Resebrev från Korfu 9 - 23 juli 2003
Vi reste till Korfu i år, sambon P-O, barnen David och Erika och
jag. Kl 22.15 landade vi på Kerkyras flygplats, och så snart
vi kom in i byggnaden, rusade alla mot skylten med WC. Visserligen stod
det en soffa framför trappan ned dit, och en mopp var gillrad över
nedgången, men de flyttades snabbt undan av svenskar med behov.
Väl nere, insåg jag - och förmodligen många med
mig - att det nog inte var meningen att någon skulle gå dit
ännu, eftersom toalettrummen inte var riktigt färdiga. Väggarna
var nyligen kaklade, och man hade tydligen avslutat dagens arbete med
att slipa fogarna, för allt var täckt med ett fint slipdamm.
OK, man blev vitdammig hel och hållen, men det var det värt…
Sedan blev det vita fotspår efter oss över hela ankomsthallen,
så nog märktes det att vi var där, allt.
Vi äntrade bussen och tittade intresserat på allt vi åkte
förbi, och njöt av att vara i Grekland. Sedan kom vi ut på
landet, och det blev riktigt mörkt. Plötsligt gjorde bussen
en 180-graders vändning uppför en brant backe, och alla grabbade
tag i ryggstödet framför. Så kom nästa sväng,
åt andra hållet, och nu började vi bli minst sagt förskräckta,
för mitt i kurvan mötte vi en bil, som tvärnitade och backade
för att inte bli mosad under bussen. Sedan fortsatte det på
samma sätt. I bästa fall kom det ett tut eller en blink med
helljuset, innan chauffören dödsföraktande vräkte
sig runt alla hårnålskurvorna. Flera gånger måste
mötande trafik hastigt väja undan så gott det gick. Här
var det storleken som gällde. Sen måste vi ju ner på
andra sidan bergen, också… Lika tvära svängar, men
nu såg man LÅNGT därnere ljusen från Aghios Gordios.
Utom P-O, för han vågade inte titta. När vi äntligen
kommit ner, stannade bussen och en reseledare kom ombord och sa "Hej".
Inget svar. Alla satt fortfarande och höll krampaktigt fast i ryggstöden,
och stirrade skräckslaget framför sig. Det tog ett tag innan
vi vågade slappna av och inse att vi kommit välbehållna
ner. (Vi reste den vägen flera gånger efteråt, i dagsljus,
och alla chaufförer sedan dess körde mycket lugnt och försiktigt,
det var bara den första, mörkerresan, som gick så våldsamt.)
Bagaget lastades i en liten bil, för nu kunde bussen inte köra
längre. Vi gick ned längs den stora gatan. Klockan var nu halv
tolv, och det var väldigt lugnt i byn. Visst var restauranger och
ett par "Dance clubs" öppna, men de var nästan tomma.
Sedan svängde vi av in på en smal, betonglagd gång in
i mörkret. Vissa delar av vägen måste vi treva oss fram
mellan murarna (och tänkte på ficklamporna, som låg tryggt
nedpackade i stora resväskan), innan vi kom fram till vårt
hotell, Poseidon Apartments, där vi välkomnades av ägaren
Nikos. Bagaget hade redan kommit fram en annan väg. Vi visades upp
till vår lägenhet, och vilken lägenhet! Köket var
större än det vi har hemma i villan! Två stora sovrum,
ett till barnen och ett till oss. I varje sovrum fanns en TV, och utanför
varje rum fanns en liten balkong. Det fanns ett stort badrum med badkar
och dusch, och innanför vårt sovrum fanns ett litet extra toalettrum.
Det fanns till och med myggnät i fönster och balkongdörrar!
Vår balkong var halvcirkelformad, så vi fick plats alla fyra
runt det lilla runda bordet. Vi satt därute en stund och bara njöt.
Det var alldeles mörkt. De enda ljud som hördes var en cikada
nedanför oss, en hund som skällde någonstans långt
bort, och havets brus… ljuvligt. Det var varmt och klibbigt, så
vi bestämde oss för att hyra AC, så att vi skulle kunna
sova. I en kista låg det extra filtar, och vi smålog litet
och sa, att dem skulle man nog inte ha något behov av. AC-anläggningen
satt ovanför ingångsdörren i köket, och vi undrade
om den verkligen skulle klara av att kyla av luften ända in i sovrummen.
Sedan gick vi till sängs. Tre timmar senare vaknade vi av att vi
frös så vi skakade. Stängde av luftkonditioneringen, plockade
fram filtarna och lindade in oss ordentligt innan vi kunde somna om.
Nästa morgon kunde vi se utsikten från balkongerna. Små
hus, vinodlingar, blommor, grönsaksodlingar och fruktträd, och
kanske drygt 100 m till havet fågelvägen. Jag brukade sitta
där en stund varje morgon och titta ner på när man ansade
vinrankor, vattnade blommor och grönsaker, och rensade ogräs
innan det blev för varmt. Som Torsten Ehrenmark skrev: "Det
finns inget så rogivande som att se andra arbeta." På
baksidan av hotellet låg en liten gård, med en hönsgård
där det gick en galen tupp, som höll låda hela dagarna.
