Första resan till Karpathos. Del 2.

Kvällsunderhållning som utspelade sig första lördagen medan vi åt middag på Taverna Perigiali vid hamnpromenaden: En man kommer med en stor brödback, en sån där av genombruten plast, och ställer ifrån sig den på kajen. Ytterligare en man kommer, med ännu en brödback. De plockar bröden fram och tillbaka, förmodligen kollar de att allt är med. Sen kommer en man med en back full med grönsaker och frukt, och ställer den bredvid de andra på kajen. Alla väntar och tittar ut mot havet. Så kommer en liten gummibåt med två män, antagligen från ubåten som ligger ute i viken. Alla ser att båten är alldeles för liten att rymma alla tre backarna. Efter litet diskussion lastas grönsaksbacken ombord, och båten far iväg. Männen på kajen går därifrån. Kvar står två backar fulla med bröd.

Då kommer lilla vovven på kvällspromenad. Hittar brödbackarna. Nosar intensivt, och jag hinner bara tänka: "Han tänker väl inte lyfta på benet?" innan han gör det… Lyfter på benet och kissar. På brödet. Nöjd med att ha markerat sitt revir, går han sedan glatt vidare. Kajen är åter tom.

Efter en stund återvänder männen, försedda med plastpåsar som de snabbt börjar lasta över brödet i. Snart återvänder även gummibåten, plastpåsarna lastas ombord, och båten far sin väg. Vi förmodar att någon kommer att få en ganska obehaglig överraskning när det blir matdags…

Vi upptäckte senare att lilla vovven hörde hemma på en av Olymposbåtarna (den stora vita). Den brukade ta sin lilla promenad längs kajen varje kväll, och var en sympatisk liten varelse som gärna lät sig klias på magen. Ibland slog han följe med oss i flera kvarter, och vi var litet rädda att han skulle följa med oss ända hem. Han fick givetvis heta "Pisshunden" i fortsättningen…

Den 20 juli har ju Margareta namnsdag. Eftersom både dottern och jag är begåvade med detta namn, skulle det givetvis firas, lämpligen på Pelagos, hade vi tänkt, och tillsammans med Hasse och Bettan. På väg ner mot lunchen den dagen, tittade vi in på Pan Burger och meddelade detta vårt beslut. Xroni berättade att i Grekland var det Ilias som hade namnsdag den dagen. Då passade det ju väldigt bra att vi gick till Ilias på Faros och tog en ouzo innan middagen, och önskade varandra Xronia pollá. Till vår stora förvåning förärades Erika och jag varsitt tygmärke med "Margarita" på av Hasse och Bettan! Jättesnällt, och totalt oväntat!

Ingången till Faros med Ilias som välkomnar.

Den enda nackdelen - om man kan kalla det så - med Faros är att det är så mysigt att sitta där med sin drink och se ned över stan, så man blir sittandes alldeles för länge! Så småningom kom vi dock fram till Pelagos, där man dukade ett långbord åt oss nära scenen. Maten var helt fantastisk, och likaså musiken. Vasilis tillägnade oss en sång som handlade om Margarita, och så bjöd han på en flaska vin. Det blev en sen, men mycket trevlig, kväll. Fnittrade hemåt nån gång efter midnatt. Vilka härliga människor vi har träffat!

Ja, till Olympos måste man ju åka, det säger alla. Så då gjorde vi det. Kvällen innan var vi ombord på båda båtarna och spanade. Den stora vita såg ut som vilken Waxholmsbåt som helst, den andra var mycket dekorativt inredd med vackra träsniderier. Dessutom hade vi fått rådet att undvika den stora vita, som tydligen rullar mer i sjön, så det blev den andra. Tyvärr var de pösiga sofforna ganska obekväma, men Erika lyckades i alla fall vika sig dubbel och somna. Jag måste uppsöka toaletten, och följde skylten med W.C. och en pil som visade runt hörnet. Där fanns en dörr som gick till herrtoaletten, och dörren bredvid ledde ned i maskinrummet… Jag undrar hur många kvinnliga passagerare som har kommit nedramlandes genom det hålet. Damtoan fanns på andra sidan av båten. När jag svängde runt hörnet, blåste det till så kraftigt att knapparna i blusen åkte upp! Märkte inget själv först, utan undrade varför folk tittade så… Den stora vita båten låg kvar i Diafani under dagen, medan vår båt fortsatte upp till Saria. Vi äntrade en buss, och forslades på hisnande vägar upp över ön till Olympos.

Havssidan av Olympos.

Måste faktiskt säga att Olympos blev något av en besvikelse. Man vallas längs en smal gata kantad med tanter som alla försöker locka in en i just deras lilla butik och köpa saker. Överallt stacks det fram händer som ville hugga tag i Erika och svepa en schal runt huvudet på henne: "Take nice photo!". Och sedan förutsattes man givetvis att köpa schalen…

Mycket krimskrams är det, i princip samma saker hos varje tant, och det eventuella hantverk som finns är i klar minoritet bland alla maskinvävda tygstycken och mjuka grodor och ormar av det slag man sydde i slöjden. En liten gubbe brölar i sin tsambouna precis när vi anländer, sedan har han gjort sitt för dagen, verkar det, för när vi går tillbaka varken syns eller hörs han. När man har passerat gatloppet och kommit in i själva byn, är den alldeles tom. Inte en skymt av något dagligt liv, det var som att gå omkring i en spökstad. Till och med kyrkan var låst. Vi gick omkring i tomma gränder, upp och ned, fram och tillbaka i tre timmar och tog kort på vackra utsikter, men mer var det inte.

Den enda människa vi såg som INTE försökte få oss att köpa något, var prästen. Jag skulle tro att om man verkligen vill få en bild av något dagligt liv i Olympos, måste man nog ta sig dit långt utanför turistsäsongen, för nu kändes allt hyperkommersialiserat.

Sen tillbringade vi ett par timmar i Diafani. Ja, vad ska man säga om den staden? Om man vill ha lugn och ro, ska man definitivt åka hit! Vi gick fram och tillbaka genom trånga gränder, ryckte i de låsta kyrkdörrarna, besökte alla (två!) minimala supermarkets vi hittade och köpte vatten i den ena och vykort i den andra, för att fördela gracerna rättvist. Det mest spännande vi såg var tre höns i en bur och en platt råtta på vägen… Vi satte oss i skuggan och väntade på båten, och vem kommer där spatserande, om inte vår vän Pisshunden? Så det blev en stunds magkliande. Men tydligen förväntar man sig betydligt fler turister, för både i Olympos och i Diafani höll man på att bygga hotell.

Diafani.

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera