Leva på Kalymnos 16 Ortodoxa kyrkan

[Monica P]

Nu i kväll var jag på "esperinos" i kyrkan Agios Theologos. Det är bakom den kyrkan som det finns en jättelik fruktträdgård som nu tillhör kommunen, och som den här församlingen ska ta hand om och få använda samtidigt som det blir en park.

Detta sammanföll tidsmässigt med att kyrkan hade en av sina högtidsdagar, och vi var många som besökte kvällsgudstjänsten, vesper, esperinos.

Jag har inte gått i kyrkan särskilt ofta, men den här kvällen kan jag inte glömma, det var så intensivt, så starkt att jag blev djupt rörd.

Det började med en lång väntan medan folk troppade in, tände sina ljus, kysste ikonerna och gjorde korstecken. Jag satt nere i bakersta hörnet ihop med en gammal trevlig grannfru och hon var snäll och förklarade lite vartefter kvällen framskred.

Alla stilar representerade, från snyggaste festblåsan till jeans och tröja. Greker har ett mycket avspänt sätt till kyrkan. Största delen var - som alltid- äldre damer i prydliga klänningar och nylagt hår. Folk strömmade till och snart var alla sittplatser upptagna. De som kom sen tog med sig stolar utifrån gården och fyllde all ledig plats. Ljus och takkronor, ikoner, blommor, guld , tak-och väggmålningar...bortom ikonostasen såg vi prästerna göra sig i ordning , dörrarna dit in var delvis öppna.

Så började psaltes, sångarna, att sjunga. Det är två grupper som sjunger växelvis eller samtidigt. Församlingen korsar sig ideligen, det är för mig omöjligt att veta vad som triggar detta, något omkväde i psaltissången kanske.

Efter en lång stund kom präster och deltog i växelsången som blev allt starkare, och vid flera tillfällen deltog hela församlingen. Det var så vackert att tårarna trängde fram. - Jag som distanserar mig till religioner! -

Så där gick det till ett bra tag och sen kom några korgossar med levande ljus, ikoner bars runt, mer sång. Ingen predikan vid esperinos.

Sex jättestora brödkakor var travade på varandra mitt på gången och välsignades, bars sen ut på gården där man skar upp stora bitar i korgar som delades ut till oss alla.
Lite vigvatten stänktes på oss, en korg att samla pengar i gick runt- och sången fortsatte.

Och plötsligt var det slut. Alla hälsade på dem runtomkring "ke to chrono" och sen kunde man antingen gå till huset mitt emot och få kaffe och kaka eller stå på kyrkbacken och prata ett tag. Alla glada och pratsamma efter den högtidliga stämningen i kyrkan.

En vemodig känsla och en hel del avund grep mig, där jag satt bland människorna med min lilla pyttekaffekopp. För dem är det så fullständigt självklart allt det här, från spädbarnsåren har de traskat omkring i kyrkan. Som jag sa har man en väldigt avspänd attityd som kommer sig av hemkänsla och trygghet med ritualerna. Ingen ifrågasätter att det ska vara så här.

Ingen grek jag talat med bryter öppet med traditionen, även om det säkerligen finns många som tar avstånd genom att inte delta.

Den lilla avund jag kände beror säkert på det djupt mänskliga behovet att höra till, att känna säkerhet, att veta hur man ska göra, att ingå i omgivningen, om någon förstår vad jag menar.