Värmeslöhet

[Monica P]

Inte vill man städa och inte vill man laga mat. Inte vill man gå och handla och det är knappt att man vill bada.

Det är varmt.

Fast hos oss blåser det kraftigt, så värsta värmen finna nån annan stans, nere i stan eller i solen på byggplatsen eller i den stillastående taxin.

Jag klagar absolut inte, konstaterar bara fakta.

Jag undrar hur våra "rumskamrater" mår, Kostas 1 och Georgios 1 och Kostas 2 och Georgios 2. Hade vi stannat lite till hade väl Kostas 3 och Georgios 3 hunnit bli bekanta också.

Jag pratar om rumskamraterna på Rodos sjukhus. Vi hade nöjet att besöka detta förra veckan. Min man behövde göra ett ingrepp och eftersom man här i landet måste ha en anhörig med sig ordnade vi Jaja-vakt och for iväg tillsammans.

Och jag ska inte orda ett dugg om operationen, oväsentligheter, men om Kostas och Georgios och de många goda skratt vi fick( på deras bekostnad huvudsakligen)...

Kostas 1 , i sextioårsåldern, hade aldrig legat på sjukhus tidigare, vilket nog måste ses som ovanligt. Han hade ingen fru med sig, så jag och Maria, Georgios 1:s fru, lovade att passa honom samtidigt.

Innan operation blev det fasta och provtagningar och sånt, och en allt blekare Kostas 1 började se ut som om han skulle rymma sin väg. Ingen mat! Blodprover! Röntgen! EKG! Vi andra försökte lugna honom men det tog inte så bra. I stället började vi berätta historier om resor och fiske och bilar och barn och politiker, nej, inte politiker, men om mat. Och mat. Och mat...Många glada skratt, till slut kom sjuksköterskorna in och undrade vad vi hade så roligt åt.

Allteftersom kvällen kom och hungern satte in hos dessa tre välväxta herrar blev det mer och mer prat om mat: hur man bäst tillreder killing. Hur man grillar fisk. Hur man gör storkalas. God mat i andra länder. Mat när man var barn. Hur man bäst tillreder killing. Hur man grillar fisk...

Till kvällen fick våra grabbar lite tunn blasksoppa. Jag och Maria gick till kafeterian och klämde mackor och yoghurt och kaffe och glass.

Operationsdagen såg en samlad och hungrig Georgios 1, och en inte ett dugg samlad, men hungrig, Kostas 1 gruva sig, och min man, som varit med förr, som försökte avleda deras tankar.

Jodå, mer prat om mat.

Vartefter de kom tilllbaka, färdigopererade, fick Maria och jag jobba som sjukvårdspersonal, med de ordinarie syrrornas assistans, och hela natten gick åt till byte av spoldropp och kontroller av diverse saker. Framåt morgonen var vi inte så spralliga någon av oss.

Men gissa vem som började bli hungrig igen...Kostas 1, den mångbereste, och han pratade om alla sina resor jorden runt, om alla kvinnor han ÄLSKADE, om mat, om sitt jobb , men mest om mat...Mig och Maria älskade han över allt på jorden eftersom vi hjälpt honom och klappat om honom hela natten.

Framåt eftermiddagen fick grabbarna var sitt glas med ljummet vatten med nån olja i.

Jag och Maria smorde kråset i kafeterian.

På kvällen smugglade Georgios 1:s son in en matlåda med stekt kyckling och citronpotatis, och det räckte till oss alla fem...

Nästa dag fick Kostas 1 och Georgios 1 åka hem men vi fick stanna eftersom det inte fanns någon båt till Kalymnos. Precis när deras sängar var renbäddade kom näste Kostas, nr 2, och Georgios, Nr 2...lika trevliga dom, och med en flock anhöriga kring varje säng förstås.

Vi sov på filtar på golvet, på filtar på tre stolar i rad, hos våra gubbar, jag menar grabbar. Inget pjosk, total förbrödring. Och mycket tal om mat.

- Här vill jag påpeka att det här är en av de orsaker jag älskar Grekland så mycket, och dessa underbara människor. Man kan ha det hur svårt som helst, men det finns alltid något att skoja om. I en utsatt situation, som på sjukhus, visar människor sin sanna sida. Det materiella är mindre viktigt, men medmänskligheten lyser alltid igenom.

Jag tar väl och ringer Kostas och Georgios nån dag och hör hur det blev med de efterlängtade killingarna.