Känner igen alla de exempel på "surf-sjuka" som beskrivs ovan. Har t o m suttit kring middagsbord i sällskap där man haft lust att ta upp mobilen och messa till vissa kring bordet att "Så kul att ses! Hoppas att maten smakade bra!". Det tycks numera vara det vedertagna sättet att kommunicera kring matbordet också.
När vi var på Tilos satt vi en kväll i lyktornas sken vid uteserveringen på torget. Vid bordet intill satt två kvinnor i yngre medelåldern. Under de 1,5 timmar som vi satt där yttrade de inte ett ord till varann. Satt bara där med sina ansikten belysta av smartphonens blågröna ljus. Men vem vet, de kanske kommunicerade med varann via nätet.
Självklart är den här tekniken till mycket nytta och glädje. Men som med så mycket annat så kan det bli för mycket. Jag är övertygad om att vi inom kort, eller kanske redan nu, kommer att ha folk som kommer att behöva hjälp och behandling för "surfberoende".
Att en stund då och då under sina resor kunna koppla upp sig för en och annan hälsning till nära och kära, eller lite kontakt på Kalimera
, boka boende eller biljetter etc, det är väl jättebra. Men när man under varje vaken timma på dygnet har en mobil eller surfplatta uppkopplad, oavsett var man befinner sig, då har man problem och behöver hjälp. Det är en sjukdom. Och jag är övertygad om att vi bara har sett början ännu.
Masse