Resebrev från Grekland 2005

© Text & bild: Riitta och Karin

En långhelg i Aten – mitt i vintern. 6- 9 januari 2005

Den 6 januari lämnade vi ett mörkt och kallt Sverige för att framåt eftermiddagen landa i ett solstekt, varmt Aten. Inte helt fel! I ankomsthallen välkomnades vi av julkrubbefigurer i drygt naturlig storlek, samt ”White Christmas” strömmande ur högtalarna.

I bussen var fönstren öppna, och ljumma vindar fläktade våra vinterbleka ansikten. Vi försökte följa med på en karta för att se var vi var, men det var värst vad det var svårt att läsa grekiska uppochned! Dessutom hade man ändrat rutten sedan kartan trycktes, så när vi väl kom in mot stadens centrum, stämde ingenting alls. Lyckligtvis skulle vi av vid ändhållplatsen, så det var bara att kliva av när alla andra gjorde det. Sen satte vi igång att trava söderut på jakt efter vårt hotell. Tack vare Mariannes utmärkta anvisningar slapp vi gå vilse i storstaden. En gång stannade vi för att läsa på gatskyltarna, och genast bromsade en taxichaufför in och frågade vart vi skulle, och visade oss vägen vidare. När vi checkade in på hotell Adonis, visade det sig att vi hade fått just det rum som Marianne brukar berätta om, 401, med strålande utsikt över hustaken och Akropolis! Vi stod ute i solen på balkongen och bara njöt av att äntligen vara framme. Sen ringde vi hem och talade om hur bra vi hade det, innan det var dags att ge sig ut och titta på stan.

Vi drog oss upp till Syntagmaplatsen för att titta närmare på julmarknaden, som vi hade sett från bussen. Man hade byggt upp en by med små, färggranna hus, där det såldes diverse godsaker. Karuseller snurrade runt, fulla med barn och deras föräldrar, och ballongförsäljare fanns i mängder. En enorm julgran stod där också, och till och med en man som stod och vevade positiv!

Mycket folk var det, och även en hel del asiatiska turister som tog mängder av fotografier på de berömda vakterna. Någon försökte gå riktigt nära och peta på en av dem, men då höjde vakten mycket sakta geväret, och den skyldige backade snabbt. Och mitt i folkvimlet låg en vovve och sov i solskenet, och lät sig inte störas av att människor klev över honom. Överallt i Aten såg vi sovande hundar, på dagarna låg de i solen, på kvällarna låg de på de mjuka dörrmattorna utanför affärerna.

När vi fått nog av julmarknad, drog vi oss tillbaka mot Plaka för att äta en sen lunch. I ett gathörn blev vi tilltalade av en man som ville sälja utflykter till de närmaste öarna. Han hade minsann en finsk fru, som satt i en resebyrå runt hörnet. Vi tog emot varsin broschyr och sade att vi skulle tänka på saken, men vi hade givetvis ingen tanke på att slösa dyrbar tid på en ötur. En annan gång, kanske. För att komma bort från honom skyndade vi oss in på diverse smågator, och hade bara en svag aning om var vi var, men riktningen var den rätta, och snart stod vi utanför vårt hotell igen. Upptäckte så småningom att om man bara följer skyltarna mot ”Folk Art Museum”, så kommer man hem, eftersom det ligger alldeles runt hörnet från hotell Adonis.

Gick Kidathinaion nedåt och slank in på första bästa ställe, ”Plaka”. Frågade om vi kunde få pikilia, och det gick bra. Vi fick in ett fat med friterade fiskar, varsin bit moussaka, spenatpaj, kåldolmar i citronsås (ja, det var precis sådana kåldolmar som mamma brukade göra, lindade med vitkål) samt friterade ostbollar. Mycket gott var det. Nedsköljdes med varsin Alpha. Det satt en karl och sjöng till gitarr inne på restaurangen, men vi föredrog att sitta ute och njuta av solen och värmen. Snart åkte jackorna av, det var alldeles för varmt att behålla dem på. Atenarna själva gick förbi klädda i täckjackor, mössa, vantar och tjock halsduk, det var ju vinter, gubevars!

Sedan gick vi runt i Plaka ett par timmar och bekantade oss med omgivningarna. Det var ganska folktomt, men restauranger och souvenirbutiker var öppna. Överallt var det julpyntat med granar, tomtar och ljusslingor. Det kändes litet underligt, eftersom
Grekland för oss dittills endast har varit förknippat med sommar.

