningarna, alltid givande. Det Ukrainska ölet Obolon som vi köpte i går har bra svalka nu och smakar sensationellt bra på balkongen. Det var förresten en liten affär vi fann nära Pigadias stadshus under gårdags kvällen. Lite livsmedel, ganska mycket alkoholhaltiga drycker på hyllorna och en klar rysk stil i hela affären. Det fanns bord och stolar i affären, en kvinna såg att jag skulle köpa öl så hon frågade om jag ville smaka. Kvinnan bakom disken undrade om jag ville ha ölen öppnade, det var lite lustigt att vara där ! Det var definitivt
inga greker vi mötte ! Tisdagens middag går vi iväg för att intaga omkring 21-tiden och det är bra planering har vi nu lärt oss. Den tiden finns det plats på To Koutouki, ett av ställena vi nu vill göra repris på. Lite kalamari och Karpathian sallad är mums som förrätter. Kokt potatis kompletterar den vanliga greksalladen vilket är suveränt gott ! Sedan blir det kyckling respektive stifado gjord på kalv som också är riktigt bra mat !

Redan första kvällen vi var här såg jag att de hade Fix-glas ! Det intresserade mig så till den milda grad att jag nu inte kunde låta bli att fråga om att få köpa ett. Inte behövde jag ”betala” för det tyckte servitrisen. Jag lade istället rejält med dricks! Hon ville dessutom visa en gammal reklamtavla för Fix öl som hängde inne i tavernan. Mycket intressant, den var från den tiden Fix fanns ”första gången” eller om man så vill – det som vuxna greker i Sverige inte tror existerar längre idag ! Ölet Fix har en märklig historia tycks det och en del vill tydligen nästan ”förneka” dess existens idag !

Ett varv runt centrum får avsluta ännu en bra dag, det finns inga dåliga dagar på Karpathos i vår lilla sinnesvärld. Rödvinet på Merlot och Xynomavro (inhemsk grekisk druva) smakar fint på balkongen. Kyler man röda viner lite grann så blir de fullt godkända.

Onsdag 28/7: Väckning strax före 9 idag så vi ska hinna med en liten utflykt till Menetes. Hyfsat pigga kommer vi iväg så vi kan slippa de allra hetaste timmarna mitt på dagen. Taxin får vi dela med ett par som ska till Ammoopi men vi blir avsläppta inne i Menetes trots att Ammoopi nästan ligger mellan Pigadia och Menetes.

Men vi var kanske ”först” att få taxin så vi misströstar ju inte, det är mycket billigt med taxi på Karpathos, 6 Euro även denna färd. Direkt vid Menetes minimala torg ligger Café Two Brothers mitt emot kyrkan. Där blir vi avsläppta, det finns nog ingen annan plats mer självklar här och taxichaffisen säger välkomnande ”welcome to Menetes city” ! Han tycker nog det är roligt att vi vill åka dit som det verkar. Vid kyrkan är det vidunderlig utsikt över Pigadia och dess omgivning samt bergen norr om staden. Aperi och Volada syns dock inte från denna vinkel, de som syns från Pigadia. Vi står länge och njuter, kanske en av Greklands vackraste platser för utsikt och njutning ? Duktigt avslappnade och glada över allt det vackra blir vi rejält skrämda av kyrkklockans 11 slag !! Så går vi rakt över gatan, upp i gränderna som har riktigt branta trappsteg. Allt vi möter i gränderna är vackert. Menetes imponerar mycket med stor charm, vackra färger och ett oslagbart lugn så när som på lite röster här och var, en undulat som kvittrar och en man som ensam pysslar med att gjuta en mur och ordna med en gångväg i en slänt. Väldigt vackra hus, dess färger, hängande tvätt och en och annan katt gör oss glada och vi finner Menetes klart trevligare än Aperi. Dessutom hälsar folk snällt på oss, även barn vilket av någon anledning överraskar oss. Är dessa bybor ovana att möta turister trots närheten till Pigadia ? Vår närvaro och det faktum att vi faktiskt ser riktigt turistiska ut spelar ju ingen roll, vi möter en värmande vänlighet ändå.

