Moderatorer

[nilam]

Ursprungligen postat av Elisabet

.

Jag antar att det är situationer lik denna du menar när du säger att om någon känner sig kränkt så har en kränkning skett. Där är vi helt överens.

MEN det betyder inte att det ALLTID är så. När till exempel två vuxna människor pratar kan det av olika skäl vara så att den ene känner sig kränkt, eller till och med hittar på att han känner sig kränkt. Det kan finnas såväl avsiktliga som oavsiktliga orsaker till det – och det vore absurt och rättsvidrigt att per automatik döma den andre för kränkning, utan att ta hänsyn till vad denne faktiskt menat.

I ditt exempel är vi då helt överens!! MEN jag hävdar att man måste ta en människas känsla av att känna sig kränkt på samma allvar även om båda är vuxna. Det är viktigt att den som "kränkt" blir medveten om den "kränktes" känsla. Sen måste det hela naturligtvis utredas. Men faktum kvarstår att du kan aldrig "radera" ut den omedelbara känslan i kränkningstillfället även om den kränkte i efterhand kan inse att det var ett missförstånd. Båda parter måste naturligtvis komma till tals. Jag hoppas att jag har förtydligat detta nu och inte rört till det...

[Vilma]

Nilam, bra att du inte gav upp, nu tyckte jag i alla fall, att det blev tydligt vad du menade.

Det är självklart att det blir starka känslor när det gäller en fråga som denna.
Att oskyldiga anklagas för kränkningar är naturligtvis ett mycket litet problem, jämfört med alla gånger när det verkligen sker kränkningar. Men trots det värt en diskussion, tycker jag

[Elisabet]

Ursprungligen postat av nilam

man måste ta en människas känsla av att känna sig kränkt på samma allvar även om båda är vuxna. Det är viktigt att den som "kränkt" blir medveten om den "kränktes" känsla. Sen måste det hela naturligtvis utredas. Men faktum kvarstår att du kan aldrig "radera" ut den omedelbara känslan i kränkningstillfället även om den kränkte i efterhand kan inse att det var ett missförstånd. Båda parter måste naturligtvis komma till tals.

Då verkar det som vi är överens
Känslan kan man inte radera ut, men den som känt sig kränkt och insett att det var ett missförstånd, kan lämna den bakom och gå vidare - och mår bättre av det än av att fastna i sin känsla av kränkthet. Fast det är ju naturligtvis en process som måste få ta den tid den behöver.

Ursprungligen postat av Vilma

Att oskyldiga anklagas för kränkningar är naturligtvis ett mycket litet problem, jämfört med alla gånger när det verkligen sker kränkningar.

I antal är det kanske så, men inte i betydelse. Att bli oskyldigt anklagad för att ha kränkt någon är ju faktiskt oerhört kränkande.

[Vilma]

Ursprungligen postat av Elisabet

I antal är det kanske så, men inte i betydelse. Att bli oskyldigt anklagad för att ha kränkt någon är ju faktiskt oerhört kränkande.

Instämmer absolut med det.

Men nu tycker jag efter det att diskussionen spårat ur rejält så nu drar jag mig ur den.

[Lucky]

Ursprungligen postat av Vilma

Instämmer absolut med det.

Men nu tycker jag efter det att diskussionen spårat ur rejält så nu drar jag mig ur den.

Bra skrivet Vilma.
Har inte lagt mig i diskussionen tidigare men tycker ocksa att nog är nog.

Vi är väl ända här for att vi älskar Grekland och borde använda var
energi for allt positivt som har med det att gora eller är jag helt ute och cyklar

[inkfish]

Normalt skulle jag inte moderera en diskussion där jag själv berörs.

Men eftersom fokus lämnat mig för rätt längesen, och eftersom samtalstonen plötsligt sjönk så lågt att det började komma in anmälningar på tråden - så gör jag ett undantag.

Den som inte anser ämnet färdigpratat, eller har andra allvarliga invändningar, får höra av sig.
Men har ni skäll, hör av er nån annanstans

inkfish/moderator