Häpp, jag förväntas lämna min åsikt
! Okej då. Först och främst behöver jag lyssna mer på On An Island, har nu lyssnat 3 eller 4 gånger tror jag. Den låt jag fastnat för är näst sista, A Pocketful Of Stones och jag vet inte varför den sticker ut. Överlag är det riktigt bra musik från David Gilmour och jag har ärligt talat helt glömt bort hur hans tidigare soloskivor lät. De 2 (ja det är två, "About Face" och "David Gilmour") får jag damma av och börja jämföra.
Men det finns i mitt tycke väldigt mycket små små fragment av gammal Pink Floyd-musik i On An Island, både gammalt och inte fullt så gammalt. Tycker också att David sjunger mycket bra men det har han i och för sig alltid gjort även om det kanske inte är någon direkt skolad röst (väl ?).
Och så var det det där med Pink Floyd-plattorna då......vilken är "bäst" ??? Det krävs ingen större tankeverksamhet här, Dark Side Of The Moon är en klar 1:a men det finns banne mig ett par tre andra som flåsar i nacken på "DSOTM". The Wall placerar jag tvåa MEN det är faktiskt på grund av (eller tack vare) filmen som säkert anses som svår av många men som är så självklar att den faktiskt FINNS där. Märkligt nog har jag alltid fått för mig att Wish You Were Here var en platta som köm FÖRE DSOTM och jag var tvungen att kolla årtalen på dem båda nyss. Jag minns att jag i högstadiet med ett par klasskompisar gick hem till en av dem och lyssnade på Dark Side i flera timmar. Jag var tror jag, helt uppslukad redan vid 13 års ålder !!!
Annars finns det faktiskt två bra alster till och det är Animals och The Final Cut. Man kan anse att dessa båda (naturligtvis) är helt och hållet Roger Waters kompositioner och det råder det ingen tvekan om. Här var det ju tydliga splittringar i gruppen, det var nog ganska mycket av den varan när Roger W. ansåg sig vara den centralgestalt han i stort sett alltid velat vara. Jag tycker således att det finns massor av annat än Dark Side, Wish You....., The Wall, det var ju musik under ett stort antal år trots allt. Däremot har jag mycket liten kunskap om alla album före Dark Side, måste gå tillbaka snart och dra igenom dem, jag är lycklig ägare till samtliga PF-album faktiskt ! Måste säga att "tyvärr" så är det en sådan enormt tydlig "gräns" där Dark Side kom fram, albumen INNAN den faller liksom i glömska, det är sådan otrolig skillnad på typ av musik. Allt annat före 1973 känns som en helt annan tidsålder. Och står mina vinyl i rätt ordning så är Meddle direkt före DSOTM och före den - Atom Heart Mother (?).
När sedan Pink Floyd (?) började turnera på sent 80-tal, namnet fick de ju bära - så minns jag med sådan oerhörd tydlighet 1989 (om jag minns korrekt) då jag fick möjligheten att bevittna en av, jag tror 3 eller 4 utsålda kvällar i rad i Globen och turnén Delicate Sound Of Thunder. Säga vad man vill om deras sätt att spela gammalt och nytt men det blev ju början till en sagolik live-era med deras material. Och för sjutton, jag ska ju inte glömma den alldeles utmärkta A Momentary Lapse Of Reasons som ju blandade upp allt gammalt under den turnén och även senare tourer. Deras första av två album utan Waters (Division Bell den 2:a) är mycket underskattad, lyssna t.ex på låtarna Sorrow och On The Turning Away som är skitbra !
Division Bell tog sin tid att få in riktigt men efter ett tag framstod den som en frisk fläkt, då 1994. Några år innan hade ju Roger Waters gjort 1990-talets absoluta mästerverk, Amused To Death med bl.a en sådan legend som Jeff Beck, och ena brodern Porcaro från Toto, trummisen som sedan avled mystiskt i vad som först troddes vara någon slags förgiftning med något trädgårdsmedel eller vad det var. Nåja, Amused står fortfarande som ett mästerverk enligt mig och över huvudtaget är hans egna album riktiga höjdare i sig men så väldigt olika den gamla musiken han var med och gjorde odödlig. Det senaste han släppt ut, operan Ca Ira är en skojig händelse som tar riktigt lång tid att lyssna in sig i. Men den är bra, inte tu tal om det.
Men........det finns också en händelse som jag inte kan lämna ! Världsturnén "In The Flesh" som Waters gjorde, har för mig att det var 2002 - där var jag och sambon i Globen och fick plats på 23:e parkettrad. Det var MÄKTIGT att vända sig bakåt när ljuset började släckas ned, och se all publik bakom oss..........det blev helt svart......och så brakade det lös med öppningsspår från The Wall. Och se, där fanns SKILLNADEN från alla de hundratals gånger jag lyssnat på Delicate Sound Of Thunder m.fl inspelningar där PF utan Roger i och för sig varit SÅ bra ! Här kom ju RÖSTEN, Roger´s hesa, numera ganska bräckliga röst som har varit så uttrycksfull under alla PF-år ! Och det var bitvis ganska skönt att INTE ha David Gilmour´s emellanåt så dominerande gitarr, här fanns det flera gitarrer som kombinerade varandra, fyllde i varandra, fler än EN gitarr som det varit förr. Denna In The Flesh i Globen är och förblir mitt starkaste live-ögonblick någonsin och för den/de av er andra PF-fans som INTE har DVD:n med samma namn - KÖP den för guds skull och dra ut den i er stereoanläggning, inte i tv:n´s högtalare !! Låtar från DSOTM och Amused To Death på SAMMA DVD !!!!
Hur var frågan ? Jo, Dark Side ÄR bäst men banne mig så mycket annat godis det finns och jag ska när det blir lite goda vår-helger ta och ta mig bakåt i tiden. Jag lovar att det blir lite "rött" i ett glas då !
Hasse
