Lapp på luckan på Anafi

I gårdagens inlägg skrev jag att vi inte gillar Anafi. Nu vet vi att det är tvärtom, det är Anafi som inte gillar oss. :-)

Först ska jag berätta varför vi inte tyckte om Anafi förra gången vi var där. En av anledningarna var att jag var väldigt sjuk under några dagar när vi var på Anafi förra gången. Troligen orsakat av inre stress.

Då jobbade jag och Camilla för Willma Guides, vi reste runt och uppdaterade öar i Kykladerna, bland annat Sikinos och Kimolos. Det var första gången vi, så att säga, jobbade i Grekland. Vi kände stor press inför, och under, arbetet. Sikinos var sista "jobbön", resterande tid skulle vi ta det lugnt. Så vi åkte till Anafi.

Tog bussen upp till Chora. Busschauffören körde som en dåre uppför den smala snirkliga vägen. Efter ett tag fattade vi att han var onykter. Med skakiga ben klev vi av bussen i Chora och började leta rum. Vi hälsade artigt på folk, men ingen hälsade tillbaka (under våra fem dagar på Anafi bemöttes vi på samma sätt, vi var som luft). Konstigt tyckte vi. På Sikinos - varifrån vi kom - var folk otroligt trevliga. Här möttes vi av en helt annan stämning.

Det gick fort att ordna rum, bra rum för övrigt. När boendet var i land släppte den arbetspress jag känt under en tid, den pressen ersattes av hög feber. Jag var sängliggande i flera dagar. Kunde inte äta. Camilla köpte godis som smakade ouzo (!) som hon matade mig med. Något annat kunde jag inte äta.

När jag låg sjuk gick Camilla ensam till stranden. Klisidi beach var ockuperad av vildcampare. De levde som Robinson Cruse i små hus byggda av vass och bambu, eller i tält. De flesta var nakna. Camilla kände sig som en inkräktare, som om hon klev rakt in i vildcamparnas vardagsrum. Senare - när jag var frisk igen - åkte vi badbåt till Klisidi. Ingen av oss ville gå av på grund av alla nakna vildcampare. Vi fortsatte till nästa strand. Samma sak där. Och så fortsatte det tills vi nådde den sista stranden. Vi återvände med samma båt och badade i hamnen i stället. (Vi har inget emot nakenbadare i vanliga fall, bara så ni vet.)

Pensionatet vi bodde på var nybyggt och mycket fräscht. Toaletten var också nybyggd (så klart), men inte lika prydlig, där bodde nämligen en stor familj - vad vi först trodde var - silverfiskar. De störde oss inte, silverfiskar finns överallt. Vi sa till och med god morgon till dem. När vi efter några dagar tittade närmare på silverfiskarna såg vi att det var kackerlacksbebisar. Många. Väldigt många!

Sista dagen på Anafi fick vi stifta bekantskap med föräldrarna, och deras släktingar. Rummet kryllade till slut av kackerlackor. När vi skulle åka från Anafi vågade vi inte åka buss till hamnen på grund av den ofta onyktra busschauffören. Vi valde att gå ner till hamnen med all packning. I mörkret. Tidigt på morgonen. Inte alls kul. Men vi slapp utsätta oss för bussfärden ner. Nu vet ni varför vi inte gillar Anafi:

1. Jag var sjuk.
2. Vi delade rum med kackerlackor.
3. Vi bemöttes annorlunda än vad vi var vana vid från andra öar.
4. Vi kände oss som inkräktare på stränderna.
5. Vi vågade inte åka buss eftersom chauffören var onykter.

Vi vet att allt detta är tillfälligheter som vi vid nästa besök med största sannolikhet inte skulle behöva uppleva. Därför har Anafi legat högt upp på vår ö-återvända-lista. Det finns inga "dåliga" öar är vår paroll. Men diverse omständigheter har gjort att det dröjt ända tills idag innan vi återvände. Om det ska jag berätta nu. Det blev en dag med ett mycket oväntat slut. :-)

Färjan mellan Santorini och Anafi.

En trött Camilla på väg mot Anafi.

Vi anlände till Anafi nästan enligt tidtabell. Något som får anses som en prestation av F/B Romilda som under sin långa resa från Pireus angjort många hamnar: Kithnos, Serifos, Sifnos, Kimolos, Milos, Folegandros, Sikinos, Ios och Santorini. Det tar Romilda nästan arton timmar att gå från Pireus till Anafi.


Väl framme på Anafi töms båten på passagerare. Några rumsuthyrare syns inte till. Jag och Camilla skyndar oss till bussen som vi förstår kommer att bli full. (Busschauffören var ny och inte alls onykter.)

Vi ville hinna till Chora innan alla rum var uthyrda. Det är trots allt högsäsong och vi vet att det är en chansning att resa till Anafi utan att ha bokat rum i förväg. När vi kommer upp till Chora letar vi upp en skuggig plats på huvudgatan. Camilla får äran att vakta packningen och jag det mindre glansfulla uppdraget att leta rum.

Anafi.

Camilla vilar medan jag letar rum.

Det går inte så bra att leta rum. Åtskilliga andra har samma uppdrag som jag. Vi är ett trettiotal som ränner runt i byn med samma mål: ett rum för natten. Jag smiter ner till stället där vi bodde på förra gången (där det bodde kackerlackor), på vägen möts jag av en kille som pekar på min t-shirt och säger: - Kalimera! Jag hälsar leende tillbaka. Tyvärr var det fullt på kackerlacksstället. Precis som det var på alla andra ställen jag passerade. Fullt. Fullt. Fullt.

Moloken återvänder jag sjöblöt av svett till Camilla. (Det rådde Serengetihetta och extremt hög luftfuktighet.) Camilla fick äran att leta vidare, hon var borta i drygt 20 minuter utan att hitta något. Sakta började vi inse att Anafi var fullt. Av de cirka trettio personer som inte bokat rum i förväg var det bara en (1) som lyckades hitta ett rum. Han - vars namn var Petros - fick ett litet rum hemma hos en familj. Att han lyckades kan ha berott på att han är grek och kunde "tala för sig". Petros hade åkt från Folegandros igår på grund av att det inte hade funnits någonstans att bo. Folegandros var också knökfullt.

Leta hotell på Anafi.

Jag ringer lite hoppfullt till Julia på Santorini.

Vi hade ett litet hopp kvar. Vår kära vän Julia på Honeymoon Beach på Santorini har en god vän på Anafi som äger ett stort pensionat, kanske kunde han hjälpa oss? Jag ringer till Julia och ber henne ringa honom och fråga. Julia ringer tillbaka efter några minuter. Svaret är dystert: det finns inga rum lediga på Anafi.

Ungefär samtidigt ser vi många som springer mot torget varifrån bussen till hamnen går. Det borde vi också ha gjort. Sprungit till bussen alltså. Om vi bara hade vetat att Romilda skulle avgå klockan 13.00. Men det visste vi inte. Då. Allt detta berättar Petros för oss när vi möter honom minuterna efter att bussen gått. Han föreslår att vi ska gå ner till hamnen (minns förra besöket på Anafi när vi gick ner till hamnen med all packning), om vi skyndar oss på kanske vi hinner. Vi överväger hans råd någon minut. Skulle vi hinna ner med all packning på tjugo minuter? Hinna köpa biljetter? Det trodde vi inte. Vi bestämde oss för att stanna och tillbringa natten utomhus. Kan inte påstå att vi längtade. Sovit utomhus har vi inte gjort sedan vi kom till Amorgos första gången för många år sedan. (Den kvällen/natten ska jag berätta om en annan gång, det är ett glatt minne, trots allt.)

Färjan lämnar Anafi.

Romilda lämnar Anafi.

När vi väl fattat beslutet om att sova ute kånkar vi iväg oss och vår tunga packning till en taverna. (På samma taverna var vi med om en mycket märklig sak förra gången vi var på Anafi. Den storyn kanske jag berättar om en annan dag.) Från tavernan (som egendomligt nog spelar musik med The Cure) har vi utsikt över hamnen. Vi ser Romilda som ska gå klockan 13.00. Klockan går. Hon blir ett. Romilda ligger snällt kvar.

När vi får in våra sallader är klockan 13.25. Då lämnar Romilda hamnen. Om vi hade gått hade vi med andra ord hunnit. I god tid. F-bannade Romilda! (Tjejen på bilden tillhör även hon de rumlösas skara.) När vi ätit klart ringer jag Julia på Santorini. Hon hade bett oss ringa när vi hade något att berätta. Och det hade vi. Även om det inte var att vi skulle sova ute som hon ville höra.

Under lunchen bestämmer vi oss för att ta fembussen ner till hamnen. Vår plan var att ta ett dopp för att bli av med åka-färja-leta-rum-svett-smutsen, leta upp en bra plats att sova på och senare käka en romantiskt (he-he) middag. (Nästa båt skulle gå från Anafi 07.00 morgonen därpå.) Drygt två timmar hade vi således att slå ihjäl i Chora. Chora är litet. Efter två fotovarv i byn satte vi oss på en taverna och drack frappé. Under rundvandringen hittade vi två pensionat vi inte sett tidigare. Inget ledigt där heller (så klart!). Mickey Olsson fann en ledig väderkvarn som passade hans storlek. Men vad hjälpte det, jag och Camilla hade ju ingenstans att bo.

Packning på Anafi.

Dystert läge i hamnen.

Den nyktre busschauffören körde oss ner till hamnen. Vi satte oss på kajen och glodde. Struntade i badet. Vi kommer fram till att saltvatten och sand är värre än båtsmuts och svett. Missmodet börjar komma över oss. Var ska vi sova? Jag går runt och letar, men hittar ingen lämplig plats att tillbringa natten på. Det är varmt. Det är fuktigt. Vi är smutsiga, svettiga, hungriga, nedstämda och mycket, mycket trötta. Kvällen innan var vår sista kväll på Santorini, vi hade många att säga adjö till och många tavliparti att genomföra (jag vann några!). Vi kom i säng sent. Eller tidigt. 03.00 var vi hemma i Spiti Emborion, klockan 08.00 kom Paris och hämtade oss. Vi var med andra ord trötta redan när vi lämnade Santorini. Nu, efter skräpbåtsåkande och värmerumsletande, var vi helt slut.

På spaning efter båt till Anafi.

Då händer något som förändrar allt.

När vi suttit och ugglat i hamnen en stund går jag en kort runda. Då piper det till i telefonen, i ett sms läser jag att det finns sex nya meddelanden på telefonsvararen. Någon har ringt oss utan att vi hade hört det. Tycker att det är konstigt, vi borde ha hört telefonen ringa. Jag går tillbaka till Camilla igen, då försvinner täckningen. Jag går ut till piren för att försöka lyssna av telefonsvararen. Har glömt min kod, ibland kan jag lyssna av ändå, men oftast inte.

Ett meddelande kan jag höra, men jag begriper ingenting, det bara sprakar. Jag tänker: antingen finns det ingen täckning eller så är det någon som skojar med oss. Jag stoppar ner telefonen igen och börjar gå mot Camilla. Då ringer telefonen. Jag svarar blixtsnabbt. Det är vår kära vän Paris från Honeymoon Beach som ringer, han säger: - "Ta er till hamnen, jag kommer och hämtar er med båten". Jag protesterar högljutt, vi vill inte att han ska åka ända till Anafi bara för att hämta oss. Förklarar för honom att vi ska sova ute, det är inga problem för oss. Protesten hjälper inte, han skrattar och säger: - "Håll utkik mot havet, jag är där om tjugo minuter." (Se bild ovan.)

Hamnen på Anafi.

Paris anländer med sin båt.

Vi trodde att Paris skojade med oss, men det gjorde han inte. Drygt tjugo minuter senare gled han in med sin fiskebåt. Vad ska man säga? Vi kände oss skitdumma. Stackars Paris, säger vi. Han bara skrattar och säger: -"Kom ombord nu barn så åker vi hem till Santorini igen."

Med båt från Anafi till Santorini.

Trött men lycklig. Om tio år gör vi ett nytt försök att lära känna Anafi.

Vi kliver ödmjukt och tackandes ombord. Det är en ynnest att ha vänner som Paris och Julia och vi känner en oerhörd tacksamhet för att just vi har fått lära känna dem. Tack!

Solnedgång på Santorini.

Santorini hälsade oss välkomna tillbaka med en vacker solnedgång.

Imorgon ska vi göra vi ett nytt försök att lämna Santorini. Så vi säger snart hejdå till Santorini igen. Vi vet inte vart vi ska, vi ska kolla båtar efter att jag publicerat detta inlägg. Vi får se varifrån vi bloggar nästa gång, en sak är dock säker, det blir inte från Anafi.

Vi hörs när vi hörs!

 « Föregående dagStartsidan | Nästa dag »


LÄS MER OM ANAFI

TIPS INFÖR RESAN

BOKA HOTELL & FÄRJA

MER INFO

Om Anafi »
Bilder »
Resebrev »
Geografiskt läge »
Karta »

Allmänna råd inför resan »
Boka hotell här »
Hyra bil och moped »
När är Grekland bäst »
Pengar under resan »
Resa till Grekland »
Öluffa i Grekland »

Booking.com »
Ferriesingreece.com »

Alla öar i Grekland »
Grekiska fastlandet »
Karta över Grekland »
Stränder i Grekland »
Vädret i Grekland »
Bilder från Grekland »
E-guider »





Startsida »

Forum »

Cookies »

E-guider »

Boka hotell »

Facebook »

Kalispera »

Picturesfromgreece »

© 1997-2017 Janne Eklund/Kalimera | Kalimera fyller 20 år 2017!