Amorgos, Naxos, Kofounissi, Santorini, Ios 3-17 juni 2006
Lördag 3 juni
Vi landade planenligt på Santorini vid lunchtid och möttes
av strålande sol. Första gången Andreas beträdde
grekisk mark! Eftersom jag var utrustad med Kalimera-tröja blev jag
genast påhoppad av en man från Honeymoon Beach Hotel, som
undrade om vi ville ha boende. Vi avböjde men frågade om han
visste när bussen till Fira gick. Till svar fick vi "en gång
i timmen", men NÄR den gången i timmen var fick vi inte
veta. Det blev till att vänta. Andreas gick på toaletten för
att byta om till shorts, och under de fem minuterna han var borta passade
naturligtvis bussen på att komma. Jag bad busschauffören vänta
en minut men han sa bara något obegripligt på grekiska och
åkte sedan. Det fick bli taxi istället…
Väl framme i Fira letade vi upp ett färjekontor och köpte biljetter till Amorgos samma kväll med Sea Jet:en. Vi blev jätteglada över att den gick eftersom vi hört så mycket konstigheter om den. Vi fotade calderan och satte oss sedan på en restaurang. Min första måltid på brukar alltid vara grekisk sallad och retsina. Denna restaurang visade sig ha slut på retsina, och trots kyparens kämpande för att vi skulle stanna och dricka något annat ("Santos vin är jättegott!") så valde vi att gå. Som tur var hittade vi en annan restaurang runt hörnet och de hade retsina.
Efter någon timmes ätande och drickande kikade vi runt i affärerna innan det var dags att ta sig ner till hamnen. Färjan skulle gå vid 21:30 och en timme innan avgång tog vi en taxi ner till hamnen och parkerade oss på en (svindyr) taverna och tog något att dricka. Två färjor hann komma och gå under tiden vi satt där, men ingen Sea Jet! Vi frågade en gubbe om han visste något om när färjan skulle komma, och fick veta att den var inställd! Aaarrgghh! Efter mycket om och men fick vi alla fall pengarna tillbaka. Inte tänkte väl vi på att gå tillbaka till färjekontoret och fråga om färjan verkligen skulle gå, innan vi begav oss till hamnen! Finns det biljetter så går väl båten, resonerade vi. Man lär så länge man lever...
Planerna blev nu lätt omkullkastade och vi bestämde oss för att åka nästkommande dag till Naxos, för att därifrån ta oss vidare till Amorgos. Biljetter till Blue Star Naxos inhandlades och vi kollade upp att det skulle gå en båt därifrån till Amorgos på måndagen.
Nu hade vi ett nytt problem: var skulle vi sova? Ovanstående gubbe var snabbt framme och föreslog att vi kunde bo hos honom för 40 euro. Han hade ingen konkurrens och såg att vi var trötta och desperata så det fanns ingen chans till prutning. Sagt och gjort. Vi följde med gubben till Hotell Olympia, tog en iskall dusch och knoppade snabbt in.
Söndag 4 juni
Innan solen ens hunnit gå upp kravlade vi rödögda
och dödströtta ur sängen och gjorde oss iordning. Busshållplatsen
låg bara ett par hundra meter bort så vi behövde inte
släpa packningen så långt. Färjan vi skulle åka
med gick 07:00, och bussen som skulle ta oss dit 06:00. När klockan
var kvart över sex började jag bli smått hysterisk, var
fanns bussen?! Tjugo över kom den rullandes och vi hann med båten.
