Hur träffades du och Grekland?

[Riitta]

Det var samma hotell som vi också bodde i Rethymnon
Riitta

[Lissi]

..och vi bodde också på Ilios Beach förra året! Ett jättetrevligt hotell . De önskade Glad svensk påsk med raki och goda kakor när vi var där, veckan före den grekiska påsken!
Lissi

[Moster]

Wow! Lissi, vilken poet du är Dikten är ju jättegullig.

Moster

[Annki]

Ursprungligen postat av Lissi

Nu har jag svårt att hålla mig för skratt när jag läser det, men det visar i alla fall att resan gjorde intryck!

Lissi -fortfarande lika förälskad

Jag tycker att det var fint skrivet Lissi! Det är ju precis den här känslan så många av oss har när vi sätter foten på grekisk mark..........känslan av att ha kommit hem!

Även min första greklandsresa gick till Rhodos 1979, det hann bli ytterligare en resa till Rhodos och ett par till Kos innan vi kom till Andros en sommar flera år senare. Och där infann sig den stora kärleken till Grekland! Vi kom så nära människorna där, vi satt i de ljumma kvällarna och pratade långt in på nätterna. På favorittavernan åt vi grekisk mat när den är som bäst..................livet var så enkelt! Våra två pojkar, som var små då, trivdes så bra. Vi hade åsnorna alldeles nedanför hotellet, på murarna klättrade ödlorna och de tävlade om vem som hittade flest. På kvällarna flög fladdermössen över våra huvuden när vi gick hem från tavernan. Här lärde de sig simma, både under och över vattnet.

Människorna, naturen, dofterna, det ljumma havet, enkelheten.........ja, listan skulle kunna bli lång, men allt detta födde en kärlek till Grekland som bara blivit starkare och som har fört med sig många fler resor.
Jag har en gammal LP med Gregoris som bär titeln: "Vart än jag far är Grekland min längtan", och visst är det så!

Ann-Kristin

[yeasou]

Fin dikt som du skrev den gången Lissi!Jag började inte skratta åt den jag blev blöt i ögat istället!
MVH
Yeasou

[Moster]

Ursprungligen postat av inkfish

Jasså Moster... Det hade jag inte fattat förrän nu

Surpise, surprise

Moster

[Titti]

En gumma på Rhodos 1979 gjorde att jag insåg, att det är något alldeles speciellt med Grekland och grekerna.

Jag var där med min då åttaårige äldste son. Vi bodde en bit söder om stan, så vi åkte buss till och från. En kväll hade vi varit inne i stan och turistat. Det var sent, för jag minns att det var mörkt. Vi hoppade på bussen hem, men efter ett tag började jag ana oråd. Bussen gick uppåt mot ett berg. Jag gick fram till chauffören och fick bekräftat att det var fel buss. Då kom en gumma fram till mig, jag vet inte hur vi kommunicerade, för vi kunde inte varandras språk. Hon hjälpte oss, så att vi så småningom kom hem till vårt hotell.

Hennes vänlighet och hjälpsamhet har jag tänkt på så många gånger under årens lopp. Hon skulle bara veta, att den här händelsen blev början till min stora kärlek till Grekland.

Och gumma förresten... hon var säkert yngre än vad jag är nu.

[NewAnn]

Ursprungligen postat av Annki

Jag tycker att det var fint skrivet Lissi! Det är ju precis den här känslan så många av oss har när vi sätter foten på grekisk mark..........känslan av att ha kommit hem!Ann-Kristin

Det är bara att hålla med, både i att Lissi skrivet en fin dikt och i detta av känslan av att komma hem.
Min första Greklandsresa gick till kalymnos, när jag satt på färjan från kos till kalymnos tänkte jag "jaha nu är jag på väg hem" och ett lugn infann sig hos mig. Det är nog detta som gjort att jag fortsatt att resa till Grekland.
Mvh Ann

[Lena*]

När jag var runt 11 år skrev jag en "Att-göra-i-livet-lista". På första punkten stod det "Åka till Grekland". Fråga mig inte var jag fick det ifrån, det bara var så, till Grekland _skulle_ jag!
Så, flera år senare, -89 åkte jag till Egina (f ö min första utlandsresa, utanför Norden alltså) och drömmen blev sann, mådde som en prinsessa i två veckor och sen dess är jag såklart fast. Tyckte det var rent magiskt att åka med båt från Aten till denna lilla ö, kände mig som världens globetrotter.

Och åker till Grekland gör jag fortfarande, ja nu har man ju blivit så kräsen så man vill inte "slösa" en semester i nåt annat land..... Hm.

Lena* - Naxos i år.

[Klick]

Jag gillar oxå din dikt, Lissi... Det var som om dem läste mina tankar och känslor...

