Ett slag för den typiske turisten.
För första gången skulle vi tillbaka till ett gammalt
resmål. När det antika Grekland ska utforskas var den lilla
staden på Peloponnesos den perfekta utgångspunkten. När
vi var där besökte vi Olympia och Akropolis. Nu skulle vi skärskåda
Mykene och Epidavros. Tolo - här kommer vi.
Till vår besvikelse gick det inga charterresor dit längre.
Kvinnan i andra ändan av telefonen föreslog Poros. Eftersom
ön inte är så överdrivet långt från Peloponnesos
fick det bli så.
Resorna till och från Grekland för alltid något speciellt
med sig. I bästa Stig-Helmer stil har man fått peka ut sin
förvunna resväska på en skylt inne på något
kontor, eller fått den uppsliten av övernitiska tullare på
jakt efter sprängmedel. Denna gång skulle jag i sann nordisk
tradition beställa en försvarlig mängd taxfree-sprit med
hem. När jag lite försynt frågade en flygvärdinna
hur man beställer tittade hon på mig som jag kom från
en annan planet.
- Näe, det går inte. Det här är ett reguljärflyg
- Ridå.
Tack vare detta speciella färdsätt serverades det heller ingen
mat. Det skulle dröja tio timmar mellan måltiderna denna dag.
Detta misstag skulle inte göras om på hemfärden.
Trots denna miserabla inledning blev det en kanonvecka. En av höjdpunkterna
blev utflykterna till ovannämnda Mykene och Epidavros. Jag spelade
min turistroll till det yttersta; Med en stor fånig hatt, videokamera
samt en systemkamera räddes jag inga blickar från lokalbefolkningen;
här ska dokumenteras. Där våra medturister nästan
såg generade när de halade fram sina små kompaktkameror,
skiftade jag ihärdigt mellan videokameran och systemaren.
En annan höjdpunkt var hyrandet av en fyrhjulig motorcykel (rekommenderas).
Poros är ingen stor ö och det fanns några badstränder
utanför Poros stad och Askeli där man kunde tillbringa några
sköna stunder. Att fylla packboxen med kameror, badkläder och
sololja för att sedan fara ut på vägarna och åka
till en liten strand ingav en stor frihetskänsla och ett skönt
lugn. Då var det semester.
Allt skulle prickas av: En flaska ouzo inhandlades till lägenheten,
likaså en betydande mängd fetaost och kalamata-oliver, Pina-colada
avnjöts, kylskåpsmagnet med lokalt motiv kunde inte motstås,
framtvinga ett leende hos de mest tvära supermarketkassörerna
(Nej herr Stavrianakis, det gäller inte dig. Du var alltid go och
gla´). Veckans största bekymmer var i vilken taverna man skulle
inta kvällens middag. Dagarna förflöt behagligt.
En vecka gick oroväckande fort. Ett mat och spritlöst flyg
väntade på att ta oss till ett tiogradigt Arlanda. Efter att
ha lärt sig den hårda vägen var vi nu väl förberedda.
Ett par flaskor av det lokala vinet packades ner och mackor och frukt
inhandlades för resan. Vi vägrade att bli hungriga igen. Men
överraskningarnas tid var inte förbi - en trevlig denna gång.
En kompis till oss som jobbar på det aktuella flygbolaget var steward
just på detta flyg. Hans min när han såg oss på
planet var av en sådan art att jag nog hade vunnit den kommande
fototävlingen om jag fick den på bild. Nu led vi ingen brist
på förtäring: Han frågade vad vi ville ha: 60-kronorssmörgosar,
läsk, te, you name it. Vi tittade på våra medhavda och
väl planerade mackor, suck. När planet landade tillhörde
vi nog en minoritet som var riktig mätta och belåtna vid avstigningen.
I sandaler, kortbrallor och solglasögonen kvar på skallen
gick vi till bilen - vardagen är här.
Michael Rosendahl
|
