Som jag skrev i förra inlägget är vi sådana som både väljer charter ibland och bokar själv ibland. Jag anser att varken jag eller någon annan har anledning att rynka på näsan åt charterresorna eller deras reseledare. Som i alla andra yrkesgrupper så finns det också de som är mindre lämpliga för sitt jobb som reseledare. Men det finns också de som gör ett alldeles lysande jobb (träffade ett sådant exempel senast på Fuerteventura). Och med vetskap om vilka förutsättningar de ofta jobbar under så tycker jag att de är värda all respekt. Låg lön, ofta mycket kort introduktion på resmålet, oregelbundna arbetstider och, inte minst, att hantera resenärer som ibland är gnälliga och som uppträder så att man inte tror det är sant.
Vad gäller charterresor så är de dessutom en företeelse som gör att en del människor kommer iväg på utlandsresor, men som t ex med anledning av begränsade språkkunskaper aldrig någonsin skulle vågat sig iväg annars. Och som sagt vi andra använder ju ofta både det ena och andra sättet att resa.
Ett skönt resminne vi har, är då vi en gång tillsammans med ett annat par, våra bästa vänner, hade bokat varsin flygstol Köpenhamn-Aten och inget mera. Vi drog iväg utan ett enda dugg planerat om vart vi skulle ta vägen. Buss från flygplatsen till Piraeus. Där, över varsin öl/retsina på en uteservering, drogs planerna upp. De resulterade i att vi klev ombord på en båt till Paros och en härlig semester där, och sedan tillbaka via Rafina. Den frihetskänsla som jag kände när vi satt i Piraeus och spånade tyckte jag var kanon.
Mats