Det här är min senaste kykladiska bekantskap i djurriket:
Lily, huskatt på Aperanto i Faros på Sifnos. För tre år sedan hade hennes mamma den positionen, men numera har Lily kört bort henne (mamma Sifnos gjorde dock ett par kortare besök nu och jag hann trycka i henne lite skinka innan hennes elaka avkomma kom farande igen).
Lily var nog det envetnaste lilla kräk jag stött på, jag försökte hålla henne på lite avstånd i början men det gick ju inte. Jag köpte skinka och tänkte att en skiva om dagen kan hon väl få. När jag åkte hem var vi uppe i fyra.
I tre veckor bevakade hon min uteplats ifall skinkan skulle komma fram, hon gjorde upprepade försök att komma in i mitt kylskåp, hon slog ilsket efter mig varje gång jag försökte lyfta ner henne från knät, en sen kväll fick jag gå tillbaka ut på byn för att leta upp fransyskorna i grannrummet, de hade av misstag råkat låsa in Lily på rummet när de gick för att äta middag och hon råmade ilsket därinne. (Jag hittade dem, de fick be om notan och gå hem och släppa ut henne. Då hade hon rivit en gardin i trasor i sina försök att komma ut).
En annan sen kväll låg jag i en solstol och tittade på stjärnorna, mamma Sifnos hade vågat sig fram, låg på min mage och trampade lite och snuttade försynt på min blus. Plötsligt hoppade vi båda en halvmeter upp i luften när vi hörde ett brak bakom oss. Det var Lily som hoppat från andra våningen ner på det torra bambu/vass-taket på uteplatsen. Nu låg hon längst ute på kanten och stirrade misstänksamt på oss.
En natt när jag sov ute under stjärnorna kom hon och hoppade upp i solsängen, rullade ihop sig mot mina ben och somnade, som vilken familjekatt som helst. (Ett par timmar senare vaknade jag av att jag inte kunde röra mig, då hade hon rullat ihop sig och låg och snusade
ovanpå mina ben.)
Lily var alltså en stor personlighet. Och en mycket krävande sådan. Fast nu när jag är hemma saknar jag hennes bestämda uppsyn