Resan till Naxos tog ungefär två timmar och när vi kom fram stod rumsraggarna på rad. Vi valde en som hade boende fem minuter från torget och för det betalade vi 25 euro. Inget ställe vi skulle bott på en längre tid, men för en natt var det helt ok. Den gamla gumman som ägde rumsuthyrningen kunde inte ett ord engelska, men hon såg glad ut när hon såg min Kalimera-tröja :)
Ryggsäckarna dumpades på rummet och vi gick ut för att köpa biljetter till Amorgos. 10:15 följande dag skulle Panagia Tinou avgå. Perfekt! Vi promenerade till den gamla delen av choran och fotade en massa. Det var hur mysigt som helst där och vi mötte inte många turister. Nu började det dra lite i shoppingtarmen, men de flesta butiker hade siesta och det var ganska folktomt. Varsina solbrillor hittade vi i alla fall. Jag ville absolut till den omtalade "ostaffären" och inhandla diverse prylar men tyvärr hade jag glömt vägbeskrivningen hemma. Eftersom det mesta ändå var stängt valde vi att lägga oss på playan en stund istället och kolla upp affären senare. Andreas tog sitt allra första greklandsbad! Efter det gick vi tillbaks till rummet, jag tvättade min Kalimera-tröja (den kommer bli välanvänd på den här resan!) och vi tog en tupplur på ett par timmar.
På kvällen gick vi ut och åt sen middag och tittade på folklivet. Vilken skillnad från dagtid! Såvitt vi kunde se (och höra) fanns det inga andra svenskar på plats, men däremot amerikaner och grekiska turister. Med mätta magar strosade vi runt i gränderna och till slut hittade vi till ostaffären, men den hade förstås hunnit stänga. Med lite tur skulle vi hinna in en snabb vända innan båten gick följande dag.
Måndag 5 juni
Efter frukosten, som bestod av en varsin baguette, gick vi till ostaffären.
Till min stora glädje var det öppet! Så mycket prylar!
Det fanns mängder av ost, olivolja, kryddor i lösvikt, honung
och en massa annat. Man kunde stå där inne i evigheter och
bara titta! Lukten däremot var en annan femma: gammal get! Jag köpte
lite kryddor och var lite sugen på en getskälla också,
men tänkte det var dumt att släpa runt på en massa grejer.
Vi åker ju via Naxos på hemvägen också, och då
ska det handlas mer!
 |
Nu var klockan mycket och vi fick lite bråttom ner till hamnen. Medan vi stod och väntade på båten fick jag syn på en man i Kalimera-tröja! Jag gick fram och hälsade men tyvärr är minnet bra men kort så jag kommer inte ihåg vad han hette (läser du det här och tycker att du känner igen dig så hojta till!). En halvtimme efter utsatt tid (när var en färja i tid senast i Grekland?) kom så båten. Vi satte oss på soldäck och jag lyckades, trots solcréme, bränna axlarna :(
Turen till Amorgos gick via Donoussa och Egiali, för att till slut stanna i Katapola. Från däck hade vi spanat in Pension Amorgos och hoppades att vi skulle få ett rum där till bra pris. Det var gott om rumsraggare i hamnen, men inte så många turister, och vi hittade tanten med Pension Amorgos-skylten. Vi pekade ut det rum vi ville ha och lyckligtvis var det ledigt! 25 euro/natten betalade vi. Jättemysigt rum med första parkett ut mot havet och hamnen! Rent och fräscht med härlig blå inredning, balkong, kylskåp, kokplattor samt egen dusch och toalett. Vi slängde in grejerna och gick till Vizentzos för att äta.
Hos Thomas uthyrning bokade vi en moppe till följande tre dagar. 10 euro per dygn ville han ha för det. Sedan gick vi runt och drog benen efter oss, satt på balkongen en stund med varsin drink och gick senare ut för att äta middag.
Tisdag 6 juni
Idag skulle vi åka till Agia Anna och Panagia Chozoviotissa. På
vägen upp mot macken, puttrandes på vespan, slogs vi av alla
dofter! Det doftar något alldeles speciellt om Amorgos! Jag kan
inte säga exakt vilken doft det är, men härligt är
det. Det blev några stopp på vägen för att fota,
och väl framme vid parkeringsplatsen vid klostret var vi ensamma.
