Ett försök till recension av gårdagskvällens konsert kommer här:
Jag tror man ska tänka lite på vilken relation man har till denna typ av musik samt vilka förväntningar och/eller förkunskaper man har om IKONEN Dalaras. Själv så gillar jag honom som artist, uppskattar på det sätt han framför alla slags varianter av den mångfacetterade grekiska musikskatten. Men jag köpte biljett även för att lära mig mer och för att försöka förstå att det finns många som avgudar honom.
På scenen var det "dukat" för dessa briljanta musiker: Giorgos Papachristoudis/piano, Thanasis Sofras/akustisk (stå-) bas, Christos Zervas/gitarr, Andreas Katsigiannis/santur*, Dasho Kurti/dragspel, Giorgos Matsikas/bouzouki, Kostantinos Gedikis/bouzouki, Vasilis Korakakis/bouzouki/sång, Aspasia Stratigou/sång, Athena Labiri/sång/gitarr.
De två sistnämnda är kvinnor och de satt på varsin sida om Dalaras, främst närmast publiken. Jag skriver "är kvinnor" eftersom jag själv inte hade kopplat till att namnet Aspasia är ett kvinnonamn. Dessa båda var hur som helst en av behållningarna av denna konsert.
Vad som också gav denna konsert högt betyg var att den koncentrerades kring rembetikan och inget av hans övriga mer moderna genrer. Drygt 40 låtar framfördes (enligt konsertprogrammet i alla fall) men George kom inte in på scenen förrän efter c:a 5-6 introducerande melodier som mest kändes var ett sätt att presentera musikerna. Asterisken efter santur betyder att jag själv inte förstod vad det instrumentet hette, Googling rekommenders för den oinsatte.
Så kom då George in på scenen under stort jubel! Han fullkomligt lyser av lycka och spelglädje men emellanåt också stor passion och inlevelse. Jag förstår omedelbart att han verkligen ÄR DEN IKON han är och att min okunnighet och fördom för alltid blåser all världens väg när jag tänker på hur jag då och då har tyckt han har känts aningen "falsk", "uppblåst" tidigare för mig. Den själ och det hjärta han visar får som sagt tidigare tankar att helt komma på skam.
Det som möjligen ger ett betyg på 10 av 10 möjliga att istället bli 9,5 är att låtarna framför allt efter en välbehövlig paus/bensträckare, "rivs av" i ett alltför högt tempo utan små pauser emellan. Jag får heller inget bouzouki-spel till livs som jag helst vill ha det serverat, klingande, sprittande. Detta är högst personligt upplevt givetvis, de tre bouzouki-spelarna är hur som helst oerhört skickliga och är det någon av musikerna jag tycker är "bäst" så lyssnade jag mycket på dragspelaren som visade upp en virtousitet och inlevelse som var av världsklass.
Nämnas bör även att det från sekund ETT var allsång och i stort sett taktfast handklappning på alla instrumentala delar av samtliga sånger. Vid några fåtal tillfällen lät George allsången ta över och för sin egen del förstå hur många greker som var närvarande. Många "glada tillrop" hördes under avslutningen, det hojtades "DRAPETSONA", sången han till slut aldrig sjöng, samt många andra tillrop på grekiska som även övergick till små konversationer mellan publiken och George.
Nej, han framförde inte Drapetsona och inte heller Sto Pepromeno som är min egen Dalaras-favoritsång. Volymen på alltihop var behaglig, mycket tacksamt konstaterat eftersom denna typ av musik inte ska vara så att det gör ont eller att det blir missljud på grund av lokalens beskaffenhet och/eller felaktig ljudanläggning.
Det ska bli kul att se om t.ex Upsala Nya Tidning gör en recension. Ni andra som var där, vad tyckte ni? Har jag skrivit rappakalja eller håller ni med? Det skulle inte förvåna mig ett dugg om lite grann av konserten kommer ut på Youtube ganska snart.
/ Hasse
