Då min man drabbades av en ursinnig hosta tillbringade vi tio dagar mer eller mindre på hotellrummet, vilket gjorde att vi åt ett flertal luncher och middagar ”hemma”.
Köksdelen består av: skåp, kylskåp, diskbänk, två spisplattor, liten avställningsyta, allt inom en armlängd avstånd. Första dagen blev det grekisk sallad, bröd och tsatsiki. Dagen efter skinka/fétaostpaj från bagaren. Några dagar senare blev det något vi planerat äta längre fram, nämligen matjessill med potatis och ägghalvor.
Då vi bara har en kastrull kokade jag först äggen därefter potatisen, och under tiden den kokade lade jag matjessillen tillsammans med spadet i en djup tallrik, överst ägghalvorna. Tallriken ställde jag sen på den kalla spisplattan då enda avställningsytan var upptagen av vattenkokaren.
När potatisen kokat upp vred jag ner värmen från 6:an till 5:an och fortsatte hacka rödlök. Då plötsligt ser jag hur ägghalvorna började kränga likt båtar på ett mörkt stormigt hav. Hjärnan registrerar: det är inte möjligt.
Med hjälp av kökshandduken lyckades jag snabbt få tallriken från kokplattan till skärbrädan. Insåg nu att jag tagit fel …i stället för att sänka värmen hade jag satt på värmen på den andra plattan.
- Har du blandat i vatten frågade min man då jag några minuter senare ställde fram tallriken.
- Hälften av fiskarna måste ha smält sade jag, därav soppan. De enda vi lyckades fiska upp var små mumifierade bitar. Det lär dröja innan jag kommer att längta efter matjessill.
Däremot surströmming …