Hönsen "vaktades" av den slöaste dobermannpinscher
jag någonsin sett.
En typisk semesterdag för oss ser ut så här: P-O slinker
ut för att köpa färskt bröd till frukost, vilken sedan
intages på balkongen. Visst kan man äta frukost ute på
byn, men dels måste man då klä på sig och göra
sig presentabel innan, dels tycker vi om att prova olika lokala specialiteter
som olika slags bröd, honung, inläggningar, frukt och grönsaker
samt diverse mystiska konserver. (Fast själva Rysk Roulette-stämningen
har försvunnit sedan jag lärde mig läsa på etiketterna.
Ett spänningsmoment mindre!) Sedan blir det sol och bad fram till
lunch, vilken intages på någon taverna, någon timmas
vila, mer sol och bad på eftermiddagen och så vila igen innan
det blir dags för middag, gärna på någon annan taverna
för variationens skull. Efter middagen tar vi en promenad och tittar
på folk, sen köper vi en glass och går hem och tar en
drink, gärna på balkongen.
Under dessa viloperioder är det väldigt bra att ha tillgång
till TV, så att barnen har något att göra inomhus under
de hetaste timmarna. Vi kunde se tre tyska (!) kanaler och en grekisk.
David såg sina älskade Pokémon dubbade till tyska…
P-O och jag såg gärna på den grekiska kanalen. Där
kunde man ibland se engelskspråkiga program, textade på grekiska.
Tänk, vad mycket språk man lär sig genom att inte ha dubbade
program, att inte tyskar, fransmän osv fattar det! Sedan fastnade
vi också för ett frågeprogram, Mono Maxos, som vi försökte
se varje kväll. Jag fattade faktiskt tillräckligt mycket för
att kunna svara på de flesta frågorna. Kul, med tanke på
att jag bara har pluggat grekiska i några månader! Efter en
vecka började vi även förstå hur poängräkningen
gick till. Fast rätt som det var, kunde TV'n bara byta kanal, utan
att vi hade rört fjärrkontrollen, och det var mycket irriterande.
Så småningom upptäckte vi att när någon böt
kanal på TV'n i receptionen, ändrades kanalerna på vår
TV också. Så om farfar ville se på fotboll, så
var det bara för oss andra att acceptera det. (Farfar skötte
diverse småsysslor på hotellet, vattnade blommorna och plockade
plommon, men satt mesta tiden i receptionen med en kopp kaffe och såg
på TV.)
Aghios Gordios (eller Gordis, som de svenska researrangörerna stavar
det) består i princip av en gata, som går ner till stranden
och slutar med en vändplan. Det skulle gå alldeles utmärkt
att köra där åt båda hållen, om inte det stod
fullt med parkerade bilar på båda sidor av gatan. De heldragna,
gula linjerna och skyltarna med "No parking", betraktas tydligen
endast som dekoration. Alla bilar måste köra ner till stranden
och vända där, och när leveransbilarna kommer, är
det ordentligt trångt. En kväll var det folkdansuppvisning
nere på stranden. Man hade byggt upp en estrad, och ställt
massor av stolar på vändplanen. Det kom folkdanslag från
olika delar av Grekland och visade upp sina lokala dräkter och danser.
Det hela var mycket trevligt. Massor av folk, naturligtvis. Och helt gratis.
Kommunen hade ställt ut två bockar längst upp i backen,
i mitten av vägen, med skyltar som talade om att vägen var avstängd
den här kvällen, men med litet försiktighet kunde man krångla
sig förbi skyltarna, vilket många gjorde. Anslag från
kommunen är tydligen också bara dekoration. Eftersom det inte
gick att vända, blev gatan naturligtvis ganska snart totalt igenproppad,
och de som skulle ut fick vackert BACKA uppför backen i tur och ordning.
Byn är i princip uppbyggd för turister. Inne på Petrikas
Fruit Market finns ett foto över bukten, taget 1969, och då
fanns bara en handfull bondgårdar där. Sedan har byn förändrats
ordentligt, men det är absolut inget hålligångställe,
utan en lugn och trevlig liten plats. Längs gatan finns små
hotell, supermarkets, olika slags boutiquer, resebyråer, ett par
mopeduthyrningar och mängder av tavernor och restauranger. Dessutom
finns det inte mindre än två läkarmottagningar, så
man behöver inte kuska runt ön och leta, som Janne gjorde…
The Pink Palace upp i backen har ett internetcafé, och nere i själva
byn, vid busshållplatsen, finns det en kille som har slagit ihop
mopeduthyrning med internetuthyrning. Det är bara ett rum med fyra
datorer. Man går in och sätter sig, och betalar sedan för
den tid man har använt. Det finns också en minimal bilverkstad,
där många av byns herrar samlades på kvällarna och
diskuterade problemet med den aktuella bilen.
Men om man viker av från gatan, in på någon av de smala
vägarna mellan husen, kommer man ut i en grön värld av
frukt- och grönsaksodlingar. Vi provade många små stigar.
