Visst är det märkligt med Grekland. Detta fantastiska, egentligen med svenska mått mätt, helt omöjliga land i många avseenden.
Jag kom hem 17 april, efter 9 dagar i Grekland, så himla nöjd efter årets första greklandsresa. Då frossar jag i glädjen att vara hemma och
gläds i mormors -och farmorsomsorger med barnbarnen....Jag kommer till vikariatet på jobbet( 3 dagars förfrågningar om jobb tackade jag jag till redan när jag väntade på väskan på Kastrup) och mina kolleger/vänner frågar: Hur var det nu, har Du varit i Grekland eller skulle Du åka? Jag svarar JA på båda frågorna och får en varm kram..."Du gör så himla rätt" Jag ler och tänker att 11 maj så är jag åter där och innan dess så har jag varit farmor och passat barn en heldag minst och sen varit mormor och tillsammans med Claes bott på Öland ett dygn med tre barnbarn då föräldrarna unnar sig ledig helg...och dessutom tjänat några tusenlappar efter skatt på de hittills fem dagar jag arbetat... Tanken på spännande Thessaloniki och efter det Tinos ligger i huvud och bröst som en varm filt...
Så kommer tanken.....Alla dessa greker med sina problem, som bjuder av hjärtat och är så himla goa trots allt elände....Vart skulle de vilja åka? Vilka är deras drömmar? Gör jag fel som längtar? DE har kanske ingen längtan? Då nästan skäms jag.....
Ni måste vara fler som känner igen er......Bara en reflektion...
Lissi