Värmeslöhet

[Ylva A]

Oh vad jag känner igen mig på många sätt. Mamma, då 87 år, fick en stor hjärtinfarkt på flygplatsen i Heraklion den 6 januari 2002. Precis då vi skulle åka hem och inga flygplan gick pga. snöoväder. Pepagni blev destinationen. Vi bodde kvar i Koutsounari. Jag var helt ovetande om grekisk sjukvård. Blank! Vi for varje dag och besökte mor hela dagen, men en kväll ringde doktorn, som knappt kunde någon engelska. "Du måste komma hit. Din mamma är orolig." Så vi for. Då först förstod jag att det var jag som skulle vara sjukvårdsbiträde. Tvätta, mata, byta blöjor (som man för övrigt fick köpa ute i en kiosk utanför området). Jag låg på nätterna mellan sängarna med mammas en tjock kofta över mig. En natt hade jag turen att få en ledig säng. Den ville de ta ifrån mig mitt i natten, men de snälla medpatienterna sa ifrån. Låt flickan sova! När de inte kunde göra mer för mamma så måste vi ut därifrån. Tack vare mors hemförsäkring kom en ambulans från ett privatsjukhus och hämtade henne. När mor bars ut på en bår ropade alla glada och snälla tanter lycka till och god bättring. Mor, som inte förstod något annat språk än svenska, förstod innebörden och vinkade tillbaka och vi var alla glada. Läkarna på kardiologen var mycket skickliga, men det var två sjuksköterskor på 52 hjärtpatienter. Meningen är, förstod vi senare av vår greklärare i Östersund, att familjen skall ta hand om de sina. Om vi ville ha bättre service skulle vi lägga pengar i det kuvert som fanns vid sängen. Våra erfarenheter gjorde att vi inte skrev oss i Grekland.