[Monica P]

Elsalinn, rolig iakttagelse. Prästerna här är i regel folkliga och lättpratade. Det sker en slags förvandling när gudstjänsten börjar: då är de plötsligt företrädare för Gud och den vardagliga stämningen viker. -Utom när det blir för livliga barn eller prat i kyrkan- då kan de ryta till för att sen direkt gå tillbaka till liturgin...

Jag minns vid ett barndop i Filiatra. Den gamle prästen höll på att röra om i den stora dopbaljan så att vattnet skulle vara lagom varmt och sjöng samtidigt. När han vek upp ärmarna syntes några brännsår på underarmarna. Utan att ändra tonfall tillfogade han - fortfarande sjungande-" jag stekte melitsanes i morse-ni vet hur det stänker-" och fortsatte direkt den liturgiska sången. Församlingen brast i gapskratt och jag tror inte Vår Herre hade något emot detta...