Men det var ju musiken vi hade kommit dit för! Så vi bestämde att spendera första kvällen med att lyssna på rembetika, och kombinera detta med att äta middag. Vi frågade portieren om det var nödvändigt att beställa bord på ”Sto Perivoli t’Ourano”, men han trodde inte att det behövdes om man var där hyfsat tidigt, dvs före midnatt! Så länge orkade vi dock inte vänta på mat, utan lämnade hotellet redan vid halv tiotiden för att leta oss bort till stället i fråga. Det blev en del vimsande innan vi hittade rätt, men till slut stod vi där! När vi kom in, möttes vi av en hel hoper allvarliga herrar, som frågade om damerna hade beställt bord. Nej, det hade vi ju inte. Ville damerna möjligtvis äta? Ja, det ville damerna. Då gick det bra att komma in och vi visades till bord 29. Vi var först, som synes...

Kvällens erbjudande var en trerätters meny för 35 € per person. Öl och drinkar gick på 10 €, och en flaska vin kostade 40 €. Vi bestämde oss snabbt för varsin öl, och satt där alldeles ensamma ganska länge innan det dök upp någon annan än personal… Så småningom kom en ung kille in och började spela fiol. Efter en stund flyttade han över till flygeln för att ackompanjera tre unga tjejer som kom och sjöng några låtar. Sedan droppade det in fler och fler musikanter, och även fler och fler gäster. Framåt midnatt var det proppfullt i lokalen, och på scenen stod det inte mindre än elva musikanter. Snart började man dansa, och det var en härlig blandning av gamla och unga människor som dansade och sjöng med i sångerna. Vi två var de enda utlänningarna där. Det var inte första gången under denna resa…Vid tvåtiden kroknade vi och gick hem för att stupa i säng.

Klockan åtta nästa morgon ringde klockan, men då var Riitta redan inne i duschen. Maken till morgonpigg människa!!! Så det blev en tidig frukost, och sedan skulle vi upp och bestiga Akropolis. Ja, vi kom ihåg kartan och kameran, men den karta vi hade valt att ta med oss överensstämde väl inte så där väldigt exakt med verkligheten… Vi gick på smala, snirklade gränder upp genom Anafiotika, och hälsade på människor som stod ute och gjorde sin morgontoalett. Här och där låg en hund eller en katt – och ibland bådadera - och njöt i solskenet.

Varje gång vi trodde att nu har vi kommit helt fel och tänkte vända om, hittade vi en liten handmålad skylt som visade vägen vidare.

Uppåt och uppåt gick det, och oj, vilken utsikt! Och här uppe bor det människor, helt otroligt! Små, små hus och ännu mindre trädgårdstäppor, och på taken har man gjort sig en liten uteplats, där man kan sitta och njuta av utsikten.

Men när vi hade kommit så långt att vi stötte näsan i staketet, tog vår tur slut. På muren hade någon målat en pil och ordet Akropolis, men den vägen ledde oss upp över taken och slutade i ett stup, så det var bara att vända om. Så småningom kom vi ut på den stora vägen upp på kullen, och kunde till slut ta oss in på området. Här fanns turisterna! Japaner, indonesier, spanjorer… och så vi två. Det pågick en mängd restaureringsarbeten, så förhoppningsvis kommer det att bli ännu maffigare när det blir färdigt. Vi njöt mest av utsikten åt alla håll, och satt en stund på muren och solade. Sedan tog vi oss nedåt igen, och gick tillbaka genom Plaka på en annan väg. Här hittade vi en gata som man hade målat löparbanor på. Det låg en skola i närheten, så förmodligen används gatan på idrottslektionerna. Men inte ska någon tro att det var en gågata för det! Nejdå, här körde det minsann bilar. Får väl hoppas att de stänger av gatan när barnen springer här.