Övriga turister lyste med sin frånvaro.
 |
Utsikten var fantastisk! Trots att det här var tredje gången jag var här blev jag ändå hänförd över vyn och lugnet som denna plats utgör. Vi knotade upp för åsnetrappan och jag tog på mig en sarong över shortsen och Kalimera-tröjan över linnet innan vi gick in. Inne i klostret fotade Andreas som en galning tills en präst sa till honom att man bara får fota utomhus. Det hade vi inte en aning om! Vid tidigare resor har jag sett många med kameran i högsta hugg därinne, men det kanske har varit så många där samtidigt då att det varit svårt att säga till. Nu var vi ensamma så det var bara till att lyda. Sedan fick prästen syn på min Kalimera-tröja, pekade, läste och sken upp. Vi blev förvånade att han kunde engelska. Han började prata med oss och frågade bland annat om vi skulle ner och dyka med tuber, men vi svarade att vi bara skulle snorkla. Tänk att denna tröja kan göra människor så glada! Efter pratstunden satte han sig i en av stolarna för att mässa böner. Vi tände ett ljus, la en slant i "kollekten" och smög tyst iväg för att inte störa till ett annat rum där vi blev bjudna på klosterlikör och en mjölig sötsak. I gästboken lämnade vi ett par väl valda ord innan vi traskade ner till moppen igen.
Vid det här laget var vi rätt hungriga så vi bestämde oss för att åka till Chora och äta lunch där. Vi hittade en liten taverna i en av gränderna där vi beställde in lite gott att äta. Ett gäng mindre välvårdade katter gjorde oss sällskap och vi fick ont i hjärtat av att se dem tigga. När tanten på tavernan inte såg åt vårt håll kastade vi till dem små matbitar som de slukade med hull och hår. Även fetaosten slank ner!
Nu var vi solsugna så det bar av ner till Agia Anna! Efter en mödosam klättring på klipporna hittade vi en bra klipphäll att ligga på (det var inte förrän dagen efter vi hittade en smidigare väg ner…) där vi låg och pressade ett par timmar. Det var bara vi och fyra-fem till som låg på den lilla strandplätten så det var lugnt och skönt och man slapp trängas.
Jag tyckte det var kallt i vattnet men Andreas tyckte det var perfekt. Vi snorklade och såg en sjöstjärna som kravlade runt på botten. Oturligt nog hade vi ingen undervattenskamera med oss. En annan badgäst stod och slog något upprepade gånger mot en stor sten, och det var inte förrän efter en bra stund som vi såg att det var en bläckfisk. Tur vi inte råkat på den i vattnet! Nakenbad var tydligen vanligt här nere denna dag (dock inte för oss!), men en syn som är mindre vanlig var att en naken man gjorde armhävningar femtio meter ifrån oss. Vi fick oss ett gott skratt!
Några timmar senare hade vi fått nog av solen (och den nakne hurtbullen) och åkte vidare söderut. Vi körde in i Vroutsi en sväng och kunde snabbt konstatera att tavernan tyvärr var stängd så vi åkte vidare mot Kalokaritissa. Vid vraket efter Olympia stannade vi till och gick ner för att fota, dock inte hela vägen. Det var brant och gott om rullgrus. Hela tiden hördes getterna bräka men vi såg inga. Inga levande i alla fall, men en döskalle snubblade vi över på vägen upp.
Färden fortsatte till Kalokaritissa beach där vi knäppte
ett par bilder innan vi vände norrut igen. I Kolofana stannade vi
till vid en jättemysig lantlig taverna med en väldigt trevlig
ägare.
 |
Vi åt en varsin tallrik gyro med tzatziki och efter maten bjöds det på klosterlikör och hasselnötspaj (???????????), en slags efterrätt som smakade pepparkaka. Ägaren blev förtjust i min Kalimera-tröja och jag bestämde mig att på nästa resa ska jag ha med mig en till honom! Till den här tavernan ska vi definitivt åka fler gånger! Det är nästan så vi kan åka till Amorgos bara för att äta här..!