Ibland gick de upp till ett undangömt hotell, ibland kom man ut på
stora gatan igen på ett annat ställe, eller också hamnade
man nere på stranden. Ibland mynnade de ut på en odling, och
då sa vi "Nähä!", vände och tog en annan
stig, som kunde sluta vid en liten stuga med några höns framför.
Då blev det till att vända igen med ett nytt "Nähä!".
En kväll blev det fyra "Nähä!" innan vi tog oss
ut ur labyrinten. Varje gång vi vände, passerade vi samma lilla
gubbe som höll på att plocka citroner i en säck. Han måste
ha undrat över konstiga turister. Eller också var han luttrad.
Även om de flesta i byn lever på oss turister, kände
vi oss välkomna. De var glada att vi var där, och det kändes.
Tydligen hade högsäsongen inte kommit igång ännu,
för det var gott om plats överallt. När vi kom in på
ett ställe för andra gången, var vi redan stamkunder och
blev hjärtligt mottagna. Om vi råkade träffa t ex en servitör
eller en kassörska på deras fritid, stannade de gärna
och pratade bort en stund, och var uppriktigt intresserade av att lära
känna oss. Det var inte alls som på vårt skräckexempel
Cypern, där vi bara betraktades som pengamaskiner, och där vi
inte såg något av ortsbornas privatliv. Här lever människorna
själva i byn. Den äldre generationen kanske arbetar med fruktodlingarna,
medan barnen sköter en taverna eller en supermarket. Och så
har man ofta byggt till en våning på huset, med ett par rum
som man kan hyra ut.
Stranden i Ag Gordios är lång och långgrund. Söderut
är det fin sand, och ju längre norrut man kommer, desto mer
klappersten blir det, så man kan välja det man gillar bäst.
Eftersom det är västkust det är fråga om, fläktar
det skönt från havet och det blir trevliga vågor att
ligga och guppa på. Det finns inte många aktiviteter, för
dem som är intresserade av sådant. På södra delen
av stranden kan man hyra trampbåtar, och där finns även
en badvakt. På norra delen kan man ge sig upp och flyga i en gummibåt
med svävarpropeller därbak och hangglidervingar upptill. De
heter säkert något speciellt, men vi var inte tillräckligt
intresserade för att gå och se efter. Ibland kunde man se dem
flyga över hotellet, och det såg enbart livsfarligt ut. Man
kanske börjar bli gammal.
På tavernan Posidonio, till höger om vändplanen, alldeles
vid stranden, kunde vi vuxna sitta i skuggan under ett parasoll med en
god bok och en iskall Mythos och må rätt bra, och ändå
kunna ha uppsikt över barnen som badade i havet. Vi kommer aldrig
att glömma det äldre par, som hade bestämt sig för
att skaffa sig en jämn solbränna ÖVERALLT, och intog de
mest underliga ställningar för att solen skulle komma åt
på insidan av låren, under hakan, under brösten, under
armarna… Tanten hade baddräkten nedrullad till höfterna,
och så fick hon för sig att rulla ned den en bit till därbak,
vilket blottade en decimeter vit skinka. För att få sol även
på den, ställde hon sig med ändan i vädret, på
armbågar och knän, och läste en bok. Samtidigt låg
gubben utsträckt med lemmarna vridna åt olika håll som
en deformerad sjöstjärna. Ack, om man hade haft kamera med zoom
till hands! Nu satt vi tyvärr för nära för att våga
fotografera.
Vi tänkte se öns största sevärdheter på ett
enkelt och praktiskt sätt, och hade därför anmält
oss till en örundtur per buss. Steg upp tidigt på lördagmorgonen
och duschade KALLT, eftersom vattnet inte hade hunnit värmas upp!
Packade matsäck och gick iväg och äntrade bussen. Den här
chauffören hade inte tänkt köra stora vägen, utan
slingrade sig först norrut, sedan över diverse berg längs
smala, krokiga vägar, och jag kände att jag började må
illa. Jag, som aldrig brukar bli åksjuk! Erika, som är den
som verkligen brukar bli sjuk, var alldeles grön i ansiktet. Till
och med David började må dåligt. Och då hade vi
inte hämtat upp alla deltagarna ännu! Vi insåg att det
här inte skulle gå, med en hel dag i buss längs dessa
vägar, så när vi kommit fram till Gouvia och reseledaren
hoppade på, bad vi att få hoppa av. Bussen skulle fortsätta
in till Kerkyra, (vi brukar kalla själva staden för Kerkyra
och ön för Korfu, för att inte blanda ihop begreppen) så
vi fick stiga av nära busshållplatsen, så att vi skulle
kunna ta oss hem igen på egen hand. Men att sätta sig på
en annan buss var inte att tänka på just då. I stället
promenerade vi inåt centrum. Det är inga svårigheter
alls att hitta i Kerkyra, det sitter kartor över stan litet varstans
på trottoarerna. Och på den första kartan vi hittade,
såg vi att vi befann oss alldeles i närheten av frukt- och
grönsaksmarknaden, så dit gick vi förstås.
