Åter till Kerkyra
- en vandring i Korfu stad med besök på Mon Repos, en
bestigning av det nya fortet och uppsökande av regnskydd i Bosketo
garden.
Det regnar på Korfu. Det är ett lätt försommarregn
och inte alls obehagligt.
Mon Repos ligger inbäddat i det stora parkområde där
Kanonihalvön tar vid. Efter en vandring på slingrande stigar
under höga trädkronor öppnar sig gläntan med det forna
residenset. Jag vandrar genom salar med svartvita fotografier från
förr, ser myndiga herrar i slokmustasch och ett bildspel i gammaldags
manér om Kerkyras historia. Vi är några stycken som
sitter på plaststolar och lyssnar till den pedagogiska rösten
och ser urblekta bilder på väggen. En engelsktalande besöksgrupp
hörs genom rummen och deras röster låter dem ovetande
medverka till byggnadens och öns brittiska tidsepok. På väg
ut drar en vit magnolia med plastigt yttre till sig min uppmärksamhet
och den kortväxte museivakten berättar stolt hur den plockats
i parken.
Vid kyrkoruinen utanför södra entrén råder avverkning
av gräs och tre maskerade män med röjningsredskap för
oväsen på avstånd i ett moln av damm. Jag passerar ett
blått jakarandaträd och balanserar ut på brädorna
mot lämningarna för att granska närmare. Jag är inte
tillräckligt påläst men förstår att stenarna
har åtskilliga år på nacken.
Det skulle bli en resa i de små upptäckternas tecken. Med
luppen till hands hade jag närmat mig ön som på försommarvis
bågnade av blomsterprakt. Den kontrasterade mot de flagnade fasaderna
i de gamla kvarteren, hängde över balkonger av smide, flöt
ut över spruckna murar och spred sina färggranna blad över
kullerstenarna.
Turistbyrån som även i vanliga fall lever sitt liv inkognito
gapade helt tom. Kanske ville man som tjuren Ferdinand också njuta
av blommorna. Utan ansträngning fann jag de där svårslagna
kompositionerna av rött, violett och blått som likt färgbomber
exploderade i min åsyn och framför kameran.
För att tala det brittiska imperiets språk kallas den nyare
befästningen för Fortress of Saint Mark. Det är ett imponerande
bygge och man behöver inte alls vara krigiskt lagd eller ens intresserad
av murverk, trots att det är sjusärdeles, för att uppskatta
besöket.
Neo Frourio står det på skylten vid de breda trapporna som
leder upp från gamla hamnen. Den som vandrar denna väg bör
gärna se sig tillbaka och omkring. Blandningen av kupoler och torn,
tegeltak och insprängd växtlighet bidrar till att kullkasta
betraktarens säkerhet av destination. Grekland, ja, men med kusinen
på andra sidan adriatiska havet som rådgivare och inspiratör.
På befästningar ser man alltid barn som av hjärtans lust
klättrar och springer omkring. Kanske skulle vi vuxna vilja göra
likadant men det passar sig inte. För det är något speciellt
med den upphöjda positionen och vinden i håret. Från
toppen ser jag Paleo Frourio, det gamla fortet, som ålderdomligt
reser sig på andra sidan av staden. Det är åtskilliga
år emellan de två försvarsverkens tillkomst.
Bosketo Garden räddade mig från en av de där regnskurarna
och jag fann mig ganska snart ensam under lövverken när de sista
besökarna flytt in i skyddande cafégränder och marknadsgator.
Droskhästarna vid Spianadan hängde med huvudena och bar regnkläder
och inte ens deras kuskar försökte locka till en rundtur. Under
ett knotigt träd stirrade jag ut över vattnet. Mellan hav och
himmel fanns inte längre någon urskiljbar gräns. Allt
flöt i ett obestämbart tillstånd av blått; öar
- överlastade gröna, farkoster - orörliga, vattenfåglar
- vita. Mitt enda sällskap var statyerna som hukade i buskarna -
statsmän, författare, kämpar och personer som på
något vis haft anknknytning till ön. Ville jag se en kvinnlig
dito fick jag bege mig till kyrkan och madonnan. Var och en på sin
plats.
Sammanfattningen av vandringen får det lilla inglasade skåpet
med ikonen stå för. Det jag råkade på vid uppfartsvägen
till klostret vid foten av kullen Analipsi; Guds moder hålls med
en Ajax och en hushållsrulle. Himmel och jord är närvarande
här och nu sida vid sida.
Andrea
|
