Reportage från hemmavid (forts.)

[lugnagatan]

Nu är det så att jag inte vet exakt i vilken gränd den gamla och övergivna hunden hör hemma. Det är hyresvärden som berättat bakgrunden.
Men jag ska göra ett tappert försök att öppna dörren och försöka komma åt att klappa den om den kommer en natt igen.
Som jag berättat tidigare när jag bodde utanför Hersonissos har jag ganska stor respekt för hundar, speciellt om dom kommer fram och morrar och skäller.
Och hyresvärden och hans bror, som bor ovanpå, vill säkert inte ha någon hund här, eftersom det är mycket katter här (varav tre "hör" till huset).

Min berättelse är också tänkt som "kåseri" eller "betraktelse" , med en viss baktanke i bildspråket. Fast det är förstås autentiskt det jag beskrivit, hämtat från dagens verklighet.
Just när det gäller "kulturen" med "övergivna" och omkringdrivande hundar, tänker jag alltid på Sokrates, som gick omkring i stadsmiljön och frågade vad som var på gång med senaste senaste pratet. Han skulle ju inte ha tagit betalt för sitt "prat", och uttryckte sig ironiskt om talare som tog betalt, men det var också märkligt hur han kunde leva "bara på att prata", och driva omkring som en orolig ande...
Det är så jag ser det: andar (grekiska) som fortfarande lever och kommer till uttryck på olika sätt.