Är det en by alla åker igenom till t.ex badorterna längre bort ? Mycket vatten går åt, vi svettas ymnigt då luften även här står helt stilla. Så vi köper oss varsin ”choriatiko” och Coca Cola på Two Brothers och slår oss ned i skuggan vid fasaden. Vi har nog aldrig sett en mindre knutpunkt i en grekisk by ! Salladen är fantastiskt god, olivoljan ger en lite säregen smak och de pyttesmå Karpathiska oliverna är lite kryddiga i smaken. Fetaosten tror vi garanterat är gjord i byn då den är så krämig, inte så smakrik som annan feta. Den spricker inte i småbitar som den brukar göra. Det mörka brödet är sensationellt gott och saftigt så vi stoppar ned merparten i en kasse till kommande frukostar. Några gubbar sitter och ljuger kring flera öl, trevlig inramning. Alldeles när vi kom till Menetes mötte vi en äldre man som gjorde reklam för byns festival i morgon. Traditionell mat, vin osv. för både turister och bybor. Den äldre mannen dök upp igen under tiden vi roas av de öldrickande gubbarna.

Han känner igen oss, utbrister ”hope to see you tomorrow”! Stämningen verkar upptrissad, kanske ”förfest” inför morgondagen ? Lite folk kommer och går, varor levereras och det strömmar ut bra musik från caféets kök så jag blir nyfiken vad som spelas. Jag går in och frågar och det visar sig vara Notis Sfakianakis´ nyutkomna cd som jag redan köpt. Så dånar det till och det vi inte sett ännu dyker upp. Den ”obligatoriska” försäljaren som hojtar ut sitt utbud via mikrofon och megafon på biltaket rullar fram vid caféet. Är det albaner ? Han är rolig, skrattar och skäller som en hund i mikrofonen, alla närvarande skrattar åt spektaklet ! Alla gubbar pratar med honom, ingen verkar vara intresserad av några varor, det skvallras väl mest ? Mannen kör igång musik från bilradion ut i megafonen och det skräller rejält. Då får han istället skäll från caféet som ju redan har musik som de vill ska höras ut genom de vidöppna fönstren. Bilens larm tystnar, de andra i försäljarens sällskap hoppar upp på flaket och de åker iväg mot nya djärva försäljningsknep. Här har hänt mycket på en kort stund nu, vi har ätit klart så vi ber snällt om vi kan få hjälp med att få en taxi ner till stan. Festivalen i Menetes blir säkert jättetrevlig i morgon kväll men de två sista kvällarna är redan bokade med af Petersens då vi ska suga ut det gottaste av ön innan vi åker hem på fredag. Taxin kostar inte 7 Euro som telefonbeställning lär ska kosta, utan bara 6. Vad spelar det för roll, det är ju så enormt billigt ändå ! Vi fick förutom alla andra små minnen av Menetes, två trevliga minnen ytterligare. Vid ett tillfälle skulle vi ”forcera” en mycket brant och lång trappa. Byns förmodade präst kom och gick uppför densamma. Han var lång och stilig, c:a 40 år gammal, långt svart hår, hästsvans och jeans under sin svarta kappa !! Många präster har vi sett i Grekland men denna var något originell. Alldeles nära ”trappan” finns också en liten affär som vi var in i precis innan den stängde före siestan. En gammal vithårig man var själv där inne, butiken var så otroligt liten att man hela tiden riskerade att stöta i något och kanske välta ner något. Bettan köpte honung och det gjorde honom glad. Han pratade bara grekiska, ibland behövs inget språk och särskilt när han efter några sekunder kom på att han i glädjen av att få sälja någonting, så tog han raskt en liten påse med rosmarin, rev av prislappen och gav henne den med ett stort leende. ”Teckenspråk för gratis”, att riva av prislappen och peka på den och påsen ! Ett möte med en glad grek, ett minne vi tycker var mycket givande.

