God fortsättning för det nya året!
Årsskiftet på Kretas sydvästra kust var soligt. I Paleochora firar man det nya året in med långa tavernamiddagar och med levande kretensisk musik. Här samlas familjer och vänner, dansgolvet lockar efter midnatten. Sista tavernor stänger vid femtiden.
Konstigt, men på nyårsdagen är dörren till bageriet öppen tidigt på morgonen. Bakom disken gäspar expediten, trött efter nyårsfirandet, hon hade dansat till klockan halv fem. Färskt bröd går det inte att hitta, gårdagens äppelpajer smakar ändå förträffliga. Inne i kyrkan pågår morgongodstjänsten, folk samlas dit i sin egen takt, de smyger tyst in genom dörren.
Vårt nyår bestod av utflykter runt omkring Paleochora: Anna gjorde sin hundrande vandring för det gångna året då vi gick upp från Spaniakos till det turkiska fortet och ner till Anidri.
Från Krios-stranden vandrade vi nästa dag via Vienas forna hamnstrand upp till Agios Jannios -kyrkan där vi njöt utsikten mot Elafonisi. Att strosa tillsammans med en grupp vänner är ett underbart sätt att ta farväl av det gamla året och att börja det nya. Mycket extra godsaker i ryggsäcken skall det vara.
På nyårsdagen packade vi den sista glöggen och de sista pepparkakorna i ryggsäcken och nu åkte vi ända till den vinterklädda Elafonisi stranden. Säsongtidernas sandstränder fyllda med turister har återvänt till naturtillstånd. Vi såg inte en enda en solparasoll, inga solbäddar, inte en enda en taverna med skränande musik, inga bussar på parkeringen, inte ett eko av soldyrkarna. Bara några människor vid vattenbrynet, blicken i horisonten.
Molnen låg uppe på bergen bakom stranden, själva Elafonisi ön badade i solen. Av med skor och byxor på med baddräkten! Olle granskade havsbotten och sanddynerna under vattnet, sökte den grundaste rutten till ön. Vadandet över till ön blötte ner oss mer än planerat – dynerna under vattenytan rör sig hela tiden med vågorna, stundvis sjönk foten i mjuk fin sand, man tappade ibland balansen litegranna och vågen skvalpade upp till ryggsäcken.
På stranden fortsatte vi barfota i den varma sanden, otaliga rosa små små snäckor prasslade under våra fotsulor.
Vår resa hade mål och mening. På Elafonisi ön växer den sällsynta blomman
Androcymbium rechingeri, bara här och på några ställen på stränderna i Falassarna. Vi har varit här en gång tidigare för några år sedan för att leta och hittade då denna otroligt vackra liljeplanta, nu hade vi med oss några vänner just för att visa blomningen.
Vi fortsatte ända till den bortre ändan av ön mot det lilla kapellet och fyrtornet. Precis där terrängen stiger upp och förvandlas från sanddyner till buskiga klippor står en tavla där man berättar om denna blomma.
Bakom tavlan hittar vi de första blommorna.
Efter en liten stund får vi redan vara försiktiga med stegen så vi inte trampar på blomsterklasar. Framför oss breder sig ut en tät vit matta av dem.
Det var inte svårt att tillbringa några timmar där bland blommorna, vägkosten smakade så sott.
En av våra vänner sammanfattade till ord den känslan som vi alla delade: ”Jag känner ett stort leende inom mig!”
Solen började dala, det blev snabbt svalare. På vägen tillbaks till bilarna sjönk temperaturen från det dryga tjugo till det knappa sjutton grader.
Under tiden vi var på ön hade sanddynerna under vattenytan förflyttat sig igen, nu vadade vi på stadig sandbotten, vattnet nådde bara något över knäna.
Ännu nästa dag då vi körde hemåt till Mesibacken kände vi innombords detta leende som föds ur den varmt glittrande upplevelsen av generositet och givmildhet i den kretensiska naturen.
Nu har vi vinkat av även de sista julgästerna på flygplatsen, önskat dem en fin hemresa. Nu hälsar vi det nya årets vardag välkommen!
God fortssättning
Anna & Olle