Titt i gamla album, del 5

[Monica P]

Mitt första jobb var hos en underlig typ som hette Spanos. Vi var en 6-8 flickor där som jobbade, mest med ryggmassage. Britsarna var oergonomiskt låga. Spanos gick omkring hela tiden och kollade. Då och då klappade han i händerna och då bytte vi snabbt till patienten på britsen intill. Det var väl för att ingen skulle få för mycket kontakt och mer drickspengar.

Det var mycket korrekt och märkvärdigt alltihop, men inte vad jag hade utbildat mig för. Jag minns inte lönen, med det var uruselt betalt. För mig var det dock ett sätt att få testa mina språkkunskaper och att se lite mer av Aten på väg till och ifrån jobbet.

Kliniken låg nära Platia Vathys, vid Chalkykondyligatan. Man åkte buss till Omonia och sen var det inte långt att gå.
Idag är det ett problemområde, då var det inte fullt så nergånget.

Det jag minns bäst är från den 13 december: radion var på för fullt och berättade om någon slags statskupp. Jag förstod inte så mycket, men det var den dan som kungen fick ge sig av, Konstantinos med sin danska Anna Maria, de gick i landsflykt och tog en hel del med sig, har vi fått veta sen. - Spanos sa inget, men han gick omkring och vred förtjust på händerna, han var nog inte rojalist.

Detta var ju på juntatiden. Jag visste inte så mycket om politik. Man pratade inte mycket man och man emellan, litade inte på någon, stämningen var egendomlig, som under locket på en tryckkokare. (Greker har som vi alla vet svårt för att hålla tyst, och får de inte prata politik mår de inte bra...)
Det var censur i tidningar och radio. (TV hade vi inte) Jag, som okunnig utlänning , politisk oskuld och småbarnsmamma med begränsade intressen ansågs kanske ofarlig, för jag fick en del förtroenden som jag anmodades hålla tyst om.

Breven från Sverige var öppnade och klumpigt ihoptejpade, man brydde sig inte ens om att dölja censuren. Men jag kan inte påstå att jag märkte något annat i vårt dagliga liv. - Jo,det var män i uniform överallt. - Det var underförstått att man skulle se prydlig ut. En orakad man med håret ner till skjortkragen var sedd som anarkist. Jag la undan minikjolarna, använde inte jeans eller långbyxor.

Idag har jag mött folk som saknar "ordningen" då.

Efter juntans fall 1974 fick man veta hur diktatorerna hade farit fram med politiska motståndare, massarresteringar, polisvåld och tortyr. Jag har dock inget av egen erfarenhet att berätta.