Idag skulle det shoppas, så vi tog oss upp till Ermou, den långa affärsgatan. Och hoppsan, där stod han igen, öturskarlen med finska frun, och frågade om vi tänkte ta en utflykt idag då? Nej, inte idag heller. Vi flydde så fort vi bara kunde komma loss, och i fortsättningen tog vi stora omvägar runt de gathörn där han brukade stå. Vandrade Ermou nedåt och tittade på folkvimlet, och där såg vi äntligen Hondos Center, där vi skulle inhandla skivor. Oj, vad skivor det fanns, och oj, vad vi handlade! Men DVD’n ”Ti tragoudi na sou po” med Giannis Kotsiras hittade jag inte, så jag måste fråga om den. Tjejen gick ut på lagret och kom tillbaka efter en lång stund. ”Det fanns en kvar”, sa hon. Då fick Riitta syn på den och bad och bönade, så tjejen fick gå ut igen och leta. Och leta. Men till slut lyckades hon hitta en till i någon vrå! Här kunde vi lätt spendera hur mycket pengar som helst, men någon gång måste man inse sin begränsning, tyvärr. I alla fall fick vi varsin flaska med hudkräm nedstoppade i påsarna när vi betalade. Och när jag köpte en mascara en trappa ned, fick jag en hel trave med våtservetter och en cigarrettändare på köpet.

Så småningom lyckades vi dra oss ut ifrån detta himmelrike, och fortsatte Ermou nedåt tills vi snubblade över en kyrka, som ligger där mitt i gatan. Man undrar litet över hur det gick till. Fanns vägen där redan innan man började bygga höghus och lägga på asfalt, eller var det någon stadsplanerare som drog ett streck med hjälp av linjalen och först efteråt upptäckte att det låg en gammal kyrka mitt i vägen? I alla fall löste man problemet med att leda gatan runt, på båda sidor om kyrkan, och sedan fortsätter den lika spikrakt på andra sidan.

Här hittade vi en bank, där Riitta förgäves försökte komma åt sina pengar, men det gick inte utan pass. Så vi vandrade i stället nedåt Aiolou en bit för att svänga höger och gå Pandrosou mot Monastirakitorget. Här fanns det krimskramsbutiker i kubik, minsann! Men nu hade det faktiskt börjat regna, så vi skyndade på stegen och gick den stora gatan Athinas norrut, tills vi hittade till saluhallen. Här gick vi in en stund och tittade, men jag blev lätt illamående av alla tunnor med blodiga fårhuvuden med ögonen kvar, så vi blev inte så långvariga. Ut i regnet igen, och letade oss fram till den lilla restaurangen I Stoa, där vi åt lunch. Också här var vi de enda utlänningarna, och därtill de enda kvinnorna, så vi blev grundligt utfrågade av såväl personal som gäster. Det är ett mycket speciellt ställe, men definitivt värt ett besök, om inte annat så bara för att ha varit här. Vi blev visade till köket, där kokerskan visade vad hon hade tillagat för dagen. Sedan satt vi vid ett vingligt bord och åt gigantes och en kött- och pastagryta, medan regnet öste mot taket.

Till slut måste vi dock dra oss härifrån, och gick norrut mot Omoniaplatsen. På Kotziatorget fanns ännu en julmarknad med karuseller och allt, så vi gick runt en stund och tittade. Väl uppe på Omoniaplatsen letade vi rätt på nedgången till tunnelbanan. Riitta hade aldrig åkt tunnelbana förut, och ville göra sin premiärtur i Aten, så vi åkte hela två stationer, ”hem” till Syntagma. Rusade i regnet hem till hotellet för att byta kläder och torka litet. Men snart upphörde vätan, och vi gav oss tappert ut igen, för här skulle fikas! Vi letade oss ner längs Adrianou till kaféet Kotsolis. Här hade man inte heller plockat undan julen, utan skyltade med mängder av olika slags julkakor och jultårtor. Vi tog varsin kopp kaffe och ett par små bakelser var. Mumsigt var det!

På hemvägen lät vi oss glatt lockas in i diverse souvenirbutiker och handlade litet småsaker. Jag köpte naturligtvis ett par elefanter. Och en kokbok, som utlovade 300 grekiska, traditionella rätter på svenska! Även ouzo inhandlades, innan vi drog oss tillbaka till hotellet för att ta en stunds siesta. Fast först läste vi en stund i min utmärkta kokbok. Det där med traditionella hade de nog tummat litet på för att få ihop till 300 rätter, för här fanns även med recept på stekta ägg. Jag vill inte verka petig, men så värst traditionellt grekiskt är det väl inte. Det där med ”på svenska” var ju också en sanning med viss modifikation. Tydligen hade boken genomgått en maskinöversättning från engelska, och vi hade mycket roligt när vi läste den. Vad sägs om ”skramlade ägg”? Eller ”Purjolöspitta”? Fast man skulle faktiskt ha purjolök i den… Vi måste också ladda mobiltelefonerna, och letade en stund efter ett vägguttag. På de logiska ställena fanns det inte. Så då satte vi oss ned och började resonera. Så här: ”Vi är i Grekland. Det finns inget eluttag där det borde finnas ett. Var är det mest osannolika stället i rummet för ett eluttag? Det måste vara bakom garderoben!” Så vi drog ut garderoben, och givetvis kunde vi ladda våra telefoner där bakom...

