Resebrev från Grekland 2006

 

© Text: Lars-Erik Näsström, Sanna Näsström, Yvonne Fredman.

Resebrev, Kreta, juni-06 17/6- 1/7

Efter 3.5 timmars bilåkande kom vi fram till flygplatsparkeringen, Märsta Arlanda. Kändes att semestern började, trevligt bemötande och jättebra service. På Arlanda blev dottern (äntligen) uppvaktad, fyllde 16 år denna dag. Ny digitalkamera som skulle komma till god användning på Kreta. Planet var försenat en timme så först 22.30 lokal tid landade vi, tog taxi till hotellet. Hotell för två nätter i Chania hade vi bokat genom Ving, reste inte med Ving, Hotel Ideon som ligger i Nea Chora. Det var mycket bra, rent och snyggt, frukost uppe på takterrassen och drygt fem minuter till stranden. Vi hann ut och äta, åt ute på piren vid Nea Chora. "Äntligen här".

Under den hela dagen vi hade i Chania badade vi, gick på stan, fikade, och åt god mat. 19/6 var det dags att vända kosan åt söder, med hjälp av taxi tog vi oss till busstationen för att komma till Paleochora. Efter den häftiga bussresan kom vi äntligen fram, det mesta såg ut att vara sig likt. Gick direkt och tog en gyros pita som lunch. Sen skulle boendeletandet börja. Parkerade dottern vid sandstranden i skuggan av tamariskerna. Gick och gick, tittade och tittade på boenden, hittade inget som vi kände så där mycket för. Sen, rätt vad det var när vi befann oss i gamla delen ropade en kvinna på oss,- looking for rooms?, det var vi ju. Följde med henne, lite skeptiskt. Men, det var helt rätt, en hel lägenhet med barkök och en altan som gick runt det hela på alla fyra sidorna. Hela havet för våra fötter och bakom huset den gamla fästningen. Här stannade vi i sex nätter.

I Paleochora fördriver man sin tid i makligt tempo. Frukost, bad på ena stranden på förmiddagen, lite lätt lunch, bad på andra sidan på eftermiddagen, hem och slappa, läsa lite, spela lite kort, ta en ouzo. Sen kommer kvällen.

Det är inte bara i Chania som man kan "volta", det gör man även i Pal. Var man än har ätit och för övrigt gjort under kvällen så är ett besök på Yannis kafenion ett obligatorium innan man går hem. 20/6 var en stor dag, det var VM match Sverige-England vi hamnade på engelskbaren och tvärs över gatan var sverigebaren. Men, vi vet ju alla hur det gick, 2-2. En dag tog vi taxi upp till byn Anidri. Därifrån kan man gå Anidriravinen ner till havet. Om du gör det, stanna först på den lilla tavernan där du har utsikt ner till havet som också är vandringsmålet. Detta är en alldeles lagom ravintur i värmen, tog 1timme och en kvart att gå ner.

Vi har gått Samaria och visst är den mäktig, men denna lilla ravin står sig bra. Lummigt och fint, en liten strapats har den att bjuda på när man får åka rutschkana ner för ett berg och väl framme vid stranden kan man ta ett bad som är välförtjänt. Ett vatten som är ett av de finaste och en liten kantina finns vid stenstranden. Promenaden tillbaka till Pal, på platt väg tar en timme. Då är det alldeles lagom med ett dopp på stenstranden som man då passerar.

Dagen därpå (midsommarafton) tog vi båten till Elafonissi, det är en skön båttur på en timme. Ibland kan det ju blåsa hemskt på Elafonissi, men denna dag var det lugnt. Nu finns också parasoll och stolar på centrala delen av stranden. Men eftersom området är så stort så går det bra för den som vill finna sin egen lilla vik. Vi avslutade kvällen med att åka det lilla tuff-tuff tågen genom Pal. Detta var nog främst fredagsnöje för de lokala ungdomarna för det var de och vi som åkte. Men det var mysigt, dagen hade varit varm, att sitta där i mörkret och bli svalkad av vinden och vinka till folk.

