Att bo på Kreta

© Text: Ulf Wiman (ulfwiman)

Detta är 2003.

Jag har nu bott med en Kretensare och hans mamma i sex månader. Jag har en egen tvårummare i suterängdelen av huset och hans hotell ligger tvärs över gården. Det är det första hotellet som byggdes på Stalos stranden. Alla tyckte han var tokig som ville bygga ett hotell där. Titta idag så får ni se. Hotellet är gammalt och lite slitet, men oklanderligt rent. Alla gäster är stammisar och kommer år från år.

   

Det är ett äventyr i sig själv att känna Antonis. Hans mamma kommer ner med mat till mig lite då och då. Mannen har ett mycket sydländskt humör.Han kan explodera för en småsak. Om jag tar emot besök, vill han att vi träffas i hans reception på hotellet. Inte inne i min lägenhet. Han har järnkoll på vilka som är här och tillhör stället. Det är bara att acceptera då jag bor i hans hus. Jag har väl honom att tacka för att jag lever idag. Han hittade mig en morgon i lägenheten efter min andra stroke och såg till att jag kom till sjukhuset. Malcolm och Peggy mina engelska vänner är godkända gäster. Jag såg honom slänga ut en gäst, en kvinna som tagit med sig en uppraggad kille hem. Två röda så var de ute. Om du tar med någon hem måste du presentera personen för Antonis annars kan du få problem.
Det tog ett tag för Morgan och Erin (mina amerikanska vänner) att förstå reglerna.

Nu presenterar han sina damer för Antonis på morgonen och allt är lugnt. Erin bor ju hos mig så henne har jag pratat med.
Jag har lärt mig att inte bry mig i sådana saker som hans utbrott. Vi kan bråka högljutt i receptionen så att alla gäster flyr.
Livet i sydeuropa är annorlunda än hemma i Sverige.
Om man bestämmer träff med en Grek klockan 10 kommer han elva eller tolv. Det är grekisk GMT, greek maybe time.

Jag har börjat lära mig att inte stressa till ett möte. Tar den buss som kommer och kom en halvtimma för sent. Får ändå vänta en halvtimma eller så.
Det jag upplever som jobbigt är mattiderna.
Hemma äter vi lunch elva eller tolv, och middag fem eller sex.
Här kan vi äta lunch fem och middag tio på kvällen. Antonis kan komma vid tiotiden på kvällen och föreslå ett "small snack". Det vill säga full middag om han får beställa.
Byråkratin är enorm, mina papper från sjukhuset tog nästan en månad att få fram. Telefonen fick jag inte utan att ha ett AFM-nummer. Vilken byråkrati att gå till skatteverket och ansöka. Inte en blankett på engelska utan allt på grekiska. De ska veta vad din mamma och pappa hette samt mammas efternamn som flicka. Kopia på passet måste du även ha, de kan inte kopiera där, men det finnes en reception på gatuplanet där de kopierar och stämplar. Trots att vi båda är EU länder måste du ha ett uppehållstillstånd som skall förnyas vart femte år.
Arbetstakten skall vi inte prata om. Kommunalarbetarna här måste ha varit i Sverige på kurs.

 

Men när mina glasögon gick sönder blev de fixade samma dag.
Min klocka blev fixad fredag till lördag.
Ingenting kostade något.
Det tror jag beror på att Antonis var med båda gångerna.
Jag fick till och med ett senilsnöre hos optikern för att vi fått vänta.
Det hade aldrig hänt hemma.
Hos urmakaren fick vi Raki.
Jag ställde en fråga och Antonis vidarebefordrade den.
Det är för att jag inte skall skaka svarade Dimitris (urmakaren).
Kan inte säga att det är ett konstigt land, men de har lite andra seder och bruk än vi har hemma. Tänk om optikern eller urmakaren hemma hade ett glas vodka på bordet. Då tror jag de flesta går ut. Jag har inte varit in till Hania på en månad.
Det kostar bara pengar att fara till stan. På hamnpromenaden blir man uppskörtad om inte Antonis är med.
Detta är som att vara Öjeby-bo och inte fara till stan.
Allt finns här i Stalos utom optiker och urmakare.
Att följa med Antonis på en tur till hans vänner kan ta 6-8 timmar.
Det är ingen som bryr sig om tiden här.
Bara vi stressade nordeuropeér som går efter klockan.
Här skiter dom i klockan, utan sitter och diskuterar till de är färdiga.
Kreta är för mig ett eget land inom Grekland. Man har sina egna rutiner och lagar en fantastisk mat.
Prata om ett stolt folkslag. Om du får en Kretensare som vän har du en vän för livet.
Även om ni bråkar och tjafsar.
Malcolm och Peggy åker hem till England på tisdag för att kolla upp hans hjärtproblem.
Jag har blivit supervisor över deras hus och bil.
Problemet är att jag kan inte köra bilen.
Den har ratten på fel sida. Har lovat att vattna blommor tre gånger i veckan.
Jag tvättade idag. När jag kom tillbaka hade Maria (Antonis städtant) hängt min tvätt.
Det är lördag idag, men det spelar visst ingen roll.
Alla människor bryr sig här om hur du mår och lever.
Normalt blir du ignorerad när du kommer ensam till en restaurang.
Inte på Pyramis eller Bananas "numera nedlagd".
Blir serverad direkt och uppassad.
Alla vet att jag bor ensam här och inte väntar på någon dam.
Antonios är passionerad i sin ö och han har mycket stor kännedom om vilka ställen du ska besöka.
Även i den minsta lilla by verkar han ha en vän eller släkting.
Får du tillfälle att fråga, kommer Antonios att berätta lite om Kretas historia.
Om du skulle visa minsta intresse för en viss del eller område, kommer Antonios att organisera en utflykt i sin egen bil, eller så ger han dig en detaljerad beskrivning vad du kan se, när du ska åka och hur du bäst tillvaratar dagen.
När jag kom hem en dag stod det en förvirrad kvinna på gatan och jag frågade om jag kunde hjälpa henne med något.
Hon förstod inte engelska, så det blev lite knepigt.
Då säger hon plötsligt något för sig själv på svenska så jag frågar henne om hon pratar svenska.
Hon skulle till Platanias och kom från Daratso.
Jag sa ta en Taxi, det är billigare än bussen.
Eller varför inte ta en promenad, det är bara 2,5 km till Platanias.
Ja, men jag har gått från Daratso (4km).
Men sa hurtfriske jag, ta sista biten och ät sen en god middag ikväll.
Hon såg verkligen vilse ut.
Hur kan man ge sig ut och resa utan att kunna ett ord på engelska.
Hon hade missat bussen hem till Sverige.
Jag tror säkert att hon kom hem.
Hon frågade om jag också kom med Apollo.
Nej damen jag bor här och visade henne Antonis hus.
Vad jag såg i hennes ansikte var, kan man bo här?
Antonis hus är inget skrythus men det är ett hus.
Men visst kan man bo och leva här.
Det finns de flesta moderniteter i huset.
Tvätten ute torkar på 20 minuter.
Träffade alla mina vänner nere vid poolen.
Vi satt och pratade en stund om livet och detta med att resa.
Jag är nog en resande.
Min pappa kallade de för tattare, inte zigenare.
Har det nog i blodet.
Just nu håller jag på att laga mat till Erin "min inneboende" och mig.
Det blir tortellini i blue cheese sause.
Gick inte att få tag i gorgonzola här.
Smakar säkert bra ändå.

Vid knapparna Uffe (ulfwiman)

 

Kreta på Kalimera »
Fler resebrev från 2007 »






HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera