[inkfish]

Jag stapplade in på hotellet i Vathy på Samos tidigt på förmiddagen. Natten hade varit förfärlig, att få ett stort migränanfall på Fourni och ändå vara tvungen att ta morgonfärjan till Samos vill jag aldrig vara med om igen.
Under dagen fortsatte migränattacken, men nu hade jag i alla fall en säng att ligga i och en toalett där jag kunde kräkas i stället för en soffa på färjan och en plastpåse.

Tidigt på kvällen kom jag på fötter igen, tog en dusch och gick ut i receptionen där hotellinnehavarna befann sig. Jag förklarade blekt att jag mådde lite bättre nu, och frågade var närmaste ställe var där jag kunde få en omelett så här på kvällstid (det är det enda jag kan äta när jag varit så sjuk).

Jag var enda gäst på hotellet. Jag var inte stammis, vi kände inte varann. Stället var hårt drabbat av krisen, i klart behov av renovering, ägarna var så pressade att när vi senare satt ner och pratade tog berättelsen om sinande kassa aldrig slut, mannen berättade om kommunal korruption och orättvisor, kvinnan var nära tårarna flera gånger.

Jag skulle bo där två nätter och det hade förmodligen varit billigare för dem att hålla stängt, det var ju bara jag där.

Men. Istället svarade mannen på min fråga om var jag kunde hitta en omelett:

"Hur vill du ha din omelett? Med ost, tomat, skinka? Något annat? Bröd, te, kaffe?"

Så gick han in i frukostmatsalen, tände i köket innanför och började laga mat. Han kom ut med en tallrik omsorgsfullt dekorerad med tomat och gurka, en fräsch, gul omelett, ett par rostade brödskivor och en kopp te.

Det här är ett par år sedan men jag blir fortfarande så rörd när jag tänker på det. De var så pressade - och visade ändå en sådan enorm omtanke. Förmodligen har de fortfarande inte haft råd att renovera sitt hotell, men jag kommer ändå aldrig att bo någon annanstans än där på Samos.

Den händelsen var för mig "det där grekiska" i ett nötskal.