När jag var läkare på Korfu

En bild berättar. Avsnitt 39.

"Väl på Korfu så var det en i mitt sällskap som föreslog att vi skulle åka ut på landsbygden och leta läkare, där var priserna nämligen mycket lägre än i stan. Varför lyssnar man så mycket på andra? Efter att vi skaffat rum hyrde vi motorcyklar och gav oss iväg på jakt efter en läkare som kunde svenska. Detta var också något som en i sällskapet förslog, läkaren måste kunna svenska. Så här i efterhand kan man ju fråga sig om det inte var hjärninfektion jag hade som gick med på alla knasiga förslag."

Ja, så slutade del 1 i denna historia. Om du inte redan har läst del 1 gör du det här »

Vi körde runt hela ön under denna dag och vi besökte mängder med trevliga stränder och byar. Tyvärr kunde jag inte riktigt njuta av resan då jag hade enorma smärtor. Framåt kvällningen var vi tillbaka i Korfu stad utan att ha lyckats hitta en enda doktor, inte ens en som kunde grekiska.

Under dagen besökte vi bland annat Pelekas beach.

Vi lämnade tillbaka motorcyklarna och började gå hemåt. På väg till vårt rum gick vi förbi Apollos platskontor. Jag gick in och frågade om de visste var jag kunde hitta en läkare man kunde lita på. Inga problem sa man där, vi har en läkare vi alltid anlitar vid sjukdomar. Han har sin mottagning i huset här bredvid.

Typiskt, här hade vi kört runt hela ön för att hitta en läkare och så fanns det en bara några meter från där vi hyrde motorcyklarna.

Motorcyklarna som vi körde runt Korfu med i vår jakt på en läkare.

Jag gick hem till rummet för att duscha av allt resdamm. Visste ju inte hur läkarna i Grekland gör när de undersöker sina patienter. Sen gick jag med oroliga steg trapporna upp till läkarmottagningen. Jag hade aldrig tidigare besökt en läkare utanför Sveriges gränser och de mest otroliga scenerna spelades upp framför mig. Kommer jag att opereras? Blir jag omskuren? Måste jag klä av mig? Finns det mediciner i Grekland? Men det blev konstigare än så skulle det visa sig.

Doktorn var ung och mycket trevlig och jag fick genast förtroende för honom. Enligt en massa diplom som hängde i rummet kunde jag utläsa att han utbildats i Belgien. Kändes tryggt tyckte jag. Varför då undrar jag idag? Vad visste jag om belgiska läkare? Det var väl så att jag tyckte Belgien låg närmare Sverige så något borde de väl snappat upp även där.

Jag förklarade mitt ärende och han var med på noterna direkt.

- Inga problem sa han, du får lämna ett urinprov och sedan får vi se vad det visar.

Precis som i Sverige tänkte jag. Jag är i trygga händer!

- Men, sa han sen, du får vänta ett litet tag för jag måste göra ett hembesök hos en äldre dam som ligger för döden.

- Inga problem, sa jag, jag kan gå ut och vänta på restaurangen här nedanför.

- Nej, nej, nej, sa doktorn, du måste stanna och ta hand om mottagningen medan jag är borta. Min sköterska är bortrest så det är bara jag här. Någon måste svara i telefonen. Jag kan förlora kunder på det viset, sa han. Om någon ringer räcker det om du tar namn, telefonnummer och diagnos. Förklara för patienterna att jag snart är tillbaka.

Förklara för patienterna! Hur då? Jag kan ju ingen grekiska hann jag tänka innan han helt plötsligt var borta. Vad gör jag nu frågade jag mig? Jag bestämde mig för att stanna kvar då jag inte trodde att det skulle ringa någon under den korta tid doktorn skulle vara borta. Telefonen var en sån där stor svart sak gjord av bakelit. Jag glodde på den och hoppades att jag kunde stirra bort alla eventuella telefonsamtal.

Här satt jag alltså som turist i Grekland med en kraftig urinvägsinfektion och hade helt plötsligt förvandlats till läkare. Hela rummet var till brädden fylld av diverse medikamenter och jag undrade vilken av dem som var bra mot urinvägsinfektion. Hade jag vetat det hade jag bara tagit medicinerna och gett mig av.

Tjugo minuter gick och jag blev mer och mer nervös. Svetten rann som små vårfloder och jag började undra om jag skulle dö av vätskebrist i stället för urinvägsinfektion. Efter 21 minuter ringde telefonen. Jag spratt till och höll på att svimma av skräck. Den ringde länge och väl och jag tänkte att någon gång ska väl den som ringer ge upp. Men i helsike heller! Den ringde så länge att jag till sist var tvungen att lyfta på den stora, svarta tunga luren. Jag svarade:

-This is the doctor's office and he is not here. I'm just a tourist from Sweden and I don't know anything about sick people, skrek jag i ren desperation!

Telefonen halkade ur min hand av all svett och den ramlade ner på golvet. Herregud, hjälp mig någon! Jag hoppades till och med att den döende patienten skulle dö så att doktorn kunde komma tillbaka någon gång. Fy på mig.

