Resebrev från Grekland

Karpathos 25 juni - 9 juli 2004
Inledning
Jag medger att det kan kännas skönt att komma hem från Grekland, men känslan sitter bara i några timmar. När man varit borta två veckor är känslan alltid densamma. Den speciella doften i huset efter att det varit tomt, all post på köksbordet och tillväxten i trädgården.

Mycket snart är man inne i vardagsrutinerna igen och allt blir som det var innan man reste. Det är då längtan tillbaka sätter in. Efter några veckor har abstinensen lagt sig och ett något mer förnuftigt förhållningssätt inträder. Funderingar kring nästa sommars resa infinner sig och planeringen av den kan vara nog så trevlig.

Till Stockholm/Arlanda
Planet till Karpathos skulle lyfta klockan 07.40 den 25 juni (Midsommarafton). Det är lite för tidigt för oss som bor i Katrineholm. Därför hade vi bokat rum på Arlanda hotellby. Anläggningen består av en receptionsbyggnad omgiven at ett antal trähus som inrymmer fyra rum vardera. Vårt rum innehöll två sängar och en våningssäng. Dessa möbler tog upp hela rumsytan. Det var nästan så man klev upp i sängen när man steg innanför dörren. I rummet fanns också en gratis minibar där man kunde förse sig med två Carlsberg starköl och/eller två Ramlösa och några burkar jordnötter. Naturligtvis hade rummet toalett och dusch. Det var ingen lyx men dög bra som natthärbärge. Kostnad, 895 kronor.

Innan vi somnade tittade vi på EM-kvartsfinalen mellan England-Portugal. Sömnen blev kort och dålig, men det kan man ta när Grekland hägrar. Vi åt lite frukost i receptionsbyggnadens restaurang och sedan åkte vi till Benstocken och parkerade bilen. Det var tidig midsommaraftonsmorgon.

I terminal 5 rådde viss förvirring bland dem som skulle resa till Karpathos. På informationstavlorna angavs incheckningsdiskarna 16 och 17. Men monitorerna på dessa platser var släckta. Däremot pågick full aktivitet vid granndisken där resenärer till Korfu flockades. Klockan var ca 06.30 och en timma innan avgång ska man ha checkat in. Det hela kom i alla fall igång. Aldrig har vi varit så sena med incheckningsproceduren som denna gång. Det blev mycket tydligt när vi kom till gaten. Vi traskade ombord direkt och lyfte 20 minuter sent. Under en mycket behaglig flygning spisade vi gubbröra och Texasgryta, mycket gott om jag får säga det själv.

Ankomsten till Karpathos
Planet körde lätt in den förlorade tiden och vi landade på utsatt tid. En inte alltför vänlig vind mötte oss när vi steg ur planet och gick mot flygplatsbyggnaden. Semesterfirarna som gjort sin tid på Karpathos kollade nyfiket in oss. Jag skulle göra likadant två veckor senare.

Ankomsthallen på Karpathos flygplats är liten och bagagebandet ett av de minsta jag sett. Den allra sista resväskan som lades på bandet var våran. Därmed blev vi också sist in i bussen. Någon måste alltid bli sist, så varför inte vi. I Grekland får man inte ha bråttom.

Busschauffören Nikos körde oss till Pigadia, en färd på ungefär 20-25 minuter. Det var inte så många i vår buss så det tog inte lång stund att nå vårt hotell, Regina studios.

Hotellet - Regina Studios
Lägenhetshotellet Regina är centralt beläget i Pigadia. Huset är ingen vacker skapelse. En vitmålad betonglåda som förvisso väl sammanfaller med de flesta andra byggnaderna i Pigadia. Hotellet består av 28 lägenheter varav de flesta är enrummare. Lägenheterna är fördelade på fyra våningar och därför finns det hiss. Vår tvårumslägenhet låg på tredje våningen och var stor och luftig. Fyra personer behövde inte klättra på varandra. Balkong mot gata med "störande" trafik. Utsikt mot Pigadiabukten om man tittar åt höger. Luftkonditionering fanns i vår lägenhet och kostade 8,50 € dygnet. Den utgiften tog vi inte. I Apollos katalog står det att hotellet inte har luftkonditionering. Lägenhet nummer 37 har det i alla fall om så önskas. Poolområdet är lugnt och trevligt med en poolbar som serverar det som brukar efterfrågas. Bor man inte på hotellet kan man ändå nyttja poolen, men då kostar det 2 € per person. Ägarna och personalen är strikt vänliga men inte särskilt kontaktsökande. Som sagt var, är man känslig för olika former av trafikljud bör man välja ett annat hotell.

Mitt emot Regina ligger en stor kyrka. På mornarna under vår första vecka klämtade klockorna i kyrkan ganska envetet. Under andra veckan hördes de inte alls, orsak okänd. Kanske var det någon speciell vecka i det grekisk-ortodoxa kyrkoåret.
Som kuriosa kan berättas att kallvattnet vid tvättstället var kopplat till vänster. Vid diskbänken var det korrekt monterat. En världslig sak, tyckte säkert den grekiske rörmokaren.

En annan världslig sak är förekomsten av kackerlackor. En kväll när vi var ute och åt lämnade vi båda balkongdörrarna öppna. Då smet en 4 cm lång kackerlacka in på vår toalett där den gick omkring på hyllan under toalettspegeln. Den infångades i ett glas och förpassades över balkongräcket. Kackerlackor är inte farliga. De gör högst en fluga förnär. När jag ändå är inne på ämnet insekter kan det vara bra att veta att jag inte såg en mygga på två veckor. Vi har aldrig besvärats av myggor på våra resor till Grekland, däremot getingar. Sådana fanns det i mängder på Thassos. Det var verkligen ett gissel innan solens nedgång då de återvände till boet.

Pigadia - Karpathos stad
Så fort man packat upp det nödvändigaste måste man ut och leta reda på en supermarket. Kylskåpet måste fyllas med varor som t ex några burkar Mythos och en liten flaska Ouzo Mini. Glöm 12:an, den är ute.

I samband med sökandet efter en supermarket så gäller det att försöka lokalisera sig i omgivningarna. Pigadia är lätt att lära känna. Staden är liten, men eftersom det är huvudorten på ön så är allt koncentrerat hit. Två kvarter nedanför Regina ligger affärsgatan Apodimon Karpathion. Här finns affärer av alla sorter. Gatan är mycket trevlig och en av stadens behållningar. Vad som slog mig är hur lugn gatan är även på kvällar och helger. Inte en massa turister som tränger sig fram och rycker och sliter i souvenirerna. Nej, det var mycket behagligt att strosa på gatorna i Pigadia. Möjligen är det något annorlunda i augusti när Sydeuropa tar semester.

Trafikmiljön är bra men stundtals intensiv. Man undrar ibland om alla som är ute och åker verkligen behöver det. I en ort med bara knappt 2000 invånare så är det trots allt mycket bil- och moppeåkande, och då har jag räknat bort alla hyrbilar. Turistbussar och lokalbussar tränger sig fram på de smala gatorna på ett beundransvärt sätt. Kommer de inte fram så hänger de sig på signalhornet och då kommer den slarviga "felparkeraren" oftast och flyttar sin bil.
För att det överhuvudtaget ska vara framkomligt i staden så är nästan varenda gata enkelriktad. Detta gör att det är smidigt att köra där.

Pigadia är som ett litet San Francisco om man enbart tittar på topografin. En del sugande backar finns det. Från hamnen klättar Pigadia upp på bergssidan vilket gör den utmärkt för lådbilsrally.

Som vanligt i en grekisk stad så finns det gott om apotek. Jag tror vi hittade fem stycken. Det verkar som de turas om att hålla öppet, förmodligen för att inte konkurrera ut varandra. Grekiska apotek är trevliga att besöka. Det är snyggt och prydligt och det luktar gott. Vissa preparat är oförskämt billiga i en jämförelse med Sverige.