Vid åttasnåret på kvällen var vi tillbaka i Katapola. Vi gick till rummet och gjorde oss i ordning. De få affärer som fanns utforskades och sen gick vi till den största supermarketen i byn (den där den gamle "surgubben" håller till!). Den här gången var han faktiskt trevlig! Han satt utanför när vi kom ut ur affären och sa "hello", varpå Andreas (med bristande kunskaper i grekiska språket) svarade "kalimera" och jag började skratta. Gubben undrade nog vad vi var för några idioter som svarar "god morgon" när klockan är tio på kvällen. Där fick han för att han försökte vara trevlig!
Andreas nöp åt sig en gyro innan kvällen avslutades med varsin drink, tilltugg och kortspel på balkongen. Trötta stupade vi i säng någon gång efter midnatt.
Onsdag 7 juni
Moppen tankades och vi gav oss av norrut mot Egiali, Langada och Tholaria.
Vägen dit bjöd på vacker utsikt över havet. Det fina
med Amorgos är att var man än befinner sig så är
havet nära! Vid Agios Pavlos stannade vi till en liten stund, fotade
lite, Andreas kastade macka och jag samlade snäckor.
Färden fortsatte sedan mot Tholaria. En liten by som verkligen är liten! Trots detta gick vi nästan vilse i gränderna. Vi hittade till torget och såg ett gäng farbröder sitta och spela kort och slappa i skuggan. Hungriga var vi och räddningen blev Panorama Taverna. Ägarinnan var en rolig figur! Vi satt länge och väl och väntade innan hon med vaggande gång kom emot oss för att visa menyn. Maträtterna rabblades upp på grekiska och endast ett fåtal av det som stod på menyn fanns att beställa. Vi bestämde oss för soutzokakia och tanten insisterade på att vi skulle ha tzatziki också så det fick det bli. Andreas passade på att gå på toaletten innan maten kom in och under tiden kom tanten tillbaka. Hon hade vid det laget förstått att jag kunde lite grekiska och berättade att hon hade väldigt ont i sina ben (detta förstod jag dock genom hennes gester). Sen klappade hon mig på armen och sa "ella" och menade att jag skulle följa med till köket. Där fick jag en tallrik i varje hand som jag själv fick bära ut! Återigen pekade hon på sina knän och sa att hon hade ont. När Andreas kom tillbaka berättade jag om händelsen och han bara skrattade. Vilken söt tant. Självservering! En sådan "service" hittar man bara här!
Efter maten åkte vi till Langada. Den här byn var, i våra
ögon, mycket mysigare. På torget köpte vi en Cola i en
liten supermarket. Idel glada miner över min tröja! Tanten bakom
kassan kommenterade den och tyckte det skulle stå kalimera/kalinichta
på fram-respektive baksida. Sedan promenerade vi runt i byn ett
tag innan vi kom tillbaka till torget. Där satte vi oss på
taverna Loza och tog något att dricka.
 |
Jag satt och bläddrade lite i Amorgos-guiden från Kalimera och hittade stycket om denna taverna och dess ägare Dimitris. Vi blev fundersamma och frågade servitören om det var han som var Dimitris. Mycket riktigt var det det! Han ville se på bilderna i guiden och sa att han varit på en hemsida som hette Kalimera. När jag visade honom bilden på Janne i guiden sa han sig känna igen honom och frågade om vi kände honom. Nä, sa vi och undrade hur vi skulle förklara det på ett förståeligt sätt. Vi går runt med en guide och en tröja som representerar hans hemsida, men vi känner honom inte! Han tyckte nog det var lite knepigt. Vi fick oss en lång pratstund med Dimitris och han berättade om olika vandringsleder och fina utkiksplatser i närheten. Eftersom vi inte hade med oss några kängor så blev det inga vandringar på ön. Inte lönt att kliva rakt på en orm i bara sandalerna!
Vi åkte sedan ner till Egiali där vi solade och Andreas badade. Därefter gick vi i några affärer men sen fick vi bråttom hem för att hinna se solnedgången från Minoa!
Det var en guppig och ojämn väg upp till berget, men när vi var framme blev vi belönade med en fin utsikt över Katapola. Ett gäng foton togs på fornlämningarna, getterna och solnedgången. Vi delade en liten flaska mousserande medan vi såg solen sjunka i havet.