Middagen intogs på restaurang Plaka, främst för att de hade levande musik. Vi blev visade till ett litet bord alldeles bredvid sångaren, så vi började prata med honom, och Riitta önskade massor av sånger, vilka han snällt framförde. Giannis hette han, och hade jobbat i Schweiz i ett par år med att sjunga på en grekisk restaurang. Han ville gärna jobba utomlands igen, så han frågade om det inte fanns några grekiska restauranger i Sverige. Så om det är någon som är intresserad av en duktig sångare, är det bara att kontakta oss. Vi fick namn, adress och telefonnummer…Maten var alldeles utmärkt. Riitta tog en Imam Bayildi, och jag en köttgryta med gratinerad aubergine, mums!!! Sedan satt vi kvar och lyssnade och sjöng med, tills det blev dags att samla ihop sig och fara iväg.

Redan halv tio kom vår beställda taxi, och vi berättade att vi skulle till Athinon Arena och lyssna på Dalaras och Remos. OK, sade chauffören, men litet senare hörde jag att han frågade i sin radio VAR någonstans Dalaras och Remos skulle sjunga. Athinon Arena, upprepade jag. OK, sade chauffören igen, och körde oss till Iera Odos… Men det var ju fel, det upptäckte även han. Så jag plockade fram sidan ur Athinórama och gav honom gatuadressen, och så fortsatte vi vår färd. Väl ute på rätt gata, fullkomligt kröp han fram med bilen och läste på gatunumren, och när han till slut svängde in på planen framför arenan, utbrast han förvånat: ”This is new!” Nåja, det gick bara på drygt 4 €, så vi blev inte direkt uppskörtade.

Vi hade fått besked om att vi skulle vara där klockan tio, så när vi kom dit tio minuter för tidigt, kunde vi inte få komma in på en gång. I stället blev vi mötta av en äldre herre, som tog oss runt på en liten promenad i hallen, medan han frågade varifrån vi kom – som alla vi mötte i Aten. Det visade sig att han hade varit i Sverige, så han gick fram till en av de många uppassarna och sa: ”Det här är mina goda vänner från Sverige. Ge dem ett riktigt bra bord!”. Och inte vet jag om det var därför, men vi fick faktiskt ett mycket bra bord.

Athinon Arena är en mycket stor konsertlokal, jag kan inte uppskatta hur många tusen personer som går in, men många är det… Först är det ett enormt golv framför scenen, där det står något hundratal långbord. Sedan är det balkonger i flera våningar, och på varje balkong står det många bord av olika storlek. Vi fick ett litet bord på första balkongen, med full utsikt över allt som hände på scenen. Jag förstår att vi fick en speciell tid när vi skulle inställa oss; det är nog det enda sättet att få in alla människor smidigt och utan trängsel. En stor flaska vatten stod redan på bordet, och vi valde att dela på en flaska vin för 90 €. Till det fick vi ett fat med frukt och ett med blandade nötter och mandlar. Sakta fylldes salen med folk. På scenen stod en discjockey och spelade blandad modern musik. Efter ett tag kom några ungdomar in och sjöng de senaste hitlåtarna. Halv tolv kom de, äntligen, Giorgos Dalaras och Antonis Remos! Jublet kunde ha lyft taket. De började med att sjunga ett medley av sånger, där de gjorde varandras låtar. Till exempel sjöng Remos en sång från Dalaras’ senaste CD, ”To proaisthima”, och Dalaras tog tag i Remos’ mästerverk ”Etsi ksafnika”. Och när han klämde i med de höga tonerna mot slutet, baxnade till och med kräsna jag. Han KAN ju, grabben! Varför sjunger han inte så här bra annars, utan envisas med att gnälla genom näsan? Naturligtvis gjorde de även sin senaste duett, ”To mono pou ksero”, vilken även den ligger på Dalaras’ nya CD. Oj, så underbart!!!