Bagerier och grönsakshandlare är Pigadia väl utrustade med. Det är på sådana ställen man märker avsevärd prisskillnad på samma varor i Sverige. Däremot när det gäller kläder och CD-skivor så är det lika dyrt och i många fall dyrare än i Svedala. Jag köpte en nyutkommen dubbel-CD som heter OLA 2004. För den fick jag slanta upp 27 €. Men vill man köpa grekisk musik, och det vill man, så måste det ske i Grekland. I Sverige är utbudet nästan obefintligt.
Efter hamnpromenaden, som är lång och trevlig, ligger de flesta tavernor, restauranger och barer. Enligt en oskriven regel bör man aldrig äta på tavernor som ligger efter hamnpromenader eftersom de tar ut högre priser än de som ligger lite avsides. Det gäller inte för Pigadia. Mer om detta under annan rubrik.

Karpathos stad är inte ful och inte snygg. Enligt grekisk standard är den helt OK och det är efter den normen Pigadia ska bedömas. Börjar man dra paralleller med Sverige är man illa ute. Sverige är Sverige och Grekland är Grekland. På något sätt gillar jag när det sticker upp ett armeringsjärn vid vägkanten och att någon böjt till det för att undvika att någon människa blir souvlaki. Risken för att snubbla på järnet och slå sig svårartat föreligger fortfarande. Man ska inte se upp när man går på en grekisk trottoar. Det är hälsosammare att se ner. Medborgarna får ta ett större ansvar för sitt väl och ve här. När grekerna blir lika "ordentliga" som oss svenskar är det inte lika roligt längre.

Matställen
Det kan sägas på en gång, maten på Karpathos är överlag mycket bra. Vi gick inte på pumpen en enda gång. Ambitionen är att försöka hitta favorittavernan, något som vi hittills lyckats med på våra sex tidigare resor till Grekland. Tyvärr, denna gång hittade vi ingen outstanding. Däremot flera jämbördiga som var riktigt bra. Kriterierna för en bra taverna är subjektiva. För familjen Assermark gäller följande: Inte för mycket turister, enkel och genuin, trevlig och humoristisk personal, god mat, mycket mat, vettiga priser.

Vårt hotells centrala läge gjorde att vi blev kvar i närområdet och nyttjade de tavernor som är belägna vid hamnen och gatorna strax ovanför. Visst kunde vi ha tagit hyrbilen och åkt till någon närbelägen by. Men det blev aldrig av. Om det är något vi ska ångra vet vi inte. Troligen gick vi miste om något smultronställe.

Varje kväll, och ibland någon gång på dagen, åt vi tzatziki och grekisk sallad. För oss är det basmat i Grekland. Det är så grymt gott att man blir tårögd. Dessa två anrättningar var det ingen taverna som misslyckades med. Snittpriset för ett fat med tzatziki låg på 2,50 €. Ett något för högt pris med tanke att det måste vara ganska billigt att göra och den mängd man normalt får. Den grekiska salladen kostade i snitt 3,50 €. För en stor Mythos fick vi oftast betala 2,50 €. Nej, man ska inte gnälla över priserna. Är man i Grekland ska man gå ut och äta, det är bara så. Hur kul är det att sitta och äta smörgås på hotellrummet?

Jag kommer nu att helt kort berätta om några av de tavernor vi besökte. I den miniguide vi fick på transferbussen från flygplatsen till hotellet gör en hel del av Pigadias matställen reklam för sig. Vi provade ett antal av dem. Jag betygsätter matställena på en skala från 1-5 utifrån de kriterier jag angivit. Plus och minus används när det står och väger.

To Koutouki ligger centralt på gatan ovanför huvudgatan. Den är inrymd på hörnet av en fastighet och har sina stolar och bord placerade en bit upp i en gränd samt ut mot den större gatan. Biltrafik förekommer men den är sparsam. Jag åt chicken souvlaki. Det var mycket gott. Personalen gjorde sitt jobb men inte mer. Betyg: 3

Anemoussa utger sig för att vara en italiensk restaurang och det kan jag inte säga emot. Den är belägen utmed hamnpromenaden och nås därifrån, eller från en trappa från Apodimon Karpathion. Man kan välja att antingen sitta på takterrassen eller under den i markplan. Vi valde takterrassen. Stället besökte vi två gånger därför att flickorna tyckte om deras chicken filé. Äter man på en italiensk restaurang måste man prova pizzan. Våra erfarenheter av pizza i Grekland är mycket goda. Vi har ätit otroligt god pizza på Samos, Lefkas, Thassos och Mytilini. Nu ville vi testa vad Karpathos gick för. Jane (hustrun) beställde en Mama Mia som innehöll olika ostar. Jag bad att få en Al Tonno eftersom jag gillar tonfisk. Den kvinnliga servitören, som jag tror var holländska, informerade mig om att den var inbakad. Det hade jag inget emot. Pizzorna bars in på väl tilltagna tallrikar i brunt lergods. Kanske var det tallrikens storlek som förvillade mig. Min Al Tonno såg liten ut. Skalet på pizzan var ganska hårt och tjockt. Den smakade så där. Jag har som sagt ätit väsentligt bättre italienska smörgåsar. Jane var nöjd med sin och flickorna gillade kycklingen.

Personalen var mycket observant på restauranggästerna. Tre stycken stod uppradade och spanade hela tiden ut över gästerna som inte behövde sitta länge med tomma använda fat. De var snabbt där och städade undan.

Andra gången vi var där avstod jag från pizza pga. det tidigare besöket. Istället beställde jag en kycklingrätt som hette Chicken Parmesan. Den bestod av en kycklingfilé och bandspagetti i någon slags sås. Till det fick man en liten burk med riven parmesan. Det var mumsigt men kunde ha varit lite kryddstarkare. Inte riktigt samma uppvaktning av personalen denna gång.
Betyg: 3+

To Ellinikon ligger bra till i ett hörn utmed Apodimon Karpathion. Den är nog mer att betrakta som en estiatorio. Personalen är klädda i svarta byxor och vit skjorta som sig bör.
Vi kom dit lite sent och det var kvällen när Sverige skulle spela kvartsfinal mot Holland. Det såg fullsatt ut men de lyckades hitta ett bord för fyra på en upphöjd plats i det inre av restaurangen. Killarna som servade var stressade men trevliga.
En rejäl portion stuffed tomates and peppers gjorde mig mätt utöver det tillåtna.
Betyg: 3

To Perigiali är en riktigt klassisk grekisk taverna. Ägarinnan och hennes son sköter om gästerna på ett diskret och vänligt sätt. Bravo! Sa hon när jag lyckades haspla ur mig något på grekiska. Tavernan är placerad utmed hamnen inte långt från där båtarna till Olympos ligger förtöjda. Här åt jag god pork souvlaki. Jane prövade en tallrik med pasta översållad med några av havets läckerheter såsom musslor, räkor, kalamares, fisk mm. Enligt henne var detta en femetta. Betyg 3+

Poseidon eller Posidon ligger granne med To Perigiali. Här hamnade vi mer eller mindre av en slump. Vi voltade utmed hamnpromenaden och visste inte riktigt var vi skulle äta. När vi stannade till utanför Poseidon för att diskutera vart vi skulle gå började kvinnan på tavernan att ropa på oss så frekvent att flickorna tyckte att vi var tvungna att gå dit. Så blev det.
När vi väl satt oss till bords blev vi inte längre lika intressanta för dem. Inte så att de blev otrevliga eller att de brast i servicen. Det var snarare känslan av att vara några de skulle utfodra och ta betalt av. Jane och jag beställde swordfish. Den var ätbar utan att glänsa. För första gången passerade vi 40-Eurovallen. Priset för kalaset stannade på 45 €. Stället heter Poseidon efter havsguden. Ganska lustigt att kvinnan som betjänade oss var mycket lik Poseidonstatyn i Göteborg. Betyg: 2.