När vi kommit ner till byn igen inhandlades det en vinbutelj (typiskt grekisk i röd plåt, rätt ful men ändå charmig!) från järnaffären. Jag hade "baddisen" i åtanke men kunde inte med att fråga efter en sådan då jag inte visste vad den hette egentligen.
Någon timmes sittande på balkongen med spanande ner på hamnpromenaden blev avrundningen för kvällen.
Torsdag 8 juni
Vi åt frukost på Dodoni, caféet under det stora
trädet på Xilokeratidi-sidan. Deras yoghurt med frukt, nötter
och honung är så god!
Sedan åkte vi till Chora för att utforska byn lite närmre.
På ett litet torg hittade vi en man med ett glas vin till sällskap
som satt och band nya sitsar till de traditionella "greklandsstolarna".
Vi ville absolut ha kort på honom, men var givetvis tvungna att
fråga först. Han kunde ingen engelska och vi förstod inte
vad han sa på grekiska men han pratade på ändå.
Med gester visade han att Andreas skulle sätta sig bredvid honom
så jag kunde ta kort på dem ihop (detta foto finns under "Kalimera
was here"). Hans vinglas var vid det här laget tomt, och
som tack för att vi fick fota honom gav vi honom ett nytt glas vin.
Han blev jätteglad!
 |
Vi gick runt i byn i närmare två timmar. Det fanns mycket att fotografera! "Klumpen" gick vi aldrig in i, vi var bara utanför och tittade.
Grekernas uppfinningsrikedom när saker går sönder är
helt otrolig. På denna moped hade avgasröret gått sönder
och något ersatt det med en bit trädgårdsslang!
 |
Vi lämnade Chora bakom oss och fortsatte mot Mouros beach, som var målet för dagen. Vilken otrolig utsikt över havet! Vägen ner var inte den säkraste. Man fick vara försiktig så man inte halkade på allt grus. Stranden var folktom sånär som på ett par som solade längst bort. Det fläktade knappt något alls, så vi tänkte prova på snorkling här men vågorna var lite för höga. Dessutom tyckte jag att det var för kallt för att bada. Andreas däremot var i vattnet länge och väl. Jag antar att jag är en riktig badkruka…
När vi ledsnat på att steka fläsk bestämde vi oss för att besöka den mysiga tavernan i Kolofana igen. I två timmar satt vi där och bara njöt i eftermiddagssolen. Så underbart och avskilt läge! Tyvärr ligger det lite väl avskilt; vi hade gärna spenderat en hel kväll där med en massa god mat och vin, men man måste ju kunna köra därifrån också!
I Katapola en stund senare lämnade vi tillbaka moppen och gick till rummet. Där fräschade vi till oss innan vi gick till färjekontoret och köpte biljetter. Imorgon skulle vi till Kofounissi på en dagstur! Sedan gick vi till Le Grand Bleu för att se filmen. Det var väldigt skönt att koppla av med varsin drink och försvinna bort i filmens värld. Tänk att de nöter på den filmen kväll efter kväll! Barägarna måste vara rejält trötta på den!
När filmen var slut gick vi tillbaka mot rummet, och vid busstorget stannade vi till och tittade på de stackars katterna som letade mat bland soptunnorna. Det var jobbigt att se dem, magra och smutsiga, så vi gick till närmaste supermarket och köpte en burk kattmat. Den la vi ut i en massa små klickar och det strömmade till katter överallt ifrån. Konstigt nog blev det inget slagsmål, inte ens ett fräsande, om maten utan alla åt i lugn och ro. Vi hade gärna köpt mer mat, men dessa katter är ju inte vana vid en massa mat så det skulle nog göra mer skada än nytta av att proppa dem fulla.
Efter mycket velande bestämde vi oss för att köpa en påse torrfoder som vi kunde sprida ut lite här och var. Det fanns ju fler katter! Sagt och gjort. På en annan supermarket hittade vi en stor påse Friskies för bara 4 euro! Billigt, tänkte vi och såg fram emot att göra fler kissar glada. Snabbt stängde och låste affärsinnehavaren efter oss när vi gått och åkte därifrån. Påsen kånkades ut och öppnades. Oturligt nog hade vi inte läst så noga på förpackningen innan vi köpte den, för den visade sig innehålla kattsand! Vi gapskrattade båda två och gubben som sålde den till oss måste undrat vad ett par turister ska ha en säck kattsand till mitt i natten. Vi förstod nu varför han fått så bråttom hem!. Diskret dumpades påsen och vid det här laget var alla affärer stängda, så kissarna fick ingen mat. Men vi gjorde ett gott försök i alla fall!
Fredag 9 juni
Klockan sex skulle Skopelitis avgå och en timme innan var vi
uppe och packade i ordning våra grejer. Vi skyndade oss så
vi skulle hinna, vilket visade sig vara helt onödigt. Färjan
hann inte mer än lägga ut från hamnen innan den vände
och kom tillbaks igen. Tydligen var det något fel på den som
de var tvungna att laga, vad fick vi aldrig veta. Inte förrän
klockan sju kom vi iväg. Under tiden hann solen gå upp, molnen
hopa sig och det började blåsa. "Skopan" är
ju inte direkt känd för att vara ett smidigt transportmedel,
så inte heller denna gång. Båten gungade rejält,
och trots sjösjuketabletter mådde jag illa. Det hjälpte
lite att ligga ner, då kändes inte gungandet lika mycket. Andreas
hade inte ont av båtens krängande och fick agera kudde åt
mig.
Kvart över tio var vi framme på Kofounissi, och himlen såg även här lite olycksbådande ut. Rumsraggarna var på oss som iglar men vi tackade nej och sa att vi bara skulle stanna över dagen. På närmaste taverna, under några träd, åt vi frukost. Ägaren var snäll och lät oss ha våra ryggsäckar där över dagen medan vi promenerade runt på ön.
Så var det tänkt i alla fall, men efter en kvarts promenad kom vi till en strand där vi la oss för att sola. Och somnade… i fyra timmar sov vi! Tur i oturen att himlen blivit helt grå medan vi sov, annars hade vi nog blivit helt uppbrända! Vi packade ihop våra grejer och gick tillbaka mot byn för att köpa biljetter och äta middag. Vädret hade blivit väldigt mycket sämre. Ett par regndroppar föll, men det började aldrig regna på riktigt.
Det lilla vi sett av Kofounissi var nog, det här var ingenting för oss! Bara en massa sandstränder och inget mer. Lite ångerfulla var vi att vi lämnat Amorgos så snart, men nu hade vi Naxos i sikte och det var ju inte helt fel.
Efter en massa letande hittade vi till slut färjekontoret, men det var stängt. Tjejerna som jobbade där var i hamnen och väntade på nya gäster från nästa färja. Istället för att stå där och vänta satte vi oss på en taverna och beställde in lite mat. När vi ätit färdigt gick vi tillbaka till färjekontoret och köpte biljetter till Express Athina och Naxos. Tur det inte var "Skopan" igen! Jag hade inte klarat det. Hellenic Seaways är bra mycket bättre båtar, stabilare och går bättre i vattnet.
Ryggsäckarna hämtades från tavernan och vi satte oss för att vänta på färjan. Båten kom så småningom, och vid halv elva på kvällen var vi framme i Naxos stad. Äntligen!
Vi hittade bra boende direkt, på Pension Irene II. Det var ett ställe som vi fick rekommenderat av ägarinnan, Maria, till Pension Amorgos. 25 euro betalade vi för ett jättefint rum med städning varje dag, AC, TV, kyl, dusch, matlagningsmöjligheter, balkong och pool. Kanske det var för att vi berättade att vi fått det rekommenderat som vi fick betala det låga priset, annars hade det kostat 30 euro. Sängarna var sköna och vi somnade gott, utan att för en gångs skull ställa klockan.