En lördagsmorgon i Kerkyra var inte helt fel, fast den var oplanerad.
Att få gå omkring där på marknaden och se alla
olika slags frukter och grönsaker, bländas av färgprakten,
dra in alla olika dofter… härligt! Se'n kom vi in på fiskmarknaden,
och där var dofterna inte fullt så härliga. Vi fortsatte
söderut, och gick längs stora affärsgator. Här hittade
jag äntligen en bokhandel, och kunde gå in och fråga
efter ett alfabetiskt register till min pärm med grekiska sångtexter.
Expediten förstod inte mycket engelska, och jag visste inte - och
vet det fortfarande inte - vad register heter på grekiska, men genom
att låtsas bläddra i ett register medan jag rabblade det grekiska
alfabetet, förstod hon och plockade fram ett ur en låda. Hon
sade stolt att hon hade dem med latinska bokstäver också, men
det var jag ju inte intresserad av. Sakta arbetade vi oss mot gamla staden,
och gatorna blev smalare och smalare. Till slut kom vi ut på den
berömda Liston, där vi satte oss på en servering och tog
varsin läsk. Det var fortfarande ganska tidigt på morgonen,
så vi var rätt ensamma där.
Kerkyra är en motsatsernas stad, med många olika stilar, beroende
på att så många olika folk har satt sin prägel
på staden. Den gamla sta'n består av trånga gränder,
där man knappt får plats att mötas. Om man tittar upp,
ser man klädstreck mellan husen, precis som i "Lady och Lufsen".
Här och där finns ett mycket litet kafé, med ett rangligt
bord på den smala trottoaren. Vid bordet sitter en gammal gubbe
med sitt kaffe, och under bordet ligger en trött hund. Slaktaren
står i sin "blodiga butik" och styckar ett får.
Bagaren lägger ut läckra bröd i skyltfönstret. Någon
håller på och spolar av trottoaren, så att det är
rent och fint när kunderna kommer. Många av husen är byggda
i "den helt lokala kerkireiska stilen med välvda pelargångar
och balkonger vars räcken har konstfulla sniderier", för
att citera min guidebok. (Jag skulle aldrig våga gå ut på
en sådan liten träbalkong, jag är övertygad om att
den skulle rasa ner.) Sedan svänger man runt ett hörn, och då
har engelsmännen slagit till. De anlade stora parker och byggde palats
och monument, och det känns som om man vore i en helt annan stad.
Men blandningen är enormt charmig, man hinner då rakt inte
bli uttråkad.
Kvarteren alldeles bakom Liston är som Västerlånggatan
i kubik. Där har vi turistfällorna! Smala gränder, som
är totalt överhopade med krimskrams, man ser inte var den ena
butiken slutar och den andra börjar. Men det finns en hel del kvalitetsvaror
också, inklämda bland allt det andra. Vi köpte några
olivträarbeten, och en flaska av öns egen likör, gjord
på kumquats, och skyndade oss ut på torget innan cellskräcken
slog till totalt. Här hittade vi ett litet tufftufftåg, som
körde en sightseeingtur. Den tog nästan en timme och var mycket
trevlig, precis vad vi orkade med. Tåget stannade med jämna
mellanrum för att man skulle kunna fotografera, och hade bandad guidning
på grekiska och engelska. Sedan var vi hungriga, så vi satte
oss i parken, där man spelar cricket på söndagar, och
åt vår matsäck, ost- och skinkpajer, äpplen och
varsin vattenflaska. Vi strosade runt ett tag till, ända tills vi
kände att vi hade fått nog, så då grabbade vi en
taxi och åkte hem. Det finns fasta taxipriser till byarna, så
en resa til Ag Gordios kostar 20 E. Resan gick lugnt och fint, även
i kurvorna över bergen. Väl hemma, skrek det i magarna efter
lunch, så vi slank in på Niki's restaurang. Där hade
vi varit en hel gång förut, så vi var ju stammisar, och
blev naturligtvis tillfrågade om hur vi hade tillbringat förmiddagen.
När vi berättade att vi hade avbrutit bussresan p g a åksjuka,
sade servitrisen allvarligt: "There are no straights on Korfu!"