Sofias Place är granne med Anemoussa. Sofia själv var så hurtfrisk att det nästan gränsade till det otillåtna. Hon for runt bland gästerna och tog upp beställningar. Samtidigt försökte hon ropa in nya hungriga turister. Jag kan tänka mig att hennes sätt tilltalade många. I alla fall var det ofta mycket folk där. De som var där många gånger fick nog en extra dos av hennes munterhet. Hon var mycket för att pussas och kramas. Det "drabbades" vi aldrig av, men vi hade nog fått smaka på det också om vi gått dit fler gånger. Bakom ett fönster som vette ut mot restaurangen snurrade svettiga kycklingar och andra grillrätter. Vi käkade fågel och det smakade just det. Betyg: 3

Arhontiko är stället att gå till om man vill lyxa till det lite. Förmodligen är det Pigadias snyggaste restaurang. Den är en klar kontrast mot tavernorna vid hamnpromenaden. Restaurangen ligger lite avsides. Ett sätt att hitta dit är att utgå från Internetcaféet Pot Pourri. Det caféet är verkligen inte svårt att finna. Gå sedan gatan i riktning mot vattnet. Sedan är det bara att gå tills man är framme. Promenaden är kort.

Servitörerna på Arhontiko är klädda i vit skjorta, svarta byxor och runt midjan ett rött sidenband, tjusigt värre. Restaurangen har tre balkonger och en plats i markplan. Vi blev anvisade balkongen som vetter mot havet. Den vetter dessutom mot ett skräpigt tak och ett hotell vars balkonger är riktade mot Arhontiko. På balkongen närmast satt två tjejer och drack Mythos samtidigt som de försökte undvika att vara för nyfikna på restaurangens gäster. Återigen, typiskt Grekland. Det där var en "olägenhet" som man kan ta i Hellas, men näppeligen skulle acceptera i Sverige.

Hur som helst, dukningen och servicen var förstklassig och det var nästan lite svårt att veta hur man skulle uppföra sig. Normalt sett får man vattnet i vanliga plastflaskor. Här kom vattnet i glasflaskor. Det hälldes elegant upp i våra glas av kyparen som om det hade varit vin. Bröden kom in rejält varma och lades upp på våra fat med en silvrig tång.
Jag beställde chicken á la creme. Det var kycklingfilé i gräddsås. Till det serverades kokt potatis, blomkål och gröna ärtor. Detta serverades separat i en liten rostfri skål. Självklart var det mycket gott. För att vara stans lyxkrog var priserna mycket humana. Det är i alla fall inte för slutnotan som man ska undvika Arhontiko. Möjligen bör man välja en annan placering så man slipper beskådas av hotellgästerna. Betyg: 3+

Mike´s Restaurant är förlagd till en gränd strax ovan Apodimon Karpathion. Gå in i gränden precis vid Café Acropolis. Varför man aldrig kan missa det caféet berättar jag senare. Man kan också nå Mike´s från andra hållet. Det kan vara att föredra om man tycker att det är förargligt att passera granntavernan. Går man till Mike´s från Acropolishållet måste man i princip passera rakt igenom konkurrenten. Kvinnan står där och hälsar "Kalispera"! och man bara går förbi med ett ansträngt leende på läpparna. Det kanske är typiskt svenskt att känna så eller så är det bara typiskt oss.

Vid vårt första besök kom vi från andra hållet. Det var en kväll med utegångsförbud för folk med toupé. Vinden var grym. Det hade varit olustigt att sitta nere vid hamnen. Men i gränden var det lä, ja faktisk nästan vindstilla. Den mycket trevlige servitören (kanske var det Mike själv) hälsade oss välkomna och började genast skämta. Det var nästan fullsatt. Fler än vi hade upptäckt vindskyddet. Fast till Mike´s går man inte bara för att få skydd mot vinden, de har också god mat och trevligt bemötande.

Menyn var välfylld med allsköns rätter. Där fanns också en liten handskriven lapp med kvällens specialiteter. Jane och jag valde en sådan. Det blev stifado. Ville man så var det fritt fram att gå in i köket och titta. Några pigga damer for runt bland grytorna och surrade med varandra och gästerna. Stifadon satt som en smäck.

Vid vårt andra besök hade våra vänner från Sverige anlänt. Vi var nu sju personer. Det såg fullsatt ut men de lyckades ändå få ihop några bord så vi fick plats. Ännu en gång provade vi kvällens specialitet. En slags pannbiff mättade våra magar.
Betyg: 4

Taverna Romios är ett mellanting mellan vanlig grekisk taverna och restaurang, typ Arhontiko. De har dukar i tyg istället för papper. Besticken kommer in i små tygfodral. Den manliga personalen har blå skjortor och svarta byxor och den kvinnliga har vita skjortor och svarta byxor. De är mycket stiliga och duktiga i sitt yrke. Tavernan ligger mycket nära Anemoussa och Sofias Place med ett utmärkt läge vid hamnen. Ur högtalarna strömmade mycket George Dalaras.

Denna taverna var ett av fyra matställen vi besökte mer än en gång. Brödet man får är rostat och tzatzikin är pyntad med grönsaker på ett sätt så det liknar ett ansikte. Vid vår debut på Romios provade jag en klassiker, nämligen mousaka. Den serverades i en liten lergryta och smakade bra. Vi blev proppmätta som vanligt.

Den andra gången var den sista kvällen för oss på ön och därför kostade vi på oss lite extra. Förutom det vanliga, bröd, tzatziki, grekisk sallad, så beställde vi in cheeseballs. Det är kort och gott friterad ost och är nästan lika delikat som de "florijeres" som vi åt på To Sidrivani i Ligia på Lefkas 2001. Det är ost som skurits i stavar och friterats.
Mätt som en plätt var jag redan innan huvudrätten kom in. Jag bestämde mig för att smälla i mig en stuffed souvlaki och Jane beställde fisk. Emily (äldsta dottern) drog till med en pizza och Jennifer (yngsta) sög i sig en spagetti bolognese. Souvlakin var stuffad med bl a fetaost och det gjorde inte min mage mindre stuffad. Janes fisk kom in med huvud och allt. Jag vet inte vad det var för sort men jag tror på multe. Hon tyckte det var helsmarrigt, fiskälskare som hon är.

När måltiden var över fick vi lite dryck. Flickorna fick någon slags alkoholsvag snaps och jag fick en kupa Metaxa. Emily och Jennifers snapsar fick jag offra mig på.
Betyg: 4

Five Star Deli är ett snabbmatställe med hamburgare och gyros och borde kanske inte räknas upp i det här sammanhanget. Det ligger på affärsgatan Apodimon Karpathion alldeles i närheten av Internetcaféet Pot Pourri. Five Star Deli har öppet alla dagar utom söndagar. Vi nyttjade stället tre gånger. Ett snabbmatställe i Grekland som säljer gyros är inget att rynka på näsan åt. Gyros är förbaskat gott och mättande. Five Star Deli har lite speciell interiör som kanske inte faller alla i smaken. Man kan kanske få lite känsla av att sitta och äta i ett badrum, mycket kakel och starka neonljus. Men det är ändå snyggt, rent och fräscht. Man kan också välja att sitta ut på gatan eller på en smal balkong med havsutsikt. Betjänad blir man av en medelålders glasögonprydd plirande dam från Amerika. Hon var mycket trevlig och sa, "You're welcome", när man tackade för något.

