Knackande frukost hos Stella i Kardamili

En bild berättar. Avsnitt 19.

En bild säger mer än tusen ord sägs det, men det stämmer inte alltid. En bild kan säga mycket, men inte hela historien. I den här serien ska jag lägga ut bilder som kanske inte säger så mycket vid en första anblick, men som har en intressant historia att berätta.

Jag har träffat många mycket generösa hyresvärdar, men ingen slår Stella i Kardamili på Peloponessos.

Jag hade bokat rum på Stellas Studios i Kardamili på Peloponessos. När jag bokade fick jag detta svar via mejl: ”The price is 40 euro per day. In this price is included many gifts from Stella for every day: fresh eggs, oranges, traditional cookies, and more…”

Jag åkte taxi från Kalamata till Kardamili. När jag kom fram till huset bar Stella fram så mycket gott att jag inte kunde äta ens en tiondel. Hon frågade när jag ville ha frukost på morgnarna. Jag sa, kring sju brukar jag gå upp. Bra, knacka med en stol i golvet så kommer jag upp med frukosten, sa Stella.

Stella kommer med frukosten efter att jag har knackat i golvet.

Första morgonen vaknade jag 06.30 av att det åskade och blixtrade. Jag reste mig upp och slog skallen i en takbjälke. Duns lät det! Sedan låg jag kvar i sängen en stund och tittade på ovädret. Helt plötsligt kände jag ett behov att göra tvåan, så jag satte mig på toaletten och läste en guidebok om Mani (som denna del av Peloponessos heter). Då knackar det på dörren och jag hör en röst ropa: Jannis! Jannis! Stella breakfast!

Jag hade inte knackat med stolen i golvet, men Stella tolkade antagligen mitt dunsande med skallen i takbjälken som ett knack med stolen. Så det var ju bara att gå upp och öppna dörren, och där stod Stella i ösregnet med en frukostbricka. I morgon ska jag knacka med stolen i stället, tänkte jag.

Nästa morgon steg jag upp strax för sju, gick nogsamt förbi toaletten, lyfte en stol och knackade med den i golvet. Fem minuter senare stod Stella utanför min dörr med ännu en frukostbricka. Jag betalade inget för denna fantastiska service, så här gör Stella för alla gäster, inte bara för mig.

Enda problemet är att jag inte orkar äta upp allt, det gäller inte minst luncherna (jo, hon bjuder på lunch också) som är gigantiska. För att Stella ändå ska tro att jag äter upp allt tar jag med mig resterna ut i en plastpåse (som jag gömmer i dagryggsäcken), och kastar i närmsta soptunna. I går glömde jag kasta den där påsen med mat, och plastpåsen hade läckt, så min dagryggsäck blev nedkladdad med pasta, köttgryta, potatis och broccoli. Så kan den gå när samvetet är på.

Morgonen därpå slog jag ihjäl en mygga som satt på väggen och surrade. Fem minuter senare kommer Stellas man Kostas, uppför spiraltrappan som leder till min takvåning, med frukostbrickan i famnen. De tolkade mitt myggdödande som en knackning med stolen.

Så där höll det på varje morgon och varje lunch. Jag fick lunch fast jag inte var hemma. Så den fick jag äta på eftermiddagen. Ändå åt jag ute på taverna varje kväll. Jag gick upp några kilo under veckan, men det var det värt. Jag har aldrig varit med om en sådan generositet tidigare.

Jag skrev om detta på min privata FB-sida så Camilla kunde följa mig på resan. Jag lade ut en bild på den gigantiska frukostbrickan varje dag. Första morgonen efter att jag hade kommit hem fick jag en frukostbricka av Camilla, det var något mindre än Stellas, som ni kan se på sista bilden.

Frukost nummer ett.

Frukost nummer två.

Frukost nummer tre.

Frukost nummer fyra.

Frukost nummer fem.

En av luncherna.

Jag lovar att det var mycket sorglig att ta farväl av denna underbara människa!

Min frukost när jag kom hem igen.

Så här såg frukostbrickan ut som Camilla bjöd mig på när jag kom hem. Hon ville så klart vara lite rolig, strax därpå fick jag en större frukostbricka, men som Stellas var den inte.

Här kan ni läsa om Stella Rooms »

Fler avsnitt från serien "En bild berättar" »