Här generaliseras det friskt vill jag lova
Vi har väl alla tendenser, lite till mans, till att emellanåt slå oss på bröstet.
Jag brukar kunna slå mig på bröstet över Sveriges historia och rykte om att gå i täten för mänskliga rättigheter (men det är också att till stor del leva på gamla meriter, idag har många andra länder passerat oss vad gäller detta). Under 80-talet då jag började mina Greklandsresor på egen hand så var det också detta som grekerna gillade mest med Sverige och också uttryckte stor beundran inför. Min poäng är att de är lika mänskliga på denna front som vilket annat folk som helst (t.ex oss svenskar) och lika blandat och olika i sin inställning till allt, som vilket folk som helst eller vem som helst snarare. Och det är väl en bra grej om man är stolt över sin historia. Fattar inte riktigt vad som skulle vara så fel med det?
Det hela känns rätt fundamentalt och onödigt att säga och ens behöva närma sig att förklara, särskilt på ett Greklandsforum som kryllar av folk väl bekanta med den grekiska kulturen. Men med tanke på generaliseringarna ovan så...tja jo, det verkar faktiskt som att det är nödvändigt att förklara att inte alla har samma erfarenheter.
Dessutom, då jag pratat med greker så har de alltid haft en glimt i ögat när de sagt det där om demokratins vagga.
(I tider av förödmjukelse i krisens elaka spår så vore det dock toppen att kunna vara stolt över sin historia. Jag hoppas verkligen att de är det!)
För att nu återgå till artikeln som Svinfin kommenterade så var det, som sagt, ingen grek som skrivit den. Att då påstå utifrån den att grekerna berömmer sig själva i flyktingfrågan blir egentligen ganska irrelevant och väldigt fel. Den är som sagt skriven av en kolumnist från New York Times som själv var med i bl.a Molyvos och tog emot flyktingar.