Första gången vi var där var jag hungrig och beställde in en gyros platter. Det är en mäktig oval tallrik fylld med ett berg av gyros, pommes och pitabröd. Emily åt en chicken pita och hon uttryckte spontant hur gott det var. Det är inte alltid det sker.
Kalaset kostade oss ca 20 €. Då hade vi också ätit tzatziki och grekisk sallad.
Betyg: 4+

Kontot för mat i Grekland är betydande. Men ät samma mängd mat och med samma kvalité i Sverige så får ni se vad det går på. Vår familj består av två vuxna och två barn, 12 och 16 år. Vi beställer aldrig in en tzatziki och en grekisk sallad var. Det är helt meningslöst eftersom vi inte skulle klara av att äta upp alltsammans. Det brukar oftast bli två tzatziki, två grekiska sallader och tre huvudrätter. Billigast åt vi en lunch på ett gyrosställe, drygt 10 €. Dyrast blev det sista kvällen på Romios, 55 €. Genomsnittet låg på ca 35-38 € per kväll. Det kan man leva med.
Jag tycker att man mycket väl kan äta några kvällar på ett gyrosställe till en hyfsat billig penning och sedan gå till en bar och spendera de pengar man så att säga fick över. Det går alldeles utmärkt i Pigadia eftersom det inte är något röjarställe, typ Kos stad. Och det för mig osökt över till ämnet barer och caféer som i Pigadia är synonymt.

Barer/caféer
Att det finns gott om tavernor och restauranger i Pigadia det blir man snart varse vid en rundvandring. Vid våra tidigare resor till Grekland har vi undvikt att besöka barer. Jag vet inte riktigt varför, men troligen har vi uppfattat barer under kvällstid som en plats för vuxna. I Pigadia behöver man inte ha sådana tankar. Här finns inga överberusade turister som skrålar och spelar Allan. Nej, här är det lugnt och mysigt med undantag för de kvällar Grekland vann sina matcher i fotbolls-EM. Men inte ens då blev det otrevligt, snarare tvärtom.

Vandrar man affärsgatan ner mot hamnen så passerar man ett gäng caféer och barer och personalen vid några av dem jobbar hårt för att få gäster. De som höjde sig över mängden var de tre killarna på Acropolis. Iklädda svarta fotbollströjor, med sina efternamn på ryggen, "attackerade" de varje person som försökte gå förbi på gatan. De tog i hand och frågade varifrån man kom. En av dem kunde en hel del svenska eller svensk-norska. De hade naturligtvis den bästa Irish Coffe att erbjuda.

Till en början tycket vi att de var lite för mycket. Det yttrade sig i att vi tog andra vägar för att slippa deras envetna uppvaktning. Strax efter Acropolis ligger ytterligare barer. Inkastarna på den närmast försökte nästan i samma grad matcha Acropoliskillarna. Sedan gick det i fallande skala när det gäller inkastarteknik. Sist i raden ligger Sergiani Café. Det blev vår favorit. Giorgo, som skötte serveringen ensam, brydde sig överhuvudtaget inte om att försöka locka kunder. Det där med att ligga sist i raden är naturligtvis en sanning med modifikation. Det beror självklart vilket håll man kommer ifrån.
Vi besökte tre barer som härmed redovisas.

Scala Cafeteria Bar - Internet
De gjorde reklam för solnedgången som man kunde sitta på caféet och njuta av. Scala har ett bra läge vid hamnen precis där Apodimon Karpathion slutar eller börjar om man så vill. Nu är det ju så att solnedgången i hamnen i Pigadia inte är så där översvallande tjusig. Bergen i väster tar snabbt tag i moder sol och drar ner henne utom synhåll. Knappt har solnedgången börjat förrän den är över. Sedan blir det raskt mörkt.

Några dagar tidigare hade jag blivit infångad av en av killarna på Acropolis. Jag lovade honom att vi skulle komma på torsdag för då spelade Grekland semifinal mot Tjeckien. Det gick inte att förhandsboka. När torsdagen kom gick vi dit efter att först ha varit på taverna. Tji fick vi. Det var knökfullt. Då gick vi till Scala som faktiskt hade flera bord lediga. Tvärtemot de flesta caféer i Pigadia hade inte Scala skaffat storbilds-TV. Platserna närmast den vanliga Tv-apparaten var besatta så fick nöja oss med att sitta ganska långt från TV:n.
Vi beställde in glass. Jag tog en Banana Split, Jennifer en Tutti-Frutti och Emily en melonglass. Det är en melonhalva som fyllts med vaniljglass i mitten. Eftersom vi inte såg matchen så bra tröttnade vi efter första halvlek och gick hem och lade oss. Vilka som vann blev vi tydligt medvetna om senare på natten.

Acropolis Café
Näst sista kvällen på Karpathos gick vi till Acropolis. Vi borde ha gjort det tidigare. De tre killarna, som vi tidigare ansett lite för besvärande, visade sig vara mycket trevliga på ett sätt som kändes ärligt. Klockan var ganska mycket när vi kom dit och det var fullsatt. Det bekymrade inte grabbarna som tog emot oss som kung och drottningar. De menade att ett bord snart var ledigt och placerade oss i väntläge. Det blev ett litet bord inne i själva caféet. I väntan på ledigt bord serverades vi något som de kallade "waitingdrink". Killen, som visade sig äga stället, hoppade in i ett DJ-bås och började lira 80-talspop, bl a Hall & Oates. Möjligen kände några gäster, som suttit länge, att de ville bereda plats åt oss, så de gick.

Killarna hade verkligen förmåga att få folk på gott humör. Uppspelta som vi blev beställde vi in drinkar. Jag tog en San Francisco och Jane tog en Pina Colada. Flickorna fick värsta glassen med tomtebloss.

Efter en stund kom ägaren fram till oss och började prata. Han var tvättäkta grek men pratade felfri engelska eftersom han var född i Australien. Han hade också vistats en tid i Sverige, närmare bestämt i Solna. Vi fick också veta att Acropolis har öppet så länge de har gäster och att säsongen är slut den 21 oktober. Då slår han igen och flyttar till Athen där han också har ett café. Det heter inte Acropolis eftersom det inte passar sig i Athen med tanke på stadens stora sevärdhet. Han tipsade också om sina favoritstränder på Karpathos. Det var inte Apella och Kira Panagia. Nej, de var belägna söder om flygplatsen. Där hade han badat långt in i december.
Acropolis kan rekommenderas pga. att de tre killarna har hur mycket energi som helst kväll efter kväll.

Sergiani Café
Sverige spelade kvartsfinal mot Holland och förlorade. Det blev vi lyckligt ovetande om. Vi satt på Sergiani Café till förlängningen började sedan vek vi ner oss och gick till Regina och knoppade.

Caféet är litet. Det ryms inte många själar i uteserveringen på andra sidan gatan. Trots det var det mycket att göra för Giorgo som inte hann se mycket av fotbollsmatchen. Han var nog inte särskilt intresserad heller. Caféet hade i alla fall köpt in en storbilds-TV inför fotbolls-EM. Det var nog en nödvändighet i den hårda konkurrensen.

Andra gången vi besökte Sergiani var den 4 juli när Grekland spelade final. För det första var det helt otroligt att just Grekland gick till final. Men att de också skulle vinna den var än mer osannolikt och detta just när vi befann oss i landet. Det var verkligen en upplevelse som vi nog aldrig får vara med om igen. Denna gång var vi piggare och höll med lätthet ut ända till slutet. Hade vi gått hem och i efterhand fått veta att Grekland vann skulle jag ha svurit över min dumhet. Nu blev det helt rätt.

Vi kom ganska tidigt och fick samma plats som vi hade haft första gången. Framför oss satt ett gäng på en 7-8 grekiska tjejer i 30-årsåldern. En kväll som denna var turisterna i minoritet. Greker vart man än såg och mitt ibland dem satt vi. Självklart hejade vi på Grekland. Hellas! Hellas!, ekade bland husen. Överallt i Pigadia gick och cyklade smågrabbar runt i sina fotbollströjor och viftade med flaggor och tutade i horn. Stämningen var på topp. Det var svårt att inte bli glad.

Det var söndag och Giorgo hade inte fått någon leverans av meloner så därför blev det ingen melonglass. Men det fanns andra sorter som var väl så goda. Jane och jag drack Pina Colada. Sergianis Pina Colada är mycket goda, bättre än Acropolis enligt hustrun. Framförallt lyckas han få dem så isande kalla.

När Grekland gjorde 1-0 utbröt ett mindre tumult och Hellas! Hellas!, skallade högre än tidigare. Grekerna var mycket engagerade och kommenterade varje chans som Grekland hade. Då var det inte utan att man kände sig som en främling. Även om man önskade att Grekland skulle vinna gick det inte att känna på samma sätt som när Sverige spelar.

Grekland höll stången och vann matchen med 1-0. När domaren blåste av blev alla vilda. Ett oväsen utan like utbröt. Framför alla Tv-apparater hoppades och sjöngs det. Bilar, moppar och motorcyklar började köra omkring där det egentligen inte var tillåtet. De signalerade oavbrutet och viftade med flaggor. De smällde bomber och tände bengaliska eldar. Gammal som ung deltog i firandet och jag såg ingen som var full och dum. Det var en mycket positiv upplevelse. Bilar och moppar fortsatte att köra runt och tuta på gatorna i Pigadia till tidig morgon. Hellas! Hellas!

Om ni någonsin kommer till Pigadia, unna er ett besök hos Giorgo på Sergiani Café. Han är lika snäll och trevlig som han ser ut.

Olympos
Det ska nog uttalas "Ålimbås". Byn uppe bland bergen är Karpathos största sevärdhet. Att ha varit på Karpathos och inte besökt Olympos är som att vara i New York och missa frihetsgudinnan eller som att bevista Giza i Egypten och förbise pyramiderna. Problemet är att ta sig dit. Lider man av båtskräck kan man glömma Olympos. Den enda realistiska vägen dit för en ordinär turist är sjövägen. Det finns visserligen en landväg dit, men det är en grusväg som inte tillråds att köra på med vanlig bil. Jeep eller bättre bör användas. Taxi kör dig dit för 80 €. De pengarna kan man gör något roligare för.

Nej, båt får det bli. I hamnen i Pigadia ligger två båtar vars enda uppgift är att forsla människor till Diafani som är den ort varifrån bussen kör upp till Olympos, en sträcka på drygt 4 km. Man kan även vandra upp till byn via en bäckfåra om man tycker om att svettas.

Båda båtarna tar lika mycket betalt för tjänsten. Det blir alltså en smaksak vilken man väljer. Den ena är mycket charmig i sitt utseende och jag tror många faller för den. Båtarna ligger sida vid sida i hamnen och på kvällen är de vackert upplysta. En båtvärd finns tillgänglig och försöker ivrigt få passagerare till just sin båt.

Vi valde den minst charmiga båten, den som är mer lik en färja. Fördelen med den är att man kan sitta på övre däck utan att få den brännande solen på sig under hela färden. Den har tak.
För 10 € per person får man båtresan tur och retur samt bussresan likaså. Väljer man att åka med Apollo, som använder samma båtar, kostar det 27 € per person. Vad får man för 17 € Apollo? Sannolikt guidning. Vad mer? Jag är i princip inte emot guidade turer även om vi aldrig utnyttjar dem. I detta fall tycker jag att man ska åka på egen hand. Det finns litteratur om Olympos om man vill veta mer.
Båtarna går dagligen och turen tar ca 1,5 timma. Resan ställs in om det blåser för hårt.

Klockan 08.00 var vi på plats och gick ombord. Vi bockade av oss på passagerarlistan där vi antecknat oss kvällen innan. Det blåste nästan inte alls inne i Pigadiabukten, men ute på öppna havet var det oroligare. Klockan 08.30 avgick vi mot Diafani. Båten följde öns ostkust och man såg ganska tydligt alla fina stränder som ligger tätt när man närmar sig Diafani. Flera av dem verkar omöjliga att nå om man inte är född bergsget eller kommer med båt.

På kajen i Diafani stod bussen och väntade. Vi satte oss tillrätta och båtvärden önskade oss en trevlig dag. Det är så att man har tre timmar i Olympos och sedan kör bussen tillbaka till Diafani där man får vara i två timmar innan båten går tillbaka till Pigadia. Det är gott om tid och man behöver inte stressa.

På ett strategiskt ställe stannade busschauffören och ropade "fotografia". Då fick alla som ville gå ur bussen och filma och fotografera. Från platsen såg man den lilla byn som hängde på bergssidan. Det var fint och värt att fotografera. Vägen upp till Olympos är av bra kvalité. Den slingrar rejält på sina ställen och bussföraren fick verkligen ta ut svängen för att komma runt i hårnålskurvorna. Flera i bussen tyckte det var lite otäckt. Skulle den köra av vägen, vilket Gud förbjude, så är det morsning och goodbye. Det är betydligt lindrigare att själv köra personbil på sådana vägar.

Bussen stannade och släppte av oss utanför en supermarket i början av byn. Den enda större plats där det var möjligt att vända en buss. Att köra något fyrhjuligt fordon i Olymbos är helt omöjligt. Därtill är gränderna alldeles för smala. En gravid åsna kommer fram med möda.

När bussen från Diafani anländer då börjar geschäftet. Från den lilla grändens början till dess slut finns matställen, souvenirbutiker, kryddförsäljning och butiker som säljer konst och broderier. Gränden tar sin början vid supermarket och sträcker sig fram till kyrkan. Därifrån går den vidare ut på bergskammen där de ofta fotograferade väderkvarnarna är belägna. I de flesta fall förestås butikerna och tavernorna av tanter klädda i den traditionella klädedräkten. Det är gemytliga damer som är mycket trevliga. Visst vill de sälja sina varor, men det är inte konstigare än att en butiksinnehavare på Drottninggatan i Stockholm vill sälja sina. Man upplever inte tanterna som påträngande.

När hungern satte in gick vi till en taverna som var belägen på ett tak nära kyrkan. Olympos är känt för sina makarones så det beställde Jane och jag. Två tallrikar makarones kom in. Vill man äcklas och vara elak kan man beskriva anrättningen som en hög stora larver. Makarones är grå och smakar inget särskilt. Osten och löken ger maträtten lite smak. Låt er inte avskräckas. Ät gärna makarones i Olympos för är det någonstans det ska ätas så är det här. Tillsammans med ½ liter Mythos går allting ner. Då kan jag passa på och nämna att jag uppfattade att Mythos mer och mer verkar ta över ölmarknaden, i alla fall på Karpathos. De sorter som fanns på de flesta tavernor och caféer var Mythos, Amstel och Heineken. I butikerna fanns även Alfa, Fix och Zorba, mumma för en ölmage.

Naturscenerierna i Olympos är betagande. Dimhöljda berg i öster och Kretahavet i väster. Det är vackert.
På väg tillbaka till bussen gjorde vi våra inköp. På en fin terrass stod en handskriven skylt med engelsk text. Det stod att man var välkommen in och titta på ett genuint Olymposhem. Det var undertecknat med namnet "Foula". Vi gick ut på terrassen genom en liten järngrind. Plötsligt dök det upp en flicka i 7-årsåldern. Det gick så snabbt att jag inte hann uppfatta varifrån hon kom. Hon tittade på mig och sa, "two". Jag fattade till en början ingenting och svarade "two" med ett frågande tonfall. Då började flickan ropa "Foula" med hög stämma. Hon fick ropa flera gånger innan en kvinna titta över ett räcke från en taverna som låg ovanpå Olymposhemmet. Jane fattade fortare än jag vad det var fråga om och gav flickan 2 €. Då blev hon nöjd. "Can we look inside?", frågade Jane den lilla flickan och pekade på en blå dörr. Flickan nickade. Innanför var det en hall med privata tillhörigheter. Det var verkligen inget att se och det kändes som ett intrång i familjens privatliv. Vi gick snabbt ut. Framför en tvådelad dörr hängde ett förhänge. Den övre delen av dörren var öppen. Nu tittade vi in det som nog var meningen att förevisas. Rummet var mer än fyllt av pinaler och extremt pyntat med färggranna dekorationer. Det låter sig inte beskrivas i ord för då blir det några A-4-sidor till.