En mening som vi hade anledning att upprepa många gånger under
de dagar vi hade hyrbil…
Efter ytterligare ett par sol- och baddagar blev det dags att ge sig
ut på äventyr igen, den här gången med bil, en liten
Skoda Fabia. Damen från Avis gick nogsamt igenom bilen med P-O och
noterade alla skråmor som redan fanns, så att vi inte ostraffat
skulle kunna sätta dit några till. Sedan packade vi in oss
och gav oss av längs bilvägen bakom hotellet. Den hade vi inte
sett förut. Hade jag gjort det, skulle jag nog inte ha satt mig i
bilen, för det var den brantaste backe jag har varit med om! När
vi kom hem på eftermiddagarna, blundade jag när vi åkte
utför. Visserligen var det P-O som körde, men jag bromsade också,
för allt vad jag var värd. Det är konstigt att det inte
gick hål i golvet på bilen. Dessutom märktes det tydligt
att det här inte var någon Volvo, det här, för det
gick TUNGT uppför i backarna. Man måste gasa på och ta
sats, annars tog Skodan sig inte upp ens på ettans växel. När
vi svängde runt en skarp - och givetvis skymd - kurva, hamnade vi
mitt i en klunga ungdomar och måste bromsa in, varpå bilen
givetvis lade av. Mitt i kurvan, mitt i backen. Och bakom oss hade vi
en bil med en tant, som slängde sig på tutan. Som om det skulle
hjälpa! Inte sjutton stod vi där för att roa oss! Men hon
tutade oavbrutet tills vi äntligen fick igång skrället
igen. Det var det enda tecknet på irritation i trafiken under hela
resan, trots att det ofta hände incidenter på gatorna, med
hastiga inbromsningar och undanväjningar.
Alla sa att vi måste se Palaiokastritsa, så vi styrde givetvis
ditåt. Dessutom hade vår norska reseledare Kathrine givit
oss en karta där hon hade markerat flera platser dit vi borde åka,
och vi tänkte slå flera flugor i en smäll den här
dagen. Men det var inte riktigt så lätt att ta sig dit man
ville. Det finns vägskyltar både på grekiska och med
latinska bokstäver, men det är inte givet att de står
på samma ställe eller ens i närheten av varandra. Avfarten
mot Pelekas markerades med två skyltar efter varandra med pil åt
höger, men när avtagsvägen äntligen kom, gick den
åt vänster! Vissa avfarter markerades inte från båda
hållen, så vi åkte förbi dem. När jag började
misstänka att vi hade åkt för långt, vände
vi helt om och körde tillbaka, och DÄR stod det minsann att
man skulle svänga av! De heldragna, dubbla linjerna i mitten av vägen
måste också vara ett slags dekoration, för här kördes
glatt om i hisnande fart, trots att hastighetsskyltarna ibland visade
10!
Det ser så enkelt ut på kartan. En tjock, röd linje
som markerar en större väg, och så en rund cirkel med
ett namn på en by. Visst tror man att det är bara att köra
rakt igenom? Inte på Korfu. "There are no straights on Korfu."
Vi visste inte att alla gamla byar byggdes högt uppe på bergssluttningarna
för att man skulle kunna få syn på fienderna på
långt håll. Dessutom byggdes de när man inte hade något
bredare än åsnor för att ta sig fram. (Nja, åsnorna
kan i och för sig också bli rätt breda när de är
lastade. Vi låg ett tag bakom en sådan åsna, med två
korgar och en svartklädd gumma ovanpå, och kunde inte komma
om. När det äntligen blev en liten raksträcka, växlade
P-O ner och gasade på, varpå tanten svänger åsnan
åt VÄNSTER, rakt ut framför bilen, utan att se sig för!
Hon skulle över och prata med en gubbe som höll på att
rensa ogräs på andra sidan vägen. Jag tror inte ens hon
märkte att vi var bakom henne, men vi höll på att få
kollektivt hjärtslag!) Härav följer att det inte finns
plats för två bilar att mötas, och ibland finns det knappt
plats för EN bil. Och tvära kurvor, branta backar och husknutar
som skymmer sikten gör att det är med hjärtat i halsgropen
man kör igenom en by. (Murphys lag för bilkörning på
Korfu måste lyda: "Ju skarpare och mer skymd kurva, desto större
är sannolikheten för att man mitt i kurvan möter en bil
i full fart.") Mitt i byn finns det ett litet torg där byns
gamlingar sitter i rad och tittar på tokiga turister, som försöker
ta sig igenom. Det är oerhört vackert, och jag skulle så
gärna vilja kunna kliva ur och fotografera, men det finns ju ingenstans
att ställa bilen, så det blir inget. Att hyra moped verkar
vara en mycket bra idé för att kunna utforska de charmiga
små byarna.
I Palaiokastritsa - eller Palaio, som vi initierade (!) säger -
fanns turisterna. Här var det TRÅNGT! Stränderna är
små och totalt
ullbelagda. Barnen badade en stund, men de tyckte inte att det var kul,
med så mycket folk, och så alla båtar som skulle frakta
turister till och från grottor och andra stränder. Dessutom
överfölls vi av ilskna getingar. Lunch måste vi ju ha,
så vi gick runt bland de - förvånansvärt få
- tavernorna som fanns. De hade mycket begränsade menyer, och var
betydligt dyrare än hemma i Ag Gordios. På den första
tavernan fick vi vänta i en halvtimme på att beställa,
trots att vi var de enda gästerna, så vi tröttnade och
gick därifrån till ett annat ställe, där vi åt
trötta, upptinade hamburgare och en mycket torr och stampig pastitsio.
Det finns ett berömt kloster i Palaiokastritsa, men när vi såg
turistbussarna stå i kö längs serpentinvägen upp
till klostret bestämde vi oss för att inte åka dit. SÅ
kul är det inte att sitta i bilkö. Vi lämnade Palaio med
lättnad, det här var en riktigt tråkig turistfälla!