[Apelsina]

Min första resa till Grekland gick till Halkidiki med tjejkompisarna. Egentligen ville vi helst till Italien, men vi var fattiga studenter och Grekland var billigt (då!). Så OK då, det fick väl bli det då. Lite besviken var jag allt, men OK.

Transferbussen från Thessaloniki gick genom en minst sagt sagt enahanda grekisk landsbygd. Torrt och brunt var det, och inte alls särskilt vackert. Jag var skeptisk. Men när vi kommit över på Kassandra-halvön öppnade landskapet upp sig, blev grönt och vackert och HAVET... Jag vet inte vad exakt jag fastnade för i Grekland. Hotellet vi bodde på var av vanlig enkel grekisk standard och jag råkade ut för en olycka på resan och gjorde mig rejält illa i armen, men ändå... Jag fastnade! Tyckte det var vackert, älskade värmen, havet, stämningen - ja, allt. Och lovade mig själv att snart komma tillbaka. Sedan dess har det främst blivit Kykladerna för min del - det är Grekland för mig. Jag älskar att resa och vill gärna se mer av världen, men till Grekland längtar jag hela tiden tillbaka.

[anneli56]

Första resan till Rhodos 1987.
Resan till Kalamata 1996 då blev jag förälskad i denna del av Grekland.
Däremellan besökt olika öar,Kreta,Santorini,Zakynthos,Karpathos.
men det var på Peloponnesos jag fastnade,och här är vi än idag!
Anneli

[ofelia]

Jag luffade för första gången i juni 1996. Tog en flygstol till Santorini och åkte sedan vidare till Naxos, Anti-Paros och Amorgos. Sedan dess har det blivit resor varje sommar, förutom när vi har haft nyfödda hemma. Har försökt att göra någon annan typ av resa (en charter till Mallorca eller liknande) flera gånger, men det har alltid slutat med att vi har tagit en sista minuten till Samos eller Santorini. Därifrån har vi utforskat över 20 öar och jag blir inte mätt på det utan snarare mer och mer sugen. Nu har jag bestämt mig för att sluta tänka på andra semesterresor, för jag vill BARA "hem" till öarna.

[inkfish]

Det är jättekul att läsa era historier. Fascinerande vad lika vi är

Kan t ex mycket väl känna igen mig i ofelias "jag har försökt åka nån annanstans"

[Lopez]

Kul tråd detta.

För min egen del var det 1972, jag var 19 år och hade just tagit "studenten". Detta var märkliga tider präglade av "kalla kriget", politisk
medvetenhet, studentuppror och inte minst vietnamkriget. Diktatur var något högst påtagligt och höll halva Europa i ett järngrepp. Ryssarna behärskade hela östblocket, militärjuntan styrde i Grekland, Franco i Spanien och Caetano i Portugal. I dessa allvarstider var det lätt att okritiskt annama freds- och hippierörelsens budskap om "love and peace".
Året innan hade jag tågluffat till franska rivieran och där mötts av ryktena om de "free communitys" som fanns på södra Kreta, och dessa hade en nästan magisk inverkan undet ett helt år.

Direkt efter skolan var vi 3 kompisar som drog iväg. Vi tågluffade ner till Italien, tog färja över till Grekland och sedan vidare med tåg, båt och buss. Var inte helt enkelt att resa på den tiden, och jag vill minnas att resan ner tog drygt en vecka, men vad gjorde väl det. Man var ju ung, odödlig och oövervinnerlig.

Vårt mål var Matala på Kretas sydkust, men på färjan träffade vi några söta hollänskor, som alla såg ut som Pocahontas (högsta mode på den tiden), och vi bler övertalade att välja Paleochora istället. Sagt och gjort, så blev det. Väl där böjade en mer än 3 veckors lång drömtillvaro. Vi campade på stranden och levde mest på bröd, tomater, vattenmeloner, retsina och raki. På dagarna sov, slöade man och löste alla världsproblem. Nätterna tillbringades runt eldar på stranden, ständigt lyssnande på The Doors i skramliga kassettspelare och gjorde allt sånt som man senare i livet ansträngde sig till det yttersta för att få sina egna barn att låta bli.

Nå, allt har en ände, och verkligheten kallade. Det blev en sväng till året efter, denna gång till Matala, men sedan bleknade det romantiska skimret ganska snabbt, man fick andra intressen och åtagande, och gick vidare i livet. Fortfarande kan man hitta en och annan "övervintrad" figur längs sydkusten som inte kommit längre, men det är mest en tragisk historia.

Det intryck som södra Kreta gjorde på mig var emellertid outplånligt, och trots ett otal resor senare, både till Kreta och övärlden, upphör jag inte att fascineras av denna plats. Den unika kombinationen av ljuset, solen, havet och det mäktiga bergen gör detta till en plats jag garanterat kommer att återvända till många gånger än.

Mitt grekiska paradis

[inkfish]

Ursprungligen postat av Lopez

Nätterna tillbringades runt eldar på stranden, ständigt lyssnande på The Doors i skramliga kassettspelare och gjorde allt sånt som man senare i livet ansträngde sig till det yttersta för att få sina egna barn att låta bli.

---------

Fortfarande kan man hitta en och annan "övervintrad" figur längs sydkusten som inte kommit längre, men det är mest en tragisk historia.

Det där är väldigt träffande beskrivet

[Micchelin]

Kreta blev min första bekantskap med Grekland. Men då var jag bara fem år så jag minns i princip ingenting, förutom att det blåste mycket!

Grekland har blivit bortglömt sedan dess tills jag som trettonåring, denna sommar, besökte Karpathos.

Sedan dess har jag blivit mer och mer intresserad av Grekland, på alla sätt. Vill äta grekisk mat och lyssna på grekisk musik med mera. Tur att Kalimera finns! Min längtan är mycket större till Grekland än till andra länder kring Medelhavet.

Det är en speciell känsla när man är i Grekland. Kan inte beskriva den. Men jag vill tillbaka, särskilt till byn Lefkos.

[Assar]

Jag var, som många andra, först på Rhodos, redan 1978. Det var då ganska genuint och som 23-åring var jag och min syster förtjust i all uppvaktning av unga greker.

Blev omedelbart tagen av Grekland. Till saken hörde också att jag på jobbet hade en hel del kontakter med med invandrade greker och på den tiden var militärjuntan och Theodorakis i färskt minne.

Det tog dock ända till 1986 innan jag åkte tillbaka igen. Då på runtur i bil på Kreta som då endast var exploaterat runt Heriaklion och Rethimnion.

1990 åkte jag tillbaka till Kreta, då till Agios Nikolaos med två-årig dotter.

Trots min passion för Grekland tog det av någon outgrundling anledning ända till 1999 innan jag återvände, till Parga tidigt i maj, med man och dotter. Jag minns mest doften av citronträden. Dagsturerna till Korfu, Lefkas och omgivningarna i norra Grekland.

Efter det dess var jag helt fast. Sommaren 2000 var kall och regnig och jag och min då 12-åriga dotter åkte till Lefkas. Aldrig har någon har någon semesterresa varit mera minnesvärd. Perfekt väder och fantasiska utflykter, bl a till Lefkas västkust.

Sedan dess har vi varit i Grekland varje september. På Kreta igen, på Kalymnos, Naxos, Samos, Skopelos och Karpathos och och några öar till.
Har haft med mig mamma, syster och framför allt min vänninna med barn.

Jag längtar nästan alltid till Grekland, så fort jag kommer hem och hela vintern.

Tänker ofta - vart ska jag åka nästa gång - till vilka öar - vem följer med - och när åker vi?

Visst är det lite märkligt?
Har varit i många länder under tiden sen jag började åka till Grekland - Italiten, Spanien, Kroatien, Tjeckien mm - men där funderar jag aldrig när jag ska återvända - men den ständiga frågan är - när ska jag åka till Grekland igen och vart?

Är det flera som känner som jag? och varför?

[MjW]

Jag föddes där

[laero]

Kul tråd detta, har inte sett den innan, kanske beroende på att vi var i Grekland när den startades i juli.
Min första träff med Grekland var sommaren 1986. Hustrun och jag skulle göra första sommarsemestern tillsammans och båtluffning i Grekland var på modet.
På den tiden var vi (ganska) unga och (definitivt) dumma, det enda som gällde var att komma ner billigt. Åkte alltså ner med bussresa via Brindisi - Patras - Aten. En tur och returresa vi sent ska glömma och definitivt aldrig göra om.
Men hursomhelst, väl framme bordades båt till Sifnos, där vi trodde att kompisar eventuellt befann sig. Detta var ju före mobiltelefonens tid så vi visste inte säkert, men när vi landsteg så stod de faktiskt på kajen och inväntade båten de trodde att vi kanske kunde komma med.
Sifnos blev en aha-upplevelse utöver det vanliga. Kulturen, maten, människorna, prisläget, naturen, klimatet, kvällarna ... allt var något helt annat än vad vi upplevt tidigare.
Sedan dess har Sifnos en speciell plats i hjärtat trots att vi aldrig kommit tillbaka dit. Öluffen fortsatte till Paros och sedan Samos innan bussen tog oss hem 3 veckor senare.
Efter det har vi återkommit med ojämna mellanrum ... MED FLYG.

/Lars & Inger