Men lyckan varar inte för evigt. De gick ut, och ungdomarna kom tillbaka och gjorde några nummer. Så då passade vi på att uppsöka damrummet, vilket var något alldeles i hästväg. Här var det designat, minsann!!! Letade och letade efter spolknappen. Det satt en metallplatta på väggen, och jag tryckte överallt på den, framför, bakom, på sidorna... hände inget. Till slut upptäckte jag en liten gummibubbla på golvet, och trampade på den. DÅ spolade det! Sedan måste man ge sig i kast med tvättstället. I stället för kranar stack det ned långa metallstänger från taket, och bredvid satt en liten, liten joystick. Om man vickade på joysticken, kom det vatten ur metallstången... Och så snart man gick ut från damrummet, kom en värdinna in och torkade av toasitsen och kollade att allt såg bra ut inför nästa gäst. Det, ni! Det kan man kalla service!

Sedan kom Antonis Remos in ensam, och sjöng både nya och gamla favoritlåtar och alla sjöng med. Jag ömsom sjöng, grät och snöt mig, det här var nästan FÖR mycket! Så satte han sig ned på scenkanten och började mjukt sjunga: ”Poso s’agapo…” och efter första versen skickade han ut mikrofonen längs det närmaste bordet och sade: ”Din tur, bror!” varpå en man vid bordet sjöng nästa vers. Det kan ha varit hans bror, det vet jag inget om. Bra lät det i alla fall. Sedan fick Remos tillbaka mikrofonen, och sade till oss att sjunga med och välkomna Giannis Parios, som fanns i publiken! En strålkastare tändes och lyste upp en balkong bara tio meter ifrån oss, och där satt han!!! Alla reste sig upp och sjöng med i sången till honom, ”ola esei”… Ja, Riitta höll ju på att svimma, förstås. Hon har ju längtat i femton år efter att få se Parios, och där satt han, nästan inom räckhåll! Snart hade man skickat upp en mikrofon till balkongen, och Parios sjöng några sånger för oss. Remos försökte få ned honom till scenen, men det ville han inte, utan han stannade kvar vid sitt bord.

Som avslutning sjöng de båda tillsammans, ”Apopse”. Jag har tidigare inte kunnat bestämma mig för vem av de två som gör den bästa versionen, men nu vet jag… den absolut bästa versionen gjorde de tillsammans. Får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på det! Åh, om man hade en inspelning!!!

Sedan satte sig Parios, och Remos återgick till sitt program. Han bjöd upp tre äldre herrar, som gjorde ett suveränt dansnummer. I ett hörn av scenen klev andra människor upp och började dansa, de blev fler och fler, och till slut var hela scenen full av dansande publik. Remos trädde tillbaka och gjorde tecken åt orkestern att fortsätta spela medan han själv tog upp en trumma att spela på. (Det skulle aldrig ha kunnat hända i Sverige! Här åker man väl minst i finkan om man kliver upp på scenen till en artist!) Då och då gick någon fram till honom för att skaka hand eller ge honom en kram, och sedan återgick de till dansen. Så småningom släcktes ljusen på scenen, och den dansande publiken återgick till sina platser. Remos övergick till att sjunga litet lugnare sånger, och sedan gick han ut och lämnade över till Dalaras.

Även han gjorde ett långt program med många välkända sånger, och även här klev folk upp på scenen och dansade. I hela lokalen dansades det också, och alla sjöng med. Ungefär här tittade jag på klockan för första gången sedan de började och upptäckte till min förvåning att hon redan var tre! Slutligen kom Antonis Remos in igen, och de gjorde ett antal sånger tillsammans. Tjugo över fyra var det definitivt slut, och vi betalade och gick. Då var det dags att försöka få tag på en taxi, och här upptäckte vi snart att det var djungelns lag som gällde. Först fram får bilen, och är man inte först, får man väl tränga sig fram, då. Men det gick relativt snabbt ändå. Fast den här taxichauffören hittade inte heller vägen. Fram till Syntagma gick det bra, men sedan förvillade han sig på väg in i Plaka, och när han svängde åt fel håll på Nikis, stoppade vi honom, betalade och gick resten av vägen. Han talade dessutom bara grekiska, så det tog ett tag för oss att leta fram ordet för ”stanna” ur våra musikrusiga hjärnor… Klockan fem var vi hemma och stupade i säng, mycket nöjda med vår natt.

