Greklandssommar 1984 1.

[Monica P]

1984 hade vi en grön folkvagnsbuss, tämligen ny, inköpt för det som blev min del av ett litet arv. Pappa hade köpt en traktor, en David Brown, någon gång på 50-talet, sålt den på 70-talet och stoppat in pengarna i ett bankfack- mer än han ursprungligen betalt för traktorn...och på grund av tilltagande ålderdom glömt bort pengarna...mitt i sorgen blev det en trevlig överaskning för oss ättlingar...nåja, det var på det viset vi fick råd att köpa en ganska ny och alldeles utmärkt grön folkvagnsbuss.

Det var vår andra buss. Den tidigare, älskad men genomrostig, hade vi inte kvar. Den nya var starkare, tuffare och bättre på alla vis. Reservhjul på nosen, gardiner att dra för när vi sov...inredningen ändrades till en hel platå att sova på med plats för grejor under. Inga bilbälten och sånt tjafs...

1984. Storasyster var 16 år, storebror var 13 år och lillebror var 4 år. Hos oss i Motala var också barnens farmor på besök och skulle få skjuts hem till Aten när vi nu skulle åka rymligt och komfortabelt.

Rymligt, ja. Men det blev mer och mer grejor som skulle med: tre gamla tält, två gummibåtar, två utombordsmotorer, campinggrejor, matvaror, presenter till släkten, kläder, simprylar och harpuner och en gigantisk verktygslåda.

Slutligen låg vi strax under taket och fick turas om att sitta framme hos föraren för att få lite omväxling.

Vi hade sparat ihop semesterveckor och hade elva veckor på oss, otroligt! Hela sommarlovet! Vi visste att det möjligen var sista gången som de äldre barnen skulle vilja åka med oss- åtminstone storasyster hade sommarjobbsplaner- men OK då, en resa till...

Vi var inte vana campare men optimister- nog skulle vi finna fina stränder och bra platser att sätta upp tälten på. Vi tänkte oss Chalkidiki och norra delarna av Egeiska havet, nya ställen, nya vyer.

På den tiden fanns inte Visakort. Euron var inte påtänkt än. Valutaväxling var nödvändig vid gränserna, även om D-marken var populär både i Österrike och Jugoslavien. För rerresan hade vi tillräckligt med pengar, och för fortsättningen hade jag fått löfter av min svenska bank att de ett visst datum skulle dra av för vår husamortering och sen skicka mig resten av min lön till en grekisk bank jag hade sen tidigare. Det skulle gå jättebra, sa min bankman. (Det gick inte så bra...)

3 juni 1984.Vi rullar ut från Motala, bilens underrede skrapar nästan i backen. Hög stämning i bussen- vi sjunger, vi äter, vi spelar spel, vi byter plats. Ödeshög- ut på E4, full fart söderöver...

Helsingborg-Helsingör i ett nafs, dimma, duggregn.
Danmark, dimma, duggregn.
Tyskland så gott som non-stop, dimma, duggregn. Fika-och-kisspauser på bensinstationer som förefaller identiska.

Man vänjer sig stegvis vid åkandet. Den forsande farten på Autobahn verkar otrolig när man stannat vid någon Rastplatz- är vi verkligen med i detta rally? Så fort man kommer tillbaka in i strömmen av bilar känns det fullständigt naturligt att rusa fram, det är omgivningen som rör sig...

Vi har åkt den här vägen otaliga gånger och betar av namnen vartefter: Hamburg, Hannover, Würtzburg, München, sent på natten äntligen Salzburg där gränsvakterna inte är ett dugg intresserade av oss och våra pass. Vi sover på en stor parkeringsplats omgiven av långtradare. Ljuden och lukterna är goda, vi är på äventyr och allt passar in.

Dagen därpå, den 4 juni, i Radstadt, Österrike , bryter solen äntligen fram! Snabbt byte till lättare kläder, snabb tur på stan, inköp av de där jättegoda små rosenbröden, lite frukt, lite skinka, lite drickor.

Ner mot södern!