Minnen från Grekland !

[xenos]

Ett shysst minne.
På en bild tagen vid stranden Seychellerna, ett par timmar innan vi träffades, ser man sadelmakaren med sin hustru alldeles vid strandkanten. De var fotograferade innan vi råkats. Det är inte sadelmakaren från Rethmnynon, han som kom att stå modell för grekisk för gästfrihet. Denne man och hans hustru på bilden, visar det sig, kommer från Aten. Denna gång heter han Dimitri och hans hustru heter Anna. Han kör omkring i en Toyota Land Crusier och har mycket pengar och hus i Aten. Han är hemlighetsfull, han är en agent, en ambassadör. Inte en fattig bonde eller grov sadelmakare i Rethymnon.
Efter bad och medhavd lunch klättrar vi på eftermiddagen upp till den jeep vi hyrt då vi upptäcker att detta par redan befinner sig uppe vid vägen. Överraskande ser vi att mannen byter ett bakhjul på bilen. Bilen är hissad på domkraft och reservhjulet är på väg att dras fast. Vi går förbi med medlidsamma blickar åt deras håll för att komma fram till vår jeep.
Väl instuvade och jag vrider på tändningsnyckeln och ja, batteriet är tomt, naturligtvis. Motorn är stendöd, inte ett relä´ hörs klicka. Vi försöker rulla igång bilen men misslyckas. Jag misslyckas också att med mobilen nå den Dimitri som vi hyrt av.
Det dröjer naturligtvis inte så länge innan denne sadelmakare hunnit ifatt oss en bit nerför vägen i riktning mot Manganites. Han försöker med sin mobil nå kontakt, även detta utan resultat. Radioskuggan är effektiv bakom Atheras toppar. Han stuvar med naturlig ledning in oss i sin bil och vi ger oss nu på jakt efter startkablar. Det ska finnas i Manganites, menar han. Vi är kidnappade.
Där finns ett trevligt vattenhål nere i den lilla hamnen och Dimitri frågar om vi ville ha en öl och meze, medan vi väntar på startkablar? Det här var bara början, tro mig. Dimitri, har mycket pengar och ett rymligt hjärta, det sista är en misstanke som växer.
Vi försökte i några dagar efteråt förstå, var han någon slags agent eller vaddå? Den grova och oförskämda teorin vi först klämde ur oss föll på hans fru, Anna. Ingen kunde misstänka henne för något skumt. Våra försök att betala för den andra omgången där i Manganites misslyckas snöpligt. Vi har trätt in i en ny dimension; Dimitri beställer och bestämmer, fler Mythos på bordet, och sedan ytterligare några, och ännu mer meze. Kontakt nås med vår uthyrare i Armenistis. Och en timme senare dyker det också upp startkablar tillsammans med nästa omgång öl. Dimitri trycker in mig i bilen och vi åker nu raskt upp i bergen igen. Vi hann knappt fram till vår jeep förrän Dimitri, vår uthyrare, kommer körande från andra hållet.
När vi trixar med bilarna och kablarna för att starta vår jeep kommer två andra bilar som saktar ned in till bergväggen varpå den ena bilisten kör sönder oljetråget på den höga vägkanten. De hade stannat till för att fråga efter vägen till Manganites. Vi blir kvar ännu en stund medan föraren till den trasiga bilen rådgör med Dimitri uthyrare. Denna öde plats vimlar plötsligt av människor med transportproblem.
Vår bil startar i alla fall fint och vi åker ned till Manganites igen för att hämta de andra och far sedan i kolonn över bergen i solnedgången tillbaka till Armenistis. Innan vi skils åt bjuder Dimitri och Anna oss att träffas i baren på Cavos Bay, där de bor, samma kväll.