2 € kunde vi undvara men det var knappast värt det. Fulgrejen var att det inte upplystes om att det kostade pengar att flukta på bostaden och att skicka ner den lilla flickan för att inkassera pengarna. Det var det enda negativa med Olympos.

Granne med supermarket ligger en taverna/café. Det drivs av en liten kvinna som var klädd i svarta traditionella kläder. På fötterna hade hon, för Olympos, typiska moccastövlar. Det såg varmt ut men hon var säkert van. Kvinnan heter Sofia och har setts i svensk Tv, både i "När & Fjärran" och "Packat och Klart". Jag talade om det för henne och hon svarade att hon redan visste det. Sofias leende är verkligen bara det en sevärdhet och hon använder det hela tiden. Man blir verkligen på gott humör när man ser henne. Peter Seipen, "När & Fjärran", berömde henne för det trevliga leendet. Det är bara att hålla med. Hon lät sig utan protest fotograferas tillsammans med mig. Bilden kan ses på "Kalimera was here". Hos Sofia stannade vi tills bussen gick.

När vi kom tillbaka till Diafani badade vi i hamnen. Det är inga problem. Vattnet är klart och rent och stranden duger. I Diafani finns naturligtvis tavernor och barer för dem som känner sig lite sugna.

Båtresan hem blev något gungig till följd av den starka vinden. Vi klarade oss emellertid från sjösjuka. Vi skulle varit tillbaka till Pigadia klockan 18.00 men blev 30 minuter sena.

Stränder
Ett mycket viktigt diskussionsämne bland Greklandsresenärer är stränder. Vad är en bra strand i Grekland? (Här snackar vi inte Söderhavet och Maldiverna). De allra flesta tror jag svarar att en bra strand är fin sand, ganska långgrunt med sandbotten, klart och fint vatten, tillgång till taverna, solstolar och parasoll. Sådana finns det i Grekland men inte så många på Karpathos. En tydlig regel är att saknar stranden närliggande hotell, taverna och solstolar med parasoll så blir den betydligt mindre befolkad. Ligger den dessutom lite otillgängligt ökar det ytterligare möjligheten till att få ha den för sig själv. Det är sådana stränder vi letar efter när vi är i Grekland. Det har inget att göra med att vi skulle vara asociala på något sätt. När man solar och badar är det skönt att vara lite för sig själv. Nu tror någon att vi är nakenbadare, men det kan jag å det bestämdaste dementera.
De där jättekolonierna med människor som nästan ligger på varandra, och där Kanarieöarna är ett skräckexempel, får mig att bli kraftigt illamående.

Karpathos är omtalad bl a för att ha många fina stränder. Det äger nog sin riktighet. Men den där riktiga pärlan hittade vi aldrig. Jag tror den finns.

Vrondi - stranden vid Pigadia
Den 28 juni fick vi vår hyrbil, en Fiat Punto. Då kunde vi fritt bege oss vart vi ville, nästan. Men varför gå över ån efter vatten. Utanför Pigadia ligger en strand som duger mycket bra, även för den som är kräsen. Närmast stan ligger hotell och tavernor. Där finns det också tillgång till solstolar och parasoll. Märkligt nog är stranden som sämst här med stora stenar i strandlinjen. På det hela taget ser det inte så trevligt ut. Det är lite Kanarieöarna i miniförpackning. Men ju längre bort på stranden man orkar gå ju bättre blir det. Stranden är lång, ca 3 km.

Där vi för det mesta höll till var det nästan folktomt. Kör man norrut från Pigadia kommer man snart till en lång låg stenmur med öppningar. På andra sidan muren växer små tamarisker. Här hävdar jag att stranden är som bäst. En ca 30 meter bred sandstrand sluttar lätt ner mot vattnet. Ganska långt till närmsta taverna och inga solstolar borgar för en tämligen rofylld dag på stranden. Vi har börjat med att köpa egna parasoll istället för att hyra. Två solstolar och ett parasoll kostar oftast 6 €. Två parasoll på supermarket i Pigadia kostade oss 12,60 €. Det betalar sig alltså ganska snart. Tavernan tog vi också med oss själva. I kylväskan packade vi ner bröd, smör, ost, tzatziki, tomater och iste.
Hur är då bottenförhållandena vid Vrondisstranden? Ja, den är inget för småbarn att sitta och plaska vid. Det blir snabbt för djupt för icke simkunniga. Botten består till en början av grov sand och småsten. Därefter tar berget vid i ungefär tio meter. Efter att det upphör börjar den allra finaste sandbotten man kan tänka sig men då är det ca 2,5 meter djupt. Berget är hyfsat att stå barfota på, men badskor rekommenderas. Där berget slutar och sandbotten tar vid simmar fiskar i stim. Dessa kan man mata med bröd om man gillar fisk. Under tiden vi bodde i Pigadia så gick det aldrig några höga vågor vid Vrondisstranden. Bukten verkar skydda mot sådana.
Har man inte hyrbil är det fullt rimligt att gå hit om man har normalkondition. Taxi är ett alternativ. Det kan inte kosta många Euro.

Lefkos
Den mest avlägsna stranden i förhållande till Pigadia är Lefkos på öns västra sida. Det tar ungefär en timma med personbil. Det finns naturligtvis mer fjärran stränder, men de ligger norr om Spoa och vid den byn drog den grekisk-amerikanska biluthyraren på Hertz ett streck på kartan. Längre norrut än till Spoa var inte tillrådligt att köra om man inte hade Jeep.

Att hitta till Lefkos visade sig vålla oss större problem än vi kunde ana. Vägen dit är standardmässigt bra och i vissa fall mycket bra. Väljer man vägen över Arkasa kör man rakt in i en pågående vägförbättring. Just nu är det en vägförsämring. En sträcka på flera kilometer är relativt dålig grusväg. Dock är den inte så dålig att man bör undvika den. Efter Arkasa är det mycket lågland och långa sträckor är vägen rak. Man kunde faktiskt spetta på i 90 emellanåt. Det går även att köra norrut via Aperi, Othos och Pyles. Den vägen är mer krokig och tar längre tid. Men den är vacker så prova den gärna.

Vägvisningen i Grekland är ibland lite si och så. Till Lefkos var den just det. Vi kom fram till en T-korsning där vi valde att köra höger. Det verkade mest naturligt och vi tyckte inte att vi kört tillräckligt länge för att rimligen vara framme vid Lefkos. Vi körde vidare och kom in i stort område som bar tydliga spår av nyligen härjad skogsbrand. Marken var grå och svart och träden, mest pinje och en del olivträd, var svårt skadade av eld. Omfattningen var så stor att vi förstod att detta måste ha varit en riksnyhet i Grekland när den ägde rum. Senare frågade vi kvinnan på Five Star Deli. Hon berättade att skogbranden rasat tidigare i år. Mycket skog gick till spillo men ingen människa kom till skada. Däremot var det en man som förlorade hundra getter. Nej, det här var ingen trevlig syn.

Mitt i eländet klöv vägen sig som en ormtunga. På en liten delvis brandskadad skylt stod det Lefkos Beach, men pilen var riktad åt det håll vi kom ifrån. Till höger förkunnade en skylt att det var vägen till Spoa och Olympos. Vi chansade till vänster och kom snart fram till en by som låg högt över havet. En mängd hyrbilar stod parkerade här så det kanske var Lefkos i alla fall. Men vart var de tre hästskoformade stränderna? Efter att ha kliat oss i skallen ett tag gick jag in i ett litet café och frågade var vi var. Svaret blev, Mesochori. Jo, tack du. Enligt en kille var det 10 minuters väg tillbaka.

Vi körde tillbaka till T-korsningen. En brun skylt talade om att det låg någon slags antik sevärdhet om man körde åt vänster. Visserligen stod det Lefkos på skylten, men det var en del av namnet på sevärdheten. Det stod ingenting om Lefkos Beach eller om någon semesterort. Vi körde i alla fall in på vägen ca 50 meter, sedan ångrade vi oss. Vägen var smal och verkade inte alls vara en väg som skulle leda till en av Karpathos mest kända stränder. Vi vände och åkte tillbaka mot Finiki och Arkasa. Efter några kilometer såg vi från vår upphöjda position en plats som skulle kunna vara Lefkos, men i så fall måste vi åka tillbaka igen.

