[il]

Min semester i Grekland tillbringar jag alltid tillsammans med mina vänner sedan många år.
Vaknar på morgonen och äter frukost. Är det läge för sol går jag nog upp på takterrassen och solar lite. Det är visserligen inte bästa platsen men alternativet att resa 1,5 tim med buss till en strand känns inte mer lockande. Själva badandet är inte så noga varför jag aldrig hyr ett hotellrum vid en strand utan bor hos mina vänner i stan. Går ut på stan eller tar bussen, det beror på. Vill se hur det ser ut just idag. Går och går. Tar en annan buss på måfå för att komma ut från stan och se andra vyer. Hälsar på hos någon jag känner. Det betyder alltid att den dagens middag är räddad.
Kanske tar jag bilen tillsammans med familjen till deras land. Blir bjuden på bröllop eller en begravning. Båda delarna förekommer alltid eller varför inte ett barndop. Fikar på något mysigt café, måste besöka bazarerna och höra på stämningen. Upprörs över en del saker men kommer på att jag inte kan förändra det grekiska sättet att tänka och lyfter så att säga på hatten och går vidare.
Fotograferar, fotograferar, fotograferar.
Tar med mig mina vänner och åker till ett mysigt matställe. Vill bjuda tillbaka för all deras gästfrihet men det är nästan omöjligt. Är jag i Grekland är jag deras gäst. Punkt, slut. Det är den jobbigaste biten att hela tiden känna att jag har en skuld som inte blir betalad.
Jag försätter mig i situationer där jag måste prata grekiska, allt för att om möjligt lära mig mer av språket.
Det är det vanliga, vardagliga livet och det passar mig perfekt. Jag får ta del av deras bekymmer och glädjeämnen. Det mesta kan jag inte göra något åt. Ibland måste de prata ur sig och lyssna kan jag ju alltid göra. Svårigheten är att inte bli upprörd när jag tänker svenskt.

/il