Tillbaka på hotellet tycker vi att resans sista utflykt var otroligt trevlig, vi ska slappa den sista tiden före hemresan och bara må gott. Tjejerna som städar suckar över dagens slit. Hissen är trasig och det är ju c:a 30 rum att ta hand om. Inte blir det bättre av det faktum att de var lediga i går. Vi släpar in resans sista 6-pack vatten och paranötter vi funnit i lösvikt i en affär vi faktiskt inte sett, 100 meter från hotellet ! Hade vi köpt allt vatten där hade vi sluppit ”mördarbacken” från andra hållet ! Poolen är åter skön att svalka sig i trots att den är ljummen. Familjen af Petersens kommer sedan in på lite ”förfest” på vårt rum. Vi ska ta oss till Pelagos för sista gången och inte glömma att skriva i ”Kalimera-gästboken” som den eminente ”Mikke” skapat att användas för alla Kalimera-medlemmar som besöker stället. Vi blir kvar på Pelagos nästan 4 timmar, mycket sång och musik men med ett ganska stillsamt framförande. Det är i stort sett samma ”program” varje kväll, Vassilis kommer och går och sjunger alltid med sin inlevelse och hesa röst. Xroni med gitarren och Florio med bouzoukin turas om att sjunga här och där, ibland blir det duett. Det är trivsamt hela tiden, mycket vin går åt. Vi stojar och busar mest hela tiden med Karins tonåringar David och Erika. Vassilis sitter med oss och pratar en hel del, Karin och han pratar melodititlar, musik i största allmänhet och ett och annat livsöde. Strax efter midnatt tycker vi dock att det är dags att dra oss mot centrum och sömn så småningom. Så vi tackar, skakar tass med musiker och servitör (hans namn missar vi i den allmänna villervallan) och det hela tar en redig stund ! Glada, trötta och varma finner vi ännu en gång ett härligt svalt hotellrum där ac´n nu har varit på dygnet runt. Det är vi tacksamma för och även att vi känner oss fräscha i huvud och kroppar.

Torsdag 29/7: Sista hela dagen finns det inga krav längre. Jag traskar till centrum, kör lite dator, köper fler cd-skivor och kollar lite slött på andra kanske lika slöa människor. Återigen helt blöt av hettan i staden blir det poolen nu, lunch som består av toast och pommes frites – s.k. ”okynnesätande”. Poolen har upphört att skänka svalka, kanske håller den dock en temperatur under 30 ? Det oundvikliga måste nu påbörjas, packa ihop prylar, pinaler, kläder och annat och hoppas att väska och handbagage kan stängas utan problem och irritation. Lika bra att göra klart till 98 % så sista morgonen kan slippa bli panikartad. Okritiskt och helt hejdlöst slänger vi så mycket vi kan av saker vi inser att vi varken har plats med eller behöver. Samvetet får en rejäl omgång när vi tänker på den annars så noggranna källsortering vi idkar där hemma…..! Nåja, väskorna stängs efter smärre problem och bara handbagaget finns tillgängligt om någon ”akut” plats skulle behövas. Hissen som har varit
avstängd i flera dagar skulle vara bra om den kunde fungera åtminstone i morgon förmiddag !

Eftermiddagen tar så småningom slut , sista kvällsölen banar utan problem sin väg ner och den heter ju……Fix !! Karin och de andra i familjen knackar på just när vi har duschat klart, helt ok temperatur på vattnet hela tiden äntligen ! På allas gemensamma önskan besöker vi Ilias på Faros för sista gången, 4 ouzo och 2 läsk igen och vi får ju höra Ilias´ ”vissel – vissel…..beep beep” igen som muntrar upp oss. Kalimeratröj-bilder tas med honom och även löfte om kopior som han ska få när ”Mikke” kommer ner hit i september. Undrar om han tycker vi är riktiga stollar ? Farväl Ilias, vi har skrattat mycket nu och de tidigare tillfällen vi varit hos honom !! Han sitter och småler hela tiden på sin stol, är det här hans livsgärning ? En sådan skön typ han är ! Händer skakas, honom minns man verkligen – ”the crazy man” fast han återigen insisterar på att…..”this place is crazy”……hmmm ?!

På tavernan Aegeo är det lika bra som när vi själva var där för några kvällar sedan. En avslutning på en trevlig taverna med högklassig mat är alltid en avslutning vi vill ha när vi är i Grekland. Jag är den enda av oss 6 som tar förrätt, en hel grillad bläckfiskarm, första gången jag beställer en sådan läckerhet.