Nästa morgon skulle vi ha sovmorgon, var det tänkt, men redan kvart över nio var Riitta, den hemska morgonpigga, eller hemskt morgonpigga, stryk det som ej önskas, människan uppe och i duschen! Så det var väl bara för mig att följa hennes exempel… Vid tio var vi klara och skulle ge oss ut på jakt efter frukost, men när vi kom ut ur rummet hörde vi att det klirrades av porslin uppe från frukostrummet. Så Riitta gick upp och frågade om det möjligtvis gick att få frukost så här sent, och det gick alldeles utmärkt, om vi kunde vänta två minuter så att kaffet hann värmas på! Visst kunde vi det, och medan vi väntade, filosoferade vi över skillnaden mot hemlandet. I Sverige skulle man ha satt ut en vakt fem minuter efter stängningsdags, för att hindra folk från att försöka komma in och äta frukost så sent...

Även denna dag skulle ägnas åt shopping. Jag bara måste köpa Antonis Remos’ senaste CD! Igår hade jag hållit i den, men tyckt att jag nog hade så mycket Remos att jag skulle klara mig ett tag, men efter konserten hade ett akut behov uppstått. Så vi gick tillbaka till Hondos Center och gjorde av med ännu mera pengar. Så skulle vi ju ha souvenirer också. Vi hittade en stor leksaksaffär, där Riitta handlade till Matilda. Hon hade skrivit vykort också, så vi hade ögonen öppna efter brevlådor, men hittade ingen utefter hela Ermou. Underligt. Sedan drog vi oss till Monastiraki. På torget låg inte mindre än fyra hundar och sov i solskenet.

Vi gick runt i gränderna och tittade på alla möjliga och omöjliga saker som såldes där. Hamnade på loppmarknaden, där man kunde hitta allt från rostiga spikar till tromboner. Men vi behövde varken det ena eller det andra, så vi drog oss tillbaka längs Pandrosou, där jag hittade några småsaker till barnen. Men någon brevlåda hade vi fortfarande inte hittat. Så småningom hamnade vi på ett stort torg, Mitropoleos, vid en katedral. Där satte vi oss i solen och bara njöt en stund.

Sedan sade jag till Riitta: Har du sett vad du har bakom dig? Och där låg minsann ett postkontor med massor av brevlådor utanför! Så äntligen fick hon posta sina vykort. Efter det hittade vi naturligtvis brevlådor i varenda gathörn…I kvarteren bakom katedralen låg affärer där man kunde köpa allt ”kyrkligt” man kan tänkas behöva, från biblar och krucifix till prästdräkter. Promenerade Adrianou hemåt mot Plaka, och intog vår lunch på – ja, naturligtvis på restaurang Plaka. Njöt av en grekisk sallad, tzatziki och pikilia. Och solskenet! Efteråt bjöds vi på en frukttallrik; nu hade vi blivit stamgäster! Idag höll man på att plocka ned julpyntet på restaurangen. Många ljusslingor var det!

Eftermiddagen ägnades åt en promenad i Nationalparken. Här var också julen slut, för framför Zappeion höll man att montera ned Tomtens stuga, och tina upp vad som kan ha varit en skridskobana. Konstfrusen is var det i alla fall.

Och alldeles bredvid hängde det mängder av apelsiner i träden, och penséer blommade i rabatterna. En präst kom springande genom parken; någon brådskande förrättning på gång? Vi promenerade runt ett tag, och kom ut genom en grind på Irodou Attikou. Här ligger presidentpalatset, så här stod ju givetvis dessa stiliga vakter i sina små kurer. Riitta skulle prompt fotografera, så hon klev ut mitt i gatan och höll på att bli överkörd. Här väjs inte för tokiga turister, minsann! När vi passerade nästa vakt, råkade jag titta upp på honom, varpå han såg på mig och blinkade med ena ögat! Förmodligen helt emot reglementet, men ett minne för livet för mig! Vi tog oss över gatan och dök in i parken igen, och här hörde Riitta en tupp! Vi följde ljudet och kom fram till en liten djurpark, där höns, kaniner, strutsar - och katter - gick omkring i burar. Det fanns också en ankdamm med mängder av ankor. En lösspringande hund fick fart på dem. Uj, vilket liv det blev!