Enda alternativet som återstod var att fullfölja vägen mot sevärdheten och se vart vi hamnade. Det gjorde vi. Asfalterad och fin var vägen som tog oss till semesterorten Lefkos och badstränderna där. Toppen! Det är ju ungefär som om vi i Sverige skulle strunta i att skylta till Tylö Sand utanför Halmstad. Vi blev inte sura för det. När det gäller Grekland kan man nästan förlåta vad som helst.

Lefkos är verkligen en riktig semesterort. Här finns flera hotell och ett är under byggnad, stor parkeringsplats, tavernor och souvenirshoppar. Det som Lefkos är mest känt för är sina tre stränder. Den första ligger ganska skyddad som i en egen hamn. Här ligger de flesta tavernorna och stranden, som inte är särskilt lång, är full med solstolar. Ser man till bottenförhållandena så är det nog den bästa av de tre. Det fanns definitivt ingen plats för oss att trycka ner våra parasoll. Vid strand nummer tre, den längst bort, blåste det för mycket och stora vågor slog in mot stranden. Här finns också solstolar och parasoll, med de står glesare.
Den mellersta stranden var nästan folktom. Här finns inga tavernor och inga solstolar. Den ligger också som i en naturlig hamn och är därmed skyddad från alltför stora vågor. Stranden består av sand och en hel del torra sjöväxter som spolats upp på land. Här kan man helt klart vara om man vill slippa den värsta trängseln. Den är inte helt lämplig för små barn eftersom det blir djupt ganska fort.

Mellan strand nummer två och tre löper det ut en klippudde i havet. Där finns en liten strand, knappt tio meter lång. Här kan man slå sig ner i någon skreva om man är först till kvarn. Det är också hyfsat vindskyddat. Vi besökte Lefkos två gånger. Första gången låg vi vid just denna lilla strand och andra gången var vi vid mellanstranden.

Jag tycker att Lefkos är något överreklamerad och alldeles för turistig. Det finns bättre alternativ.

Apella
Apella Beach på Karpathos östkust är kanske den mest kända och mest avbildade stranden på ön. För att ta sig dit åker man upp mot Aperi. Strax innan man kör in i Aperi bör man svänga höger, det är skyltat, för att undvika den smala vägen genom byn. Jag tror att det är syftet med den här relativt nya vägen. Den var i alla fall nyasfalterad med kolsvart beläggning.

Från Aperi upp till avfarten mot Apella är utsikten hänförande. Som vanligt blir man imponerad av hur det är möjligt att överhuvudtaget bygga väg i ett sådant landskap.
I det stora bergets sida har vägbyggarna grävt ur som en hylla som blivit en asfalterad väg. När man kommer upp från Apella mot huvudvägen, och på håll ser den lilla remsan som små leksaksbilar kör på, blir man närapå lite skakis. Vägen och bilarna på den blir obetydliga i jämförelse med det gigantiska bergsmassivet. Och det är naturligtvis förknippat med fara att köra på vägen, inte bara om man ser till risken att köra av. På en del avsnitt hade stenar rasat ner från berget på vägbanan. En del stenar var riktigt stora och hade gjort intryckningar i asfalten. I vårt land skulle någon omedelbart ringa till berörd instans och stenarna skulle snarast avlägsnas. Sedan skulle man skylta om risk för ras och åtgärda så att ytterligare ras eliminerades. En liknade åtgärd i Grekland är i praktiken omöjlig att genomföra. Här får man leva med faran att få en stenbumling genom biltaket eller hjälmen om man åker moppe. Jag vet inte hur ofta det hänt i Grekland, men det bör rimligen ha inträffat ett antal gånger. Det är inget som nämns i svenska tidningar. Det är en reell fara som man inte ägnar någon djupare tanke när man åker runt i bergen.

Nu ska vi tala om något trevligare. Vägen ner till Apella är ca 2 km lång och består av grus. Den är av ganska god kvalité och vindlar sig ner till havet. I något eller några reseprogram påstås det att det är bäst att åka badbåt till Apella. Det kan man visserligen göra, med det är inga problem att åka bil dit. Det finns ingen parkering utan man är tvungen att utnyttja det utrymme som ofta blir i kurvorna. Det går också att parkera vid tavernan som ligger alldeles när stranden. Parkering är inget bekymmer.

Apella Beach är en vacker plats. Det är inte tu tal om det. I en artikel om Karpathos i resetidningen Allt om Resor berättade Susanne Ljung att en tysk resetidning korat Apella till Europas bästa strand. Smaken är som baken och jag kan inte sätta mig över den åsikten, men jag behöver inte dela den. Som jag ser det kan den omöjligt vara den bästa. Den är säkert inte ens den vackraste.

Stranden vid Apella är uppskattningsvis 200 meter lång och ca 50 meter bred. Vid foten av berget växer pinjeträd som folk använder som solskydd. I början finns ett antal solstolar och parasoll som man betalar efter eget samvete. 5 € koster det och pengarna lägger man i en dunk med en springa som på en sparbössa. Större delen av stranden är solstolsfri och ganska glesbefolkad. Underlaget på stranden består av grovkorning sand och småsten. Vattnet är kristallklart och får man för sig att bada, och det får man, upptäcker man att det blir djupt fort. Den del av bottnen där man fortfarande bottnar består av runda stenar som ligger tätt tillsammans. Tavernan som ligger vid Apella har också rum att hyra ut, Vi var aldrig där så jag kan inte bedöma stället. Det är nästan lite med Apella som med Olympos, man måste ha varit där.

Achata Beach
Närmare Pigadia, också på östkusten, ligger Achata Beach. Dit åker man till en början samma väg som till Apella. På en stor skylt som knappast kan missas står det "Ahata 4 km". Vägen dit är av ungefär samma standard som till Apella. Det är inga problem att köra med vanlig personbil. Vid Achata (namnet stavas olika på olika ställen. Detta är vår bilkartas sätt att stava) finns en någorlunda stor parkering. Här finns också solstolar och taverna. Stranden, som är ca 100 meter lång, består av sten både i och ovan vattnet. Det blir fort djupt. Den är sådär, skulle jag vilja säga. Ingen strand man längtar tillbaka till. När vi var där blåste det infernaliskt.

Kira Panagia
Med ledning av vad vi läst var vi redan från början skeptiska till Kira Panagia, Inte för att det skrivits något negativt om den, nej snarare att platsen är välförsedd med hotell vilket kan betyda mycket folk och det är inte pittoreskt.
På vår karta kryllade det av badplatser. Till flera av dem fanns ingen väg utritad. På nästan alla kartor finns en beskrivning över vägar och symboler. De vita vägarna med brett mellan strecken betydde en icke belagd väg av god kvalité. Vägen till Apella var en sådan och den var ju helt OK.

Vi ville försöka hitta den där stranden med stort S, där vi kunde vara nästan för oss själva. Vi valde en strand som heter Kato Lakkos. Den ligger i en vik bara några kilometer söder om Kira Panagia. För att ta sig dit använder man till en början samma väg som till Kira Panagia.

Eftersom vi ändå var på väg i riktning mot Kira Panagia så var det lika bar att fullfölja ända fram av ren nyfikenhet. Vägen ner till Kira Panagia har en mycket bra asfaltbeläggning, men här avlöser hårnålskurvorna varandra. Ibland var det nästan så jag körde på mig själv bakifrån. Framme vid Kira Panagia gick vägen över till att bli bred och betongbelagd. Den kända lilla kyrkan med röd kupol låg där precis som på bilderna vi sett innan. Trots att det var ännu en blåsig dag var det lä här. Luften stod still och det var riktigt varmt. Mycket riktigt, här låg en hel del hotell och tavernor. Turisterna var inte riktigt vakna ännu för nästan varenda solstol på stranden var ledig. Däremot hade badbåten från Pigadia ankrat upp ca 50 meter från stranden och badsugna höll som bäst på att dyka från relingen. Det var mycket folk på båten och de såg ut att kräla på varandra. Det där är inte min grej. Jag kan inte bedöma stranden ingående eftersom vi aldrig var nere på den, men det såg bra ut på avstånd.