Visst, utsikten över byn är vacker, men själva stället
var inget att hurra för.
Sen skulle vi till Makrades, för där kunde man shoppa, hade
Kathrine sagt. Men hon hade inte nämnt att vägen dit gick i
hemska serpentiner uppåt, uppåt och uppåt! Vi pressade
oss igenom byn Lakones, som visst är öns äldsta by, så
då kan ni själva räkna ut hurudan bilvägen var…
suck! Sedan passerade vi Bella Vista, där man ska stå och fotografera
utsikten, men det stod redan ett antal turistbussar där, och vi tyckte
att vi inte behövde ha likadana foton som alla andra, så vi
stannade inte. Väl framme i Makrades, stod folk ute på gatan
och försökte få oss att stanna vid just deras affär
för att köpa olivolja eller träsniderier. Det beteendet
gillar vi inte, vi vill välja själva var vi ska handla. Dessutom
var vi alldeles slut efter den hemska färden uppåt, så
nu ville vi bara HEM! (Vi är nog rätt hopplösa som turister,
är jag rädd.) Men vi ville absolut inte åka tillbaka samma
väg utför berget, så vi siktade på en lång
omväg i stället, för att kunna följa dalgångarna.
Det blev en längre, men mindre - nåja, allting är ju relativt
- slingrig färd. Dagens höjdpunkt blev när vi såg
tre åsnor stå bundna i en olivodling. Vi stannade och klappade
dem, och de var mycket sällskapssjuka. När vi äntligen
kom hem sent på eftermiddagen, steg vi ur bilen på stapplande
ben. Så fort vi bara kunde slängde vi oss i poolen och låg
där tills vi hade lugnat ner oss. Puh! Och vi har två dagar
till med bil!!!
De följande dagarna blev lugnare. Dels hade P-O vant sig någorlunda
vid bilen och de krokiga bergsvägarna, dels tog vi kortare turer,
till olika stränder där vi låg stilla över dagen.
Vi åkte söderut för att se Korissonsjön. Här
var det inte fullt så bergigt, utan vi åkte ibland genom vidsträckta
dalgångar. Det odlas överallt. Olivträden växer längs
bergssidorna i stenlagda terrasser. Vilket jobb det måste ha varit
att anlägga dem! Under träden ligger olivnäten snyggt hoprullade
i väntan på nästa skörd. De är förankrade
med stora stenar för att inte blåsa bort. Här och där
går åsnor och getter och betar. Där det är någorlunda
plant odlar man vindruvor, frukt och grönsaker. Utefter vägen
mot Korissonsjön finns det flera stora plantskolor med enorma växthus.
(Jag kan ju inte förstå varför man skulle behöva
växthus i det här klimatet, men jag är väl okunnig.
I det avseendet också.) Där kunde man köpa små fruktträd,
blommor och mängder av andra plantor. Här såg vi också
en gumma som bar ett stort lass på huvudet, det har vi inte sett
i Grekland förut.
Och så kör man kilometer efter kilometer utan att se en människa,
och så ligger där helt plötsligt en bilverkstad, där
en kille håller på och lackar en bil. Så kör man
några ödsliga kilometer igen, och där ligger en bensinmack.
Ytterligare några tomma kilometer, så ser man ett ställe
där man säljer jordbruksmaskiner. Som rationell svensk undrar
man förstås varför de inte samlas i små samhällen,
så att de som arbetar där åtminstone får se någon
annan människa under dagarna. Men de kanske trivs med att vara ensamma,
vad vet jag.
Det var 40 grader varmt den här dagen, så vi stannade inte
så länge vid sjön, utan fortsatte ner till Aghios Georgios.
Ett av dem, det finns minst tre byar med samma namn på ön.
Nu var vi vrålhungriga, men det var för tidigt för lunch,
så vi tänkte bara ta oss en liten macka på ett kafé.
Men vilka mackor de hade! En hel baguette, kluven på ovansidan,
och så fick man välja innehåll. Varje "byggsten"
kostade 20 cent, och så fick man bygga på så mycket
man ville. Jag fyllde min macka med bacon, ost, tomater och lök,
och det var kanongott! Och mätta blev vi! Dessutom blev detta det
billigaste målet på hela resan. Fyra av dessa bautamackor
samt läsk gick på totalt 14 Euro. Detta Ag Georgios var en
långsträckt turistort utefter en lång sandstrand. Väldigt
platt var det, tyckte vi, som var vana vid annat. Men vi blev mycket vänligt
bemötta av personalen på kaféet. De stannade ofta till
och pratade och frågade oss om varifrån vi kom, och vad vi
tyckte om Korfu osv. Inte alls som i Palaio. Vid stranden växte det
stora ruggar med bambu, så David plockade med sig en torr bambukäpp
som souvenir.
Mycket fotografering blir det. Så fort man svänger runt ett
hörn, dyker nya motiv upp. Bergssidor täckta med silvergrå,
skimrande olivträd, avbrutet av höga, mörkgröna cypresser
som utropstecken. Hisnande utsikter ner mot en liten strandremsa långt,
långt därnere. Små gubbar i gummistövlar på
väg till sina arbeten på odlingarna. Åsnor lastade med
jordbruksredskap och en liten gubbe eller en svartklädd gumma på
toppen. Byar som klamrar sig fast högt uppe på en bergssida.
Vidsträckta vinodlingar. Husen är målade i pastellfärger,
ofta i olika nyanser av rött, rosa och gult, med ljusare detaljer.
Det är så oerhört vackert, så man kan inte välja
bland alla motiv, utan får förlita sig på att bilderna
fastnar i minnet.
Den sista bilåkardagen tog vi bara en kort tur, till Glyfada. I
min turistbok beskrivs det här som en hålligång- och
aktivitetsstrand, men det stämde inte alls med den verklighet som
mötte oss. Det var inte mycket folk alls, utan det var gott om plats,
och några aktiviteter såg vi inte till. Det var en lång,
härlig, långgrund sandstrand, omgiven av lodräta klippor,
mycket dramatiskt! Det fanns ett par små tavernor där man kunde
ta igen sig från solen, men inte mycket mer. Här stannade vi
länge och badade, och barnen byggde sandslott. Om man ska bege sig
hit per bil är det nog bra om man kommer rätt tidigt på
förmiddagen, eftersom parkeringsplatsen är liten, minst sagt.
Som tur var, hade vi ställt bilen så att vi kunde köra
rakt ut från parkeringen, för det hade varit totalt omöjligt
att vända.
Men NÅGON organiserad utfärd skulle vi väl vara med på,
tyckte barnen, så vi tog en båttur som kallades "Västkustens
pärlor". Vi klev på en glasbottenbåt i Palaio och
for en sväng längs kusten. Vi såg fantastiska bergsformationer,
raukar, mystiska grottor och en hel bergsvägg som bestod av stalaktiter,
och som stupade rakt ner i havet. Har bara sett stalaktiter inne i grottor
förut. Vi tittade in i grottan där det sägs att Odysseus
och Nausicaa höll på och kuckelurade. Ja, med god vilja kanske
man skulle kunna klamra sig fast på klipphyllan, men jag tror att
i alla fall jag nog skulle koncentrera mig mindre på erotik och
mer på att inte rasa ner i vattnet… Sedan stannade vi vid Paradise
beach för några timmars sol och bad. Där fanns redan parasoller
att låna, och lunchen höll på att grillas. Den bestod
av kycklingklubba och en maffig sallad, bröd och vattenmelon, och
så mycket vatten, juice, vin och ouzo man ville ha.
Det var fruktansvärt hett! Stranden bestod av sand närmast
klipporna, och klappersten närmare - och i - vattnet. Sådana
där otäcka, heta stenar som rullar undan när man går
på dem, så man snubblar och ramlar. Det gillar inte jag, jag
föredrar sand. Visserligen hade vi badskor på oss, men man
gick ostadigt ändå. Bada skulle vi ju, när vi var här.
Nu hade det blåst nordlig vind i två nätter, så
havet var KALLT! ("Grisekallt", som Kathrine sa!) Dessutom kom
det stora vågor, som slog omkull oss hela tiden, så det var
absolut ingen njutning att bada. Den sista timmen satt vi i skuggan under
parasollerna, inlindade i handdukar för att skydda oss mot de hundratals
getingar, som attackerade oss, och bara längtade efter att båten
skulle avgå hemåt! Vi var först ombord… Nej, arrangerade
utfärder är nog inget för oss, vi får försöka
komma ihåg det i fortsättningen.
Det finns, som sagt, mängder av tavernor och restauranger i Ag Gordios,
Vi satte i system att prova något nytt varje gång, åtminstone
Erika och jag, och för det mesta gick det bra. Bara några få
missöden på hela tiden. Vår favorit blev Taverna Posidonio,
nere vid stranden. Vi hamnade ju där en av de allra första dagarna,
när vi tog en Mythos där medan barnen badade i havet. Det var
den där ölen som gjorde att vi gick dit en andra gång,
eftersom det var det enda stället där vi fick den i immiga sejdlar,
som hade förvarats i frysen. Det tyder på klass, tycker vi.
Så vi gick ned dit för en middag, och blev hjärtligt välkomnade
av innehavaren, som skakade hand med oss alla. Han både ser ut och
pratar som Manuel i "Fawlty Towers", men där slutar likheterna.
Här är en man som har full koll på läget. Det räcker
med ett ögonkast, så kommer han med det man vill ha: salt,
notan, tandpetare etc. Vi var helt fascinerade över servicen. Varje
gång vi åt där, blev vi bjudna på en dessert "from
me to you". Dessutom var maten helt fantastisk. Där åt
jag den bästa stifado jag någonsin smakat, moussakan var otroligt
fluffig, och de har byns godaste - och billigaste - vitlöksbröd.
En portion bestod av tre brödskivor, men mot slutet av vår
vistelse ökade storleken, så vi kunde få in både
fyra och fem skivor till samma pris. Där åt vi också
pastitsado, som tydligen är en lokal specialitet. Stora, möra
köttbitar kokade i en mustig tomatsås med tydlig kanelsmak,
serverade med spaghetti. Läckert! Priserna går inte heller
att klaga på.
Lunch intogs ofta på Alex in the Garden, bara för att de hade
så läckra omeletter och trevligt bemötande. När vi
kände för hamburgare, gick vi till Delphi. Deras "hamburger
de lux" innehåller förutom hamburgaren en stark sås,
bacon, ost, tomat, majonnäs, gurka, lök och pommes frites. Inuti
hamburgaren! Kanongoda! Inne på Nikis taverna åt vi också
ofta. Här provade vi något som kallades bekris mezes, en kryddig,
ugnsbakad gryta av fläskkött, grönsaker och starka korvar.
Det hade vi aldrig ätit förut, men det var urläckert! Men
starkt!!!
En kväll var det "BBQ evening" på restaurang Sea
Breeze. Kocken hade stått i flera timmar och grillat griskött
och kycklingar, och så hade han gjort "gastra". Det var
en stor gryta, som stod på grillen. Ovanpå den fanns ett lock
i flera våningar, liksom terrasser, och på varje terrass låg
det också glödande kol, så att det kom värme även
uppifrån. För att lyfta på det locket - som var TUNGT
- måste man dra i en lång kedja, som var fäst i en krok
i taket. Med jämna mellanrum hjälptes två man åt
att lyfta på locket, så att kocken kunde ösa innehållet.
Vi beställde in litet av varje, och så smakade vi av varandra.
Allting var oerhört gott och välkryddat, men gastran tog priset.
Det var stora bitar mört lammkött, potatishalvor, grönsaker
och kryddor. Potatisarna var härliga bruna på ovansidan, av
ovanvärmen, och alla smakern ahade kokat ihop ordentligt. Vi kunde
varken prata eller dricka på en lång stund, vi bara åt
och åt, och emellanåt stönade vi vällustigt. Det
här är det godaste vi någonsin ätit! Till det drack
vi husets vin, som kom från Sinerades, och som också blev
en favorit. Mustigt och gott. (Som Guide Michelin säger: Detta är
värt en omväg! Ja, nästan värt hela resan!) Notan
kom som en extra bonus. Vi hade inte frågat om priset innan, men
förväntade oss något i hästväg. Men denna lukulliska
måltid, med en liter vin, en stor flaska vatten och två läsk
gick bara på drygt 40 E för fyra personer!
Ett rejält bakslag var restaurangen "The Mad Greek", som
ivrigt puffades för av reseledarna. Man kan undra varför. Till
att börja med tog de 0,60 E per person i kuvertavgift (det hade ingen
av våra favoritrestauranger). Sedan tog de 0,80 E/person för
bröd och smör! (Det fick vi utan avgift på andra ställen!)
Det kändes rätt småsnålt, tyckte vi. Så provade
vi deras kleftiko, och fick in varsitt foliepaket innehållande en
grå, smaklös sörja. Vi kunde inte äta upp den. Dessutom
var det här en av de dyraste restaurangerna i byn, så den kan
ni gott undvika. Gå till Posidionio i stället. Sebastians Taverna
tyckte vi inte heller levde upp till den reklam de gör för sig
själva. Det var inget fel på maten, vi åt en jättegod
grillad kycklingfilé med ett täcke av vitlök, tomat och
ost. Deras egentillverkade vin var absolut ingen höjdare, dock. Nej,
det som jag inte gillade var att vi möttes av ett par skandinaviska
tjejer som frågade varifrån vi kom, redan innan vi satte oss.
Vår servitris var från Norge, visade det sig. Jag kanske är
fånig, men när jag är i Grekland vill jag komma i kontakt
med greker. Om jag vill serveras av norrmän åker jag till Norge.
Det här kändes alldeles för turistanpassat. Dyrt var det
också.
Det finns en dryg handfull supermarkets i Ag Gordios, av vilka tre har
färskt bröd varje morgon. Jag måste bara tipsa om Gee
Bees Supermarket vid busshållplatsen. Där finns ALLT! (Ja,
utom färskt bröd, då…) Vi gick ofta hit bara för
att titta på allt man kan tänkas vilja köpa. På
övervåningen finns dessutom ett ställ med begagnade pocketböcker
på många olika språk. När man har läst ut
sin reselektyr, kan man gå dit och gratis byta till sig en bok som
någon annan har lämnat. Trevlig idé, tyckte vi.
Sammanfattningsvis (ja, nu börjar det äntligen dra ihop sig
mot slutet) kan jag säga att vi har haft en helt underbar semester.
Hotellet var mycket bra och Aghios Gordios var en pärla. Vi har sett
många vackra platser och vi har mött trevliga människor.
Vad kan man mer önska av en resa?
Nedtecknat av Karin af Petersens
(Publicerad
2003)
|
|
|