Till slut gick vi i alla fall hem till hotellet, där vi satte oss i solen på balkongen och avnjöt varsin liten ouzo innan vi lade oss och tog en välbehövlig siesta.

Den här sista kvällen skulle vi ta det rätt lugnt, hade vi bestämt. Men middagen skulle intas i Psirri, det hade vi också bestämt. Så framåt kvällningen satte vi iväg norrut. Vi gick alldeles ensamma på en öde gata, när vi hörde ett envist pipande ljud som från en mobiltelefon. Vi såg oss omkring efter personen som aldrig svarade, men det fanns ingen där. ”Men det är ju julmusik som spelas!” sa jag. ”Här måste snokas!” och så gick vi över gatan mot ljudet. Det kom från en betongpelare, inlindad i grön girlang och med en ljusslinga över. Jag gick runt den och tittade efter något som skulle kunna åstadkomma ljudet, när jag plötsligt hörde en röst bakom mig: ”It’s plastic!”. Ur ingenting hade en karl materialiserat sig. När jag hade landat och hjärtat lugnat ner sig, sa jag att jo, det ser jag nog, men det LÅTER ju! Det var själva ljusslingan som spelade musik visade det sig. Och så frågade han, som vanligt, varifrån vi kom, och sade att om vi letade efter en restaurang, så låg Plaka alldeles i närheten, och där fanns det flera trevliga ställen. Jo, det är där vi bor, sade vi. Men nu ska vi till Psirri. ”Jaha, det är åt det där hållet”, sade han och beskrev hur vi skulle gå. Många trevliga och hjälpsamma människor har vi träffat i Aten, må jag säga!

Vi slängde oss in bland gränderna i Psirri. Hade givetvis ingen karta med oss i kväll, utan irrade omkring litet på måfå… men så blev gatorna mörkare och mörkare, och tommare och tommare. Så då tog vi ett fastare grepp om handväskorna och gick nästa gata åt andra hållet. Så småningom hittade vi restaurangen Platia Iroon, som vi hade läst om på Matt Barretts Atensajt, och här gick vi in för att intaga vår middag. Det blev en utsökt måltid bestående av en härlig bekri meze med ett jättegott bröd till, och här fanns äntligen Mythos att avnjuta! Det är ett mycket litet ställe, och det blev snart fullt. För att inte säga överfullt, så vi blev inte sittande så länge. Promenerade omkring ett tag till i Psirri, och hittade flera restauranger som vi tänker besöka nästa gång. När vi slutligen gick längs Ermou på väg tillbaka mot Plaka, sade Riitta: ”Och vi har inte blivit osams än!”. ”Nja,” svarade jag, ”vi åker ju inte förrän i morgon, så vi hinner nog…” Men det gjorde vi faktiskt inte.

Det var för tidigt att sova, så vi gick till restaurang Plaka för att lyssna på Giannis en sista gång. ”Vi vill bara dricka ikväll”, sade vi när vi välkomnades. ”Det går bra. Ert bord är ledigt,” blev svaret och vi visades in till det lilla bordet bredvid sånganläggningen. Så vi beställde in en kanna av husets vita vin och satt och pratade litet med Giannis och lyssnade på honom när han sjöng. Han hade en enorm repertoar av både nya och gamla sånger. Till slut blev det ändå dags att intaga horisontalläge, när ögonen bara inte ville vara öppna längre.

Sista morgonen var vi tidigt uppe och åt frukost. Sedan packade vi och gav oss ut för en sista sväng på stan. Ett par vovvar var också ute på morgonpromenad och lät sig glatt klias bakom öronen. Affärerna höll på att öppna, men vi var tämligen ensamma på gatorna. Vi gick bort och tittade på ruinerna vid Vindarnas Torn och där hälsade vi på ännu fler hundar.

Vi hittade nya små gator att vandra på. Tittade in i en liten affär och köpte varsin paj att ha som reseproviant och drog oss så sakteliga hemåt. Tog adjö av den trevliga personalen på restaurang Plaka, och sedan var vi oundvikligen tillbaka vid hotellet. Det var bara att ta sina väskor, betala och checka ut. Vi tänkte vara vid bussen i god tid, och det var bra det, eftersom den avgick en kvart före utsatt tid! Alltför snart satt vi på flygplatsen och väntade på att planet skulle ta oss hem till den snöiga Nord igen.

Karin och Riitta

Fler bilder »

© 1997 - 2012 Janne Eklund/Kalimera