På vår resa till Santorini och Naxos (1 + 1 vecka) 2001 så bestämde vi oss för att göra en dagsutflykt till Mykonos via Delos. Jag minns inte alla detaljer varför vi tyckte det kunde vara spännande men det måste ha varit för att Mykonos är vackert, åtminstone på håll.
Hur som helst fann vi båten, den var i storlek "en och en halv Vaxholmsbåt" och vi satte oss inne i salongen. Det blåste en del den dagen och vi funderade hur det skulle bli en bit ut till havs, rakt norrut mot Mykonos. Inte lång stund senare märkte vi att detta skulle komma att bli en tämligen jobbig färd på vågorna. Det blåste som fasen, vi studsade bokstavligt uppe på vågorna och dansade rakt ner i dalarna. Är det sjögång på bara ett sätt kan man ju lära sig att "parera" men detta var på så många sätt så vår rädsla blev i att vi inte visste när vi skulle slå runt.
Rädsla för det okända är mer vad man befarar
ska hända, inte vad som i själv verket händer för stunden. Och inte visste vi om det skulle bli värre eller inte, passagerarna runt omkring mådde inte bra, vi mådde ännu inte illa men när en av killarna i besättningen gick runt med transparenta små plastpåsar så började kväljningarna komma. De andra i båten visade sig vara britter av olika nationaliteter som skulle resa hem från Mykonos. Snacka om bittert slut på deras semester !!
Själv satt jag intill ett bord och höll krampaktigt i det som om det skulle hjälpa. Lika fånigt som att sitta i en bil till höger om föraren och bromsa......Den ungefär 1,5 timme långa färden på havet (inte i) var som 1,5 dygn, vi kom i alla fall till Delos som vi då i vårt något förändrade humör tyckte såg ut mest som en stenhög utan något som helst intresse för oss.
Sedan hade vi alltså ännu en skräckfärd kvar till Mykonos, kan ha varit en halvtimme ytterligare tror jag. Besöket inne i stan på Mykonos gick mest åt till att försöka reparera "skadorna" inuti oss, försöka sansa och lugna oss och försöka äta en lunch. Fortfarande var vi mer eller mindre illamående i efterskott men vi härdade ut.
Resan med samma båt tillbaka var vi ju tvungna att faktiskt försöka härda ut också. Vi kom i samspråk med ett annat svenskt par som uppskattade att vi hade några att i alla fall prata med för att försöka få tiden att gå. Det blev samma häftiga resa hur som helst, kvinnan i det andra paret började gråta hysteriskt och lugnade inte ned sig på en lång stund. Ganska utmattade "mellanlandade" vi på Paros, detta var nog en båt som hade den rutten rätt ofta. Minnet av resten har jag tappat men vi kom tillbaka till Naxos ordentligt omskakade, blåsten fortsatte hela kvällen och eftersom vi bodde c:a 30 meter från stranden så upplevde vi vågorna som rena oväsendet. Att försöka somna med ett ständigt vågskvalp varannan sekund (nu överdriver jag) och med denna hemska resa i minne var en förfärlig upplevelse.
Jag/vi var inte direkt rädda för hav och vågor/sjögång innan och vi är det inte nu heller men vi fick en rejäl skopa respekt för havet. Rädslan för vad som
kanske kan hända är nog nära "släkt" med flygrädsla tror jag. Flygning är för övrigt ett rent nöje !
Dagen därpå traskade vi till arrangörens kontor och berättade om den förfärliga gårdagen. Båten vi hade åkt med var den vi hade som transferbåt från Santorini några dagar innan. Vi frågade om det skulle bli den som skulle ta oss tillbaka till Santorini till resan hem också. Jo det var det och då berättade vi det oundvikliga att någon sådan resa hade vi definitivt inte lust att göra ! Vi accepterade och bestämde oss för att förlora en Naxos-dag och åka med en Blue Star-färja för att faktiskt kunna avsluta vår tvåveckors med ett trevligt minne av havet (minns britternas hemresa.....).
Så kan det gå
Hasse