Vårt uppdrag denna dag var att hitta Kato Lakkos. Det skulle finnas en avtagsväg dit från vägen ner till Kira Panagia, men någon sådan hade vi inte sett. Vi körde uppåt igen i sakta mak för att försöka hitta avtagsvägen. Plötsligt hittade vi en väg som verkade stämma mot kartan. Den var av grus och skulle ha samma kvalité som den till Apella. Till en början var den skaplig. Sedan började det gå utför och det blev kurvigare. I skuggan under en pinje stod en annan hyrbil parkerad. Varför stod den där? Det måste vara en bra bit kvar till stranden. Vägen blev sämre och brantare. Det var försent att ångra sig. Att försöka backa tillbaka kunde man glömma. Vi fick sätta vår tilltro till att vägen efterhand blev bättre. Det blev den inte. I hårnålskurvorna hade strömmande vatten gröpt ur fåror i vägbanan. Det gick att undvika att köra ner i dem, men det var på gränsen. Det såg mörkt ut. Jag hade redan börjat fundera på om vi skulle kunna komma därifrån, men jag ville inte säga det till flickorna. I slutet av en brant nedförsbacke var vår färd till ända. Här hade vattnet helt spolat bort vägen. En Toyota, modell mindre lastbil, stod parkerad där. Därifrån kunde vi se den lilla stranden, men nu var det inte tal om att försöka ta sig dit. Fokus låg på att ta sig därifrån. Som tur var kunde jag vända bilen eftersom platsen var tillräckligt bred för det. Jane föreslog att hon och flickorna skulle gå ur bilen för att minska vikten. Bra förslag. Jag var fortfarande tvivlande till att lyckas köra upp. Mest orolig var jag för att bilen inte skulle få grepp i gruset eller att motorn helt enkelt inte skulle orka. Det är ju inga kraftpaket de här hyrbilarna. Jag tog sats på den lilla yta som fanns, lade i ettans växel och släppte på. Bilen stack iväg uppför backen och nådde första hårnålskurvan, den med urgröpningarna. Det var inte att tänka på att sakta ner. Kurvan togs med fart och underredet slog i en aning. Jag fortsatte uppför nästa backe och nådde nästa kurva. Där stannade jag för jag hade passerat det värsta och här fanns en bra yta att parkera på. Jane och flickorna kom gående upp till mig. Det var hett och jag svettades inte bara av värme. Efter en kontroll av bilens underrede, som var oskadat, fortsatte jag upp till ännu säkrare mark. Därifrån kunde vi allesammans lämna platsen och köra tillbaka utan problem.
Hade vägen på kartan varit markerad som dålig skulle vi självklart aldrig ha nyttjat den. Men det är "no hard feelings". Det gick ju trots allt bra. Vi åkte tillbaka till Pigadia och badade där istället.

Damatria Beach
Efter hela Karpathos sydöstra kust, mellan flygplasten och Amopi, ligger flera fina stränder med turkost vatten. De ser mycket inbjudande ut på håll. Man ser dem från transferbussen till Pigadia.

Det blåste lite mer än vanligt den här dagen så vi tänkte att om vi åker till östsidan så är det nog lindrigare där. På väg dit kunde vi konstatera hur vinden slet i olivträd och pinje. Vissa träd var formade efter den förhärskande vindriktningen. Det blåser oftast från nordväst.

Vägen ner till Damatria är skyltad. En kort grusväg leder ner till stranden. Här finns några solstolar och parasoll som hyrs ut av en närliggande taverna. Detta är ingen plats där turister flockas det märker man snart. De få som hittat hit hade trängt ihop sig längst bort på stranden vid några klippor. Där borta var det troligen något så när lä. På Damatria var vindstyrkan brutal. Min gissning är att vinden måste få extra kraft när den kommer över bergen. Jag har ingen annan förklaring. Det var så man kikna. Blåsten drog upp sand som piskade mot kroppen. Platsen, som vid lugn väderlek måste vara ljuvlig, var nu mycket ogästvänlig. Här var det helt omöjligt att stanna. Damatria har en halvhyfsad strand, men i vattnet verkar det vara mycket bättre. Jag vadade ut några meter och märkte att det var sandbotten och ganska långgrunt. Vattnet var så där härligt turkost.

Smått desperata drog vi snabbt över till Arkasa och stranden Agios Nikolaou. Härifrån ser man tydligt grannön Kasos. Stranden är ganska liten och har mycket fin sand. Solstolar och taverna finns. Det blåste lika förtvivlat här så det blev en snabbvisit.
Tillbaka till stranden i Pigadia där det konstigt nog inte blåste så hårt. Vi kunde till och med ha våra parasoll uppfällda.

Vädret
Innan vi reste ner till Karpathos anande jag att det kunde vara ett blåshål. Öns utsatta läge mellan Rhodos och Kreta kunde nog ge meltemin fritt spelrum, funderade jag. Och nog blåste det under våra två veckor, mer eller mindre naturligtvis, men ibland väldigt mycket mer. Mot kvällen lugnade det sig för det mesta som tur var. Men en kväll blåste det nästan orkanstyrka. Det var då vi hittade Mike´s taverna i gränden. De övriga tavernorna vid hamnen fick hissa ner sina vindskydd av genomskinlig plast. Hur trevligt blir det, som att sitta i ett partytält? Från onsdagen till fredagen (hemresedagen) vår sista vecka, blåste det så intensivt att det inte gick att vara på stranden. Utan hänsyn till det trotsade vi vädergudarna på onsdagen och vistades några timmar på Vrondisstranden, bara för att bli fullkomligt sandblästrade.
Några nätter blåste det så kraftigt att plaststolarna på vår balkong dansade zorba. Jag var för trött för att vara med.

Den amerikanska damen på Five Star Deli berättade att vädret hade varit underligt i år. På Saint Valentins Day hade det snöat i Pigadia och så sent som i juni hade det regnat. Apollos reseledare Brian talade om att vinden brukar vara etter värre i augusti.

För övrigt var vädret inte mycket att klaga på, klarblå himmel varje dag. De enda moln man såg var de som bildades över bergen på mornarna. Den högsta temperaturen vi uppmätte var 35+, och den lägsta 25+. Vattentemperaturen låg på ca 25+.

Epilog
Karpathos som semesterö kan jag förorda. Bortse från vinden. Det är en naturkraft som vi ändå inte kan göra något åt. Blåser gör det på de flesta grekiska öar. Åk till Karpathos för staden och dess invånares skull, men åk också dit för stränderna, naturupplevelserna och den goda maten.

För första gången har våra flickor tydligt antytt att de vill åka tillbaka nästa år igen. Det har inte hänt tidigare. Vi har aldrig varit på samma ö två år i rad. Vi får se.

Som ett litet PS och definitiv slutkläm kan jag berätta att våra vänner kom hem från Karpathos i onsdags (040714). Dagen innan fick de fått uppleva när den olympiska elden kom till ön. En 17-årig Karpathoskille sprang med facklan genom Pigadia och tände en miniatyr av den olympiska elden inför ögonen på en stor folkmassa, bl a många Olympostanter. Festligheterna pågick hela dagen i 37-gradig värme och vindstilla. På kvällen avslutades det hela med ett stort fyrverkeri.

Tyvärr fick inte vi vara med om detta evenemang. Vi får trösta oss med att ha fått vara i Grekland när landet blev bäst i Europa i fotboll.

Stefan Assermark

© 1997 - 2012 Janne Eklund/Kalimera