Usch ja, det där kan vara svårt....
När jag till slut släppte taget om min första ö hade jag hamnat i en sån härva av lojaliteter att min rörlighet nästan kändes beskuren. Då lovade jag mig själv att aldrig fastna i det där igen, och har klarat det hyggligt.
Numera känner jag mig sällan som "vän" i Grekland. Jag blir inte vän för att jag återkommer till samma ställe flera gånger - vänskap har uppstått där händelser gjort att jag kommit en del människor nära. Så nära att de också skulle acceptera om jag inte bott/ätit hos dem, tror jag, och det känns skönt.
De boenden jag återkommer till numera är sådana där jag trivs så bra att risken dock känns liten att jag ska överge dem.
Arne, i Argo-fallet - jag tycker att ni ska hålla huvudet högt och hälsa glatt och artigt när ni möter den där mannen. Ni har inget att skämmas för och han är säkert inte det minsta sur på er, ni är inte de första som inte bor på livstid hos honom.
Dessutom, ibland löser sig sånt där av sig själv. "Vänskapen" visar hur mycket den var värd när man inte längre bor på ett visst ställe, inte mycket är så iskallt nonchalant som en iskall grek
