Gick på en riktig "turist-mina" på Santotini, Kamari, 1998! Ni vet den klassiska "me fix only for you"! Ville ha fisk till middag och fick ett erbjudande av taverna-ägaren att han skulle ordna ett fisk-fat för två. Ok, tänkte vi, för en gångs skull! In kommer ett jättelikt uppläggningsfat med fisk och skaldjur som skulle mättat 8(!) personer. Jättegott och vi åt så mycket vi orkade..... matade kvarterets katter tills de låg bredvid bordet och "rapade"
men fick ändå lämna ca en tredjedel. Och notan ska vi bara glömma (den dyraste måltid vi någonsin ätit i Grekland)!!! Nå, den erfarenheten lärde mig en sak: gå ut i köket och bestäm själv vad du vill ha.
Alltså, efter den "smällen" går jag alltid ut i köket och talar om vad vi vill ha och får ett pris. Det bäddade i sin tur för en riktig pinsamhet! Trötta efter en dag på slingriga vägar på Karpathos ville vi ha färsk fisk. Åker självklart till Finniki och vår favorittaverna där. Går som vanligt ut i köket och vill ha en fin tsipoura (med tillbehör) att äta. De tsipoura som fanns var lite stora men plockar ut den minsta som visar sig väga 700 gr och får ett pris. "To much" säger jag och taverna-ägaren tror jag menar priset! (Det var ju vikten det handlade om!) Han slår av på priset men, trött i huvudet som jag är envisas jag med "to much"..... Fortsätter "budgivningen"
Till slut står ett gäng manliga bybor runt mig och "hejar på" i "prutningen".... Fattar inte själv förrän efteråt "språkförbistringen", tavernaägaren menade pris och jag vikt på fisken!!!
Nå, kan säga att den, alldeles underbara, fiskmiddagen blev väldigt billig!!
Catlady, något generad.....