Den är verkligen läcker, de andra stirrar på mig men jag njuter i fulla drag. Diverse kötträtter kommer sedan in, vi tar oss verkligen tid denna sista kvällsmåltid men vi orkar olika mycket, sitter och petar förstrött i det vi till slut inte orkar med. Trevlig servitör (ej ”fotbollsmannen”) skämtar, är lugn och tar sig tid med oss. Glada tongångar har vi, oss emellan alla 6. Vi har lärt känna varandra bra under resan och i alla fall för oss är det en ny erfarenhet att umgås tätt ihop med en annan familj. Rakin som kommer in efter avslutad måltid är det bara jag av oss 4 vuxna som uppskattar. Undrar hur olika typer av raki kan smaka, kanske något för mig att ta reda på en annan gång ? Besöket på Aegeo blir minnesvärt, alla 6 tycker likadant och det är en klar kontrast mot Pelagos i går kväll. Aegeo är så mycket större, genomgående gula kulörer på väggar osv. och mycket lugnt och trivsamt.

Det är därför vi sedan vårt första besök där kallar Aegeo för ”gula stället”. Karin vill sedan att vi går till Café Acropolis där servitörerna pratar svenska ! Vi beställer flamberad Irish Coffee som i alla fall är lite häftigt att få se. Till slut vandrar vi 6 Karpathos-frälsta en stund längs hamnpromenaden, tittar på folk, hälsar på hundar och katter och bara suger in atmosfären som vi så snabbt fann när vi kom ner för 13 dagar sedan.

Vi fann aldrig någon riktigt ”godkänd” osthyvel men dock en märklig variant som såg ut som något slags målar-verktyg. Den bestod av ett handtag och en bygel där det satt en pianotråd och ett metallrör som beroende på hur man vinklade den, gjorde ett mellanrum mellan tråd och rör. Så kunde man nog skära sin ost i exakta tjocklekar.

Vi hade rätt kul åt att leta efter något vi egentligen inte behövde men vi köpte till slut en lite längre kniv som vi lade kvar bland de andra sakerna i pentryt i rummet. En liten ”lek” vi hade när vi var inne i affärerna.

Karpathos lämnade några mycket tydliga minnen för oss. Naturen är som på så många andra öar mycket karg och otillgänglig i många stycken. Men ändå mycket vacker och då framför allt de berg vi fått skåda både från bussresor och från vattnet. Vi blev fascinerade över befolkningens vänlighet och det lugn som fanns på alla platser vi besökte. Ön inbjuder inte till några ”vildare” övningar än att bara må bra, bada, sola, äta och dricka gott, se sig omkring i landsbygden och umgås både med vänner och nyfunna grekiska dito. Att det finns tydliga inslag av turism märker man givetvis då inslagen av affärer och annat i stad och byar finns där utan att man missar dem. Skulle vi välja att återvända gör vi det om åtminstone 4-5 år så vi får riktigt perspektiv. De nya vänner vi fick och som vi träffade flera gånger, kommer nog ihåg oss när vi en gång kanske kommer tillbaka! Maten var också riktigt högklassisk, ingenting gjorde oss besvikna även om alla måltider inte fick högsta betyg.

Fredag 30/7:
Sista förmiddagen består inte av så mycket annat än en väntan på en buss som kommer och hämtar. Det är ändå lite skönt att bringa lite ordning i pick och pack, lasta in allting och längta efter en tvättmaskin hemma. Sista halvtimmen sitter vi utanför hotellreceptionen och glor, skrattar och slår ihjäl tid. Vid flygplatsen får vi tillfälle att prata lite med pappan till den lille grabben Lukas, 2 år som så hejdlöst hade badat, simmat och dykt i poolen. Det var som vi hade gissat – de hade haft honom på babysim och nu krävdes total uppsyn över honom ! Incheckningen gick smidigt men väntan på att stiga ombord på Airbusen blev olidligt lång. De som steg av planet och var på väg till sin härliga semester bildade kö bara några meter från oss hemvändande. Men inte en enda Kalimeratröja eller keps syntes bland de c:a 200 anländande. Så kom vi då iväg, lyfte sakta till marschhöjd och precis som på inflygningen för två veckor sedan fick jag vid min fönsterplats se någonting häftigt. Förutom Santorini kunde jag se i stort sett varje Kykladisk ö i soldiset ! Det var bara att följa med i min medhavda karta och namnge öarna vartefter vi passerade dem på några tusen meters höjd ! Var det ödet som spelade oss ett spratt när jag även kunde se SYROS där strax väster om Naxos ?

Hasse & Bettan i Uppsala, augusti 2004.

© 1997 - 2012 Janne Eklund/Kalimera