Sverige - Tysklands matchen ska vi väl inte lägga nån större tid på…

25/6 fick vi masa oss upp lite snabbare än vanligt skulle med färjan Samaria till Loutro. Den resan tar 2.5 timme. Loutro är ett märkligt ställe. En bukt med bebyggelse längst in. Det är hotell och restauranger. Vår hotellvärd berättade att under icke säsong så bor det ungefär 8 personer kvar där. Det som lockar en del är det gamla Fenix området och så går E4 förbi Loutro. Vattnet var något av det sämsta. Eftersom det ligger längst inne i bukten och båttrafiken är intensiv så ligger en hinna av olja/bensin på ytan. Lukten är tydlig. Vid snorklig syntes tydligt en hel del dumpat skrot längre ut i vattnet. Vi gick en tur runt området, mäktigt men otillgängligt. Det finns ju ingen väg till Loutro så befolkningen och besökare är hänvisade till att komma båtvägen. Stannade i Loutro i två nätter. Nästa mål på vår odyssé var Chora Sfakia, Sfakia kallad. Där fick vi också tag på en bra lägenhet, fast omgivningen kändes som efter ett bombanfall. Men närmare stranden kan man inte bo i Sfakia. På kvällen blåste det väldigt mycket, servitören sa att det brukade hålla i sig ungefär tre dagar… Vi hade fixat hyrbil för dagen därpå , ville till Amaridalen.

Nästa dag hämtade vi vår lilla Punto och körde iväg. Efter fem minuter sa dottern från baksätet "varför är bakluckan öppen?, blåsten hade fått luckan att hoppa upp. Ja, man kan säga att Kreta har många vägar. En del finns med biluthyrningskartan, en del inte. En del är markerade som grusväg och en del som asfalt. Med lite tur så stämmer de uppgifterna, annars inte. Sammanfattningsvis så kan man säga att lång sträckor var en total resa i det okända. Men fram till Amari kom vi, efter många kringelikrokar. En sömnig liten by med ett fantastiskt läge vi foten av Ida, Zeus födelseplats. Uppe i det gamla venetianska klocktornet har man en panoramautsikt som är svårslagen. Åt en liten enkel lunch i byn. Hemfärden blev ganska dramatisk. Efter nya resor på vägar som inte fanns kom vi till slut ut på stora vägen igen. På hemvägen hade vi tänkt att titta på Frangokastello, men det får vi ta en annan resa. Det är ingen ide att ange mil eller kilometer för det säger ingenting, när vi hade ca. 40 minuter kvar hem såg vi en stor rökkvast som stod som en strut ut mot havet. Skogsbrand! I den lilla byn som de som tvingades vända samlades fick vi veta att vindstyrkan var 8 beaufort, 17-20.7 meter/sekund och branden hade exploderat i blåsten. Vad göra? Det var otäckt att stå där i blåsten och se denna djupröda eld sprida sig inte långt borta på berget. Enda vägen hem avskuren. Efter lite konsulterande med en vänlig man bestämde vi oss för att vända, köra upp till Rethymnon och nervägen till Sfakia via Imbrosravinens väg. Det som rörde sig i huvudet den första sträckan innan vi kom till stora vägen var "vad händer om det börjar brinna längs den här vägen också". Vi var i bil 10 timmar denna dag. En aningen för mycket.

Middagen, lite senare än vanligt, smakade väldigt bra. Sista kvällen fick vi en 75:a raki av våra värdar. Tog emot den, men ingen av oss har lärt sig uppskatta detta rävgift. Men på bussen tillbaka till Chania träffade vi en svensk familj som också var i Loutro, de tog glatt emot den. Under första svängen i Chania träffade vi George, han med Casa de l`amore, gjorde upp att ringa honom när det närmade sig resa till Chania.

Bodde på pensionen den sista natten. Det var väl mysigt, men uppe på sovloftet blev det mycket varmt och där nere där dottern sov som ett kylskåp då det var där som AC:n hade effekt. Men att bo i gamla stan, gärna på gatan Theotokopoulou rekommenderas. Att bada på Nea Choras strand är ingen större upplevelse efter vattnet på sydkusten. Men att den finns är ju jättebra. Taxifärden på kvällen ut till flygplatsen tenderade att bli en mardrömsfärd. Taxichauffören trodde först vi skulle till hamnen, han hade två jobb och stressade, pratade i telefon, och talade om att Mercedes är en mycket bra bil då den kan stanna på fem meter i 100 kilometers fart. Jo tack, då sitter väl passagerarna i baken på bussen framför. Årets resa har ju som vanligt gjort att vi nu sitter och funderar på vart vi ska nästa år. Ska vi ta Kreta, eller Kykladerna, eller skulle vi prova att ta oss lite längre österut till de öarna? Ja, ni vet hur det är.

Lars-Erik Näsström, Sanna Näsström, Yvonne Fredman.

 

Kreta på Kalimera »
Fler resebrev från 2006 »






HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera