Vår grekiska databas

I första avsnittet av följetången Vårt lilla galna underbara grekiska bröllop skrev jag så här:

Jag minns inte exakt vilket datum vi friade till varandra. Jag minns inte ens vilket år det var. Jag vill verkligen minnas. Jag vill komma ihåg alla roliga små detaljer som föregick vårt fantastiska bröllop. Det är en av anledningarna till att jag börjat blogga. Att skriva för att minnas. Jag minns vilket datum vi gifte oss. Inte så svårt att komma ihåg. Jag minns också var vi friade och jag minns varför vi gjorde det. Vi friade tillsammans. Samtidigt. På Sifnos. I den lilla fiskebyn Faros. Från frieri till bröllop skulle det ta två år. Eller tre. Eller var det bara ett år? Nej, tre var det nog.

Nu är frågan löst. Tack vare en databas som C har skapat där hon har lagt in alla våra Greklandsresor. Dels de vi har gjort tillsammans, dels de vi har gjort på egen hand eller tillsammans med andra. Fortfarande fattas fem eller sex år. Ändå är det en diger lista. För att få fram alla uppgifter har vi fått använda oss av detektivarbete, fantasi och gamla fotoalbum. C har inte bara nöjt sig med att lägga in uppgifter om vilka resmål vi varit, när vi varit där och hur länge vi varit borta, hon har även lagt in en mängd andra fakta. Exempelvis var vi har bott, vilka vi har träffat (många namn är tyvärr bortglömda) och en drös av roliga – och mindre roliga – anekdoter.

Databasen går att sortera på alla möjliga vis. Bland mycket annat kom det fram att jag har varit på Naxos sexton gånger, men bara sovit över vid sex tillfällen. Övriga tio har endast omfattat båtbyte. Till Amorgos kan jag anta. Jag har varit på Ios tio gånger och på Amorgos åtta gånger. Herregud. Ios tio gånger! Var tog du vägen kära åttiotal? Jag har sovit utomhus fem gånger och jag har sovit på Atens flygplats sex gånger. Sammanlagt har det blivit 686 övernattningar och jag har besökt 47 öar. Det fattas som sagt fem eller sex år som ska läggas in i databasen senare, så siffrorna lär öka.

Hur intressant är detta? Egentligen inte alls. Men att lägga in uppgifterna var kul. Alla dessa möten, alla dessa skratt, alla dessa roliga händelser, alla dessa… Så mycket vi har glömt. Värre blir det väl i framtiden. Och det är digitalkamerans fel. När vi kollade i gamla fotoalbum var de fyllda med uppgifter om platser och namn. Nu ligger alla bilder i en dator snyggt och prydligt sorterade efter datum. Men vad folk heter framgår inte.

Som sagt, det roligaste med att ta skapa databasen har varit att uppleva gamla minnen igen. Det blev många aha-upplevelser.

- Som när färjan mellan Pireus och Paros tog 18 timmar. När vi utsvultna kom fram var det så kallt att vi fick sitta i sovsäckar och äta på tavernan.

- Som när vi en påsk köpte levande ankor i Aten för att rädda dem från påskdöden. Ankorna följde med oss till Ios där de fick bo på vår balkong. Varje dag följde de med till stranden för att sola och ha simövningar.

- Som när jag tillsammans med mina syskon bjöd mamma på en två veckors öluff. Första dagen var vi i saluhallen i Aten. Min syster skulle fotograferas vid en stor fiskdisk, fiskförsäljaren ställde sig bredvid och log. Han fick syn på mamma och skrek högt: Ella, Ella, Ella. Mamma vände sig förvånat mot mig och sa: Konstigt, han vet vad jag heter. Ella – som betyder
kom
på grekiska - är bland de vanligaste orden i Grekland. Under följande två veckor vände och vred hon på huvudet hela tiden för att se vem som skrek efter henne.

- Som när vi fick punktering och jag ringde till uthyraren och sa: ”Their is no air in the gear”. Han bad mig upprepa och jag sa samma sak igen. Då sa han: “I think it’s best for all if I come as quick as possible”. Först senare fick jag veta att gear betyder växel.

- Som när jag ledde allsång från borgmästarhusets tak på Ios. Hrm. Jag ska kanske inte sakna åttiotalet ändå.

- Som när jag blev osams med polisen på Ios för att de inte gillade att jag klappade en åsna. Polisen – som troligen inte visste så mycket om världen – sa att om jag nödvändigtvis skulle klappa åsnor fick jag göra det hemma i Stockholm. Det var nära de förvisade mig från ön när jag förklarade att vi inte har åsnor i Stockholm. Åsnor finns överallt och därmed basta, sa han. (Detta är en mycket lång historia som jag kanske drar en annan gång.)

- Som när jag och en kompis blev tagna i tullen på Sturup med varsin väska fylld med damunderkläder. Vi hade varit på Rhodos där vi lärt känna två tjejer från Hässleholm. Ingen av dem hade fyllt tjugo så de fick inte ta hem någon alkohol. Vi hade nyligen fyllt tjugo, men vi hade inga pengar kvar att handla alkohol för så de bad oss ta deras handbagage genom tullen. Ransonen var fläckfri så vi kunde inte åka dit för något. Inte trodde vi att vi skulle fastna i tullen heller. Men det gjorde vi. Båda två, iklädda varsin jättelik t-shirt med texten ”Hey their people I´m Bobby Brown”. Den var en jättehit när den här historien tilldrar sig. Vi älskade låten och vi älskade tröjan. (Vad texten betydde fick vi veta långt senare.)

Vi stod bredvid varandra med varsin tullare framför oss. De frågar om det var våra väskor. Vi svarade ja. Två väskor öppnas. Två tullare tittar på varandra. Två tullare ler. Två tullare börjar ta fram behåar, trosor och smink. Två killar iklädda jättelika t-shirts med texten ”Hey their people I´m Bobby Brown” tittar på varandra. De ler inte.

- Som när vi var på Sifnos i september år 2000 och friade till varandra!

Äntligen vet vi alltså när vi friade. Tack databas! Nu kan jag fortsätta skriva historien om Vårt lilla galna underbara grekiska bröllop.

Tillbaka till bröllopet »