Väl på kvällen bjuder Dimitri oss stort på det vi vill ha. Vi, som vill tacka för hjälpen, försöker betala för oss alla. Han vägrar mycket dominant att gå med på att vi skulle använda våra pengar. Han har förmodligen också köpt personalen på Cavos Bay som inte ser våra pengar. Det är lite spänt och vi vet inte hur vi ska göra med denna nya generösa bekantskap. Ovanpå denna oklara situation blir vi inviterade till en obekant taverna i Raches frampå natten. Det syns också att Dimitris Anna inte är helt överens med situationen. Men hennes attityd förändrar märkbart när samtalet med vinets hjälp, kommit i gång efter stund och vi berättat om våra resor till Grekland och vad som intresserar oss i deras land. Att vi kunde tala om antiken, om utgrävningar vi besökt, om den grekiska musik vi tycker om, gjorde att hon strax talade mer än sin man. Dimitri är nu lite tystare och lite hemlighetsfull kring vad han sysslar med men vi förstår i alla fall att han har beställningar från det grekiska försvaret. Och att han har gott om pengar. Han har alldeles för mycket av dem, vi var förevändningen för förbrukningen av dem. Men, hur tog man emot? Rader av Dylan dyker upp: ”You can give but cannot not receive.”
Efter självövervinnelse antar vi hans inbjudan att åka upp vid ettiden till Raches för att äta på denna Taverna som Dimitri och Anna hade funnit några kvällar tidigare. När vi kommer dit inser jag att den skulle jag nog inte skulle ha upptäckt själv. Nu har vi hamnat hos den mästerlige hårtorksföraren tillika grillmästaren och hans vän professorn. Vinet hade runnit sedan antiken. Så småningom rullar vi ned genom skogen till Armenistis. Bilen var försedd med GPS, naturligtvis. Vi önskade varandra god natt.
Nästa kväll finns inte Dimitri och hans Anna kvar vad vi vet. Vi har lovat att äta hos Anna i Nas och beger oss dit med jeep som startar snällt. Ja visst, det dröjer inte lång stund innan Dimitri och Anna står där i dörren. Inte planerat jag lovar. Spänningen från baren i går kväll på Cavos Bay var nu som bortblåst. Vi hade mycket roligt tillsammans denna kväll, vi är vänner som är hos vänner. Hos Anna i Nas och Dimitri uthyrare som plötsligt dyker upp ett par timmar senare med en Ouzo i handen och en vän i bakfickan och slår sig ned. Vi får nu veta att halva ön vet om historien med bilarna. Och han som glömde stänga av ljuset är numera en anekdot. Vad gör man inte… Det blir en kväll där vi får vara med greker på grekers visa. Thanou, som arbetar hos Anna, flyter in i lagom takt med vinkrusen och i samtalet. Adresser utvecklades, det är mycket, mycket trevligt och fortfarande en smula obegripligt.
Vem Dimitri är och varför han gjorde allt detta för oss är fortfarande inte begripligt för oss. Under några dagar spekulerar vi vilt.
Dimitri och hans hustru Anna blev denna resas Sadelmakare. För tio år sedan var det en bonde här på ön som gav oss lift den svarta natten och många år innan dess var det sadelmakaren i Rethmnynon gränder, den förste. Han som skällde ut min polare som var på väg att betala för kaffet denne sadelmakare ansåg vi skulle ha när vi studerade hur en åsnesadel blev till.
Dimitri och Anna dök kort upp i våra liv och vi blev först tacksamma för bilen sedan misstänksamma för alla pengar som spenderades på oss och till sist mycket glada. Det var sol mitt i natten.

Ett par år senare träffar vi Georgios som är född på Ikaria. Han har bott i Sverige större delen med sin svenska fru och har ett litet hus utanför Agios Kirikos. Vi möttes Zorbas altan i Pythagorion och sedan drack vi ouzo på båten på väg till Ikaria. Gungningarna neutraliserades liksom lite då…
Vi berättade om sadelmakarfenomenet för honom. Försökte få en förklaring, vi är ju svenskar. Georgios var inte förvånad, sa han. Inte jättevanligt, men visst, sådant kan hända.
Jag kommer inte att träffa någon av sadelmakarna igen, annars skulle jag frågat någon av dem. Kanske jag kan fråga en annan sadelmakare om jag har tur; förklara för en oskuld, min vän, greken.

Lefteris