När jag tog upp luren igen hade människan i andra ändan lagt på. Tack!

Någon sekund senare ringde det igen och denna gång hann jag inte säga något förrän det sprutade haranger ur luren. Krax, krax, krax, lät det i mina öron. Jag gjorde ett nytt försök och skrek ännu högre denna gång:

-This is the doctor's office and he is not here. I'm just a tourist from Sweden and I don't know anything about sick people. The doctor is away to a dying woman. I'm sick myself you know! I have urinvägsinfektion!

Krax, krax, krax hördes det igen och sen var luren död. Därefter kom inga fler telefonsamtal. Det kan ha berott på att jag drog ut telefonjacket ur väggen. Men bara kanske... När doktorn hördes i trappan satte jag snabbt sladden i jacket igen och sa med en galnings röst att här har det varit dödstyst!

Doktorns patient hade inte klarat sig och jag hoppades innerligt att den människan jag hade kraxat med inte var lika illa däran.

Sen fick jag kissa i en liten plastmugg och lägga mig på en brits i väntan på att doktorn skulle undersöka urinen. Doktorn drog för ett skynke och sa att jag skulle vila mig. I en glipa i skynket såg jag att han slog ut urinprovet i en vask. Han tittade inte ens på det!

- Nu är jag klar, sa han. Det var som vi misstänkte urinvägsinfektion du lider av. Jag kommer att skriva ut lite antibiotika och en plastdunk. Inom en vecka är du frisk igen. Du får inte bada under de första fem dagarna och du måste dricka massor med vatten. Därför måste du bära med dig en dunk så att du alltid har tillgång till vatten.

Duktig doktor som bara kan nosa på ett urinprov för att komma med en diagnos. Det måste vara den berömda belgiska utbildningen, tänkte jag. Jag betalade räkningen. Han var noga med att påpeka att jag fått lite rabatt för att jag hjälpte honom med telefonen. Trots att ingen hade ringt, sa han. Jo, jo, tänkte jag.

Medicinen hämtade jag på ett apotek i närheten. Det lustiga var att det bara fanns tre tabletter av min sort så jag blev ombedd att komma tillbaka nästa dag. Plastdunken fick jag i alla fall med mig. Under veckan som gick gjorde jag precis som doktorn hade sagt. Två tabletter om dagen, massor med vatten och inget badande och till sist blev jag frisk från infektionen. Det jobbiga var att bära omkring på dunken. Jag kan lova att det roade många när jag satt på barerna med min femlitersdunk och drack vatten.

Lunch på en taverna några dagar efter mitt läkarbesök. Vattendunken ligger i väskan.

Vi bodde i ett eget hus på en innergård i Korfu stad. Det var bara vi som var turister som bodde där, resten var greker. Vi lärde känna våra grannar mycket väl under den vecka som vi bodde där. Ingen av dem kunde engelska och ingen av oss kunde grekiska. (Inte ens Kalimera kände vi till.) Men med kroppsspråk och gott humör kunde vi ändå lära känna varandra.

Vi avslutade varje kväll hemma på gården. Jag kan lova att vi hade roligt tillsammans med våra grekiska grannar. Så roligt att det blev till en av höjdpunkterna på hela resan till Korfu. De visste att jag var sjuk och att jag hade varit hos doktorn. De blev lika glada som jag när jag blev frisk igen.

På bilden ser ni en friskförklarad Janne och grekerna var lika glada som jag.

Med kropps- och teckenspråk samt gott humör kunde vi kommunicera med varandra.

Jag kan lova att vi hade roligt tillsammans med våra grekiska grannar. De var helt fantastiska!

Ni som har läst del 1 i denna berättelse minns kanske att den bland annat handlade om låten "Stairway to heaven" med Led Zeppelin. Vi bytte ut frasen "stairway to heaven" till "stairway to Corfu" när vi åkte färja mellan Brindisi i Italien och Korfu. Gissa om vi blev glada när vi sista kvällen på Korfu hittade just den låten på ett av våra blandband.

Vi spelade upp "Stairway to Corfu" för våra grekiska vänner, och vi sjöng med i texten. Vi spelade den flera gånger och till sist hade våra grekiska vänner lärt sig den första frasen av låten. En av damerna la beslag på vår kassettbandspelare och satt sedan med den i knäet resten av kvällen, och såg sååå stolt och lycklig ut.

"There's a lady who's sure all that glitters is gold
And she's buying a stairway to Corfu
When she gets there she knows, if the stores are all closed
With a word she can get what she came for
Ooh, ooh, and she's buying a stairway to Corfu."

Den stolta och lyckliga damen med vår kassettbandspelare, som hette Åke.

Detta hände 1981 och jag har inte varit på Korfu sedan dess. Men minnena finns kvar. Varje gång jag hör "Stairway to heaven" med Led Zeppelin tänker jag på denna fantastiska upplevelse. Det är ett av de bästa minnen jag har från mina många resor till Grekland.

Läs del 1 i denna historia här »

Fler avsnitt från serien "En bild berättar" »

LÄS MER OM KORFU