Citat:
|
Ursprungligen postat av NewAnn
Berätta gärna mer i ett resebrev eller dyligt.
|
Ärligt talat vet jag inte om det är så mycket att berätta, mer än det jag har sagt i direktrapporterna därifrån. Vi har ju inte gjort så mycket nytt, egentligen. De bästa minnena vi har är från alla människor vi har mött och umgåtts med, alla samtal vi har haft, alla berättelser vi har hört.
Ett exempel: Varje kväll gick Erika och jag samma tid samma väg till intenetcaféet. I ett hörn vi svängde runt, satt en äldre man och läste tidningen. Varje kväll. Efter ett par dagar började jag hälsa på honom, men fick inget svar. När vi tittade närmare efter såg vi att han satt utanför en slakteributik, så det var förmodligen slaktaren som tog igen sig efter en lång dag. Efter två veckor av "Kalispera" från min sida, fick jag en blick, ett halvt leende och ett "Geia sas", vilken triumf!
Någon kväll senare stannade vi och pratade med en god vän alldeles innan vi kom fram till hörnet, och jag såg i ögonvrån hur slaktaren lade ner tidningen och väntade... han hade insett att han inte skulle få någon ro att läsa vidare förrän jag hade hälsat på honom.
Så den kvällen fick jag ett "Kalispera" tillbaks!
Ytterligare några kvällar med kalisperautbytanden, och så råkade vännen Manolis stå alldeles utanför slakteributiken när vi kom förbi, så vi stannade och pratade med honom, varpå slaktaren frågade Manolis på grekiska var vi kom ifrån, så ett visst intresse var kanske väckt... Den näst sista kvällen satt Manolis och pratade med slaktaren när vi kom förbi hela familjen, och då bröts isen äntligen på riktigt. Slaktaren - som också hette Manolis
- började prata med oss på engelska och visade sig vara en mycket trevlig man med en stor portion humor. Vi hade ett långt samtal med många skratt och skämt, och jag kommer aldrig att glömma den kvällen. Men inte är det mycket att berätta om i ett resebrev...
Karin
själv slaktardotter