Lördag 4/7
Ljög jag när jag skrev att ingen väckning efter klocka
var kvar? Ja det gjorde jag för vi behöver ta oss upp kl. 8
för att få koll på packningsbestyren. Vi har flaskor,
trämobilerna som Willy skänkte och lite annat som måste
skyddas allt det går. Jag som (alltid) packar sist får i allt
med både tur och taktik, stänger väskan och den låser
vid första försöket! Garanterat blir det anteckningar hemma
om det vi faktiskt inte använt alls den här gången. Kassettradion
med högtalare t.ex, den brukar normalt vara trevlig att ha som underhållning
på balkongen på kvällarna. Radiokanaler i mängder
brukar det alltid finnas, jag har genom åren spelat in ett stort
antal timmar radio på band men lyssnar vi någonsin på
dem? Hur ska vi nu spendera 4 timmar? Det får bli lilla Remataki-stranden
igen för enkelhetens och närhetens skull. Bettan tar solstol,
jag tar……kameratur. Via flitig SMS-trafik ska försöka
träffa Christina och Åke som ska ta sig från Fourni till
Samos just idag och luncha med oss. Men deras båt är försenad
vid avgång och vi måste passa en tid så tar plats vid
taverna Elia alldeles i slutet av hamnpromenaden, precis vid småbåtspiren.
Lunch måste vi ha, hinner vi träffas blir det ett plus men
nu beställer vi grekisk sallad, htipiti Patmos (!) och octopus i
vinäger, allting kanongott! Christina skriver att de måste
ta taxi från Karlovassi dit båten gick, det ser mörkt
ut för möte och kl. 16.15 är vi tvungna att gå till
hotellet. Vi ska låna dusch högst uppe på pool-tak-utrymmet,
det kan ju bli kö och väsktransporten är nu beslutad till
kl. 17.30 istället. Vi tar adjö av farbrorn i receptionen, han
önskar "bon voyage" och vi vet faktiskt inte ens vad han
heter kommer vi på. Antonios kanske, som hotellet? Viss förvirring
råder mellan oss och de andra svenskar som nu anslutit med väskor.
Ska vi gå iväg med väskorna eller ska vi stå kvar,
ska vi tro på de som påstår att de hämtas vid hotellet?
Detta kunde naturligtvis ha skötts bättre, vad gör väl
det nu? Logiken säger i alla fall att inget fordon klarar av att
komma ända fram till hotellet, det är för smalt här.
100 meter bort har vi en plats där gränd blir bred nog att kallas
gata, mer logiskt på alla sätt och en liten lastbil med två
unga greker hoppar ur för att lasta. Per automatik blir det småprat
med de andra som också ska hem från paradiset. Särskilt
vilka olika temperaturuppgifter de fått på SMS hemifrån
detta sista dygn. Stora suckar utbryter hos de som gärna skulle vilja
ta med sig de +35 grader vi har haft i dag.
 |
|
En av många gemytliga kvällsavslutningar på en bar i Pythagorion. |
På flygplatsen sker inget uppseendeväckande, något loja
handlar vi taxfree och vankar av och an i avgångsdelen där
jag får några sista foton på lite flygplan mm. Och jag
har "som vanligt" fått fönsterplats, minns inte senast
jag inte hade det och då räknar jag alla gånger kanske
upp emot 10 flygningar bakåt i tiden. Resan avslutas på ett
för mig ganska "avigt" sätt, om jag nu för sista
gången nämner att jag hade……kameran igång en
del dessa två veckor! Vi får meddelande av kaptenen att vi
inte kommer att behöva mellanlanda i Thessaloniki eftersom de två
där framme räknat ett par gånger och konstaterat att en
bränsleeffektiv flygning ska ta oss hem direkt istället! Muntra
tongångar hörs runt om i kabinen, vi taxar ut och ska landa
med havet framför oss. Precis när vi svänger runt vid banänden
och riktar in nosen rakt fram för startbesked - har jag HELA BANAN
I BLICKFÅNGET, MED ALLA RÖDA SIDOLJUS PÅ BÅDA SIDOR
LÄNGS HELA BANAN TÄNDA OCH FIN MEN SVAG KVÄLLSSOL. Kameran
ligger långt ner i handbagaget, stängd och inkilad mellan mina
fötter under stolen framför. Satan, det hade blivit en så
jäkla snygg avslutningsbild men då har jag ju faktiskt en STOR
mängd andra bilder nog för att få hålla på
med i veckor framöver.
Vi får stå en stund extra, kaptenen meddelar att vi fortfarande har vinden i ryggen vilket inte är särskilt bra med tanke på de 1.800 meter (egentligen mindre än så vid starten) som finns tillgängliga. Han säger att vindarna t.o.m varierar men snart drar vi på i alla fall, ingen dramatik och så här dags är de första tusen meterna väldigt lugna att stiga upp i innan marschhöjd. SAS-personalen arbetar denna gång synnerligen effektivt, ingen onödig information hasplas ut i högtalarna, ingen av dem är "sävlig" i sitt arbetssätt. Denna "crew" har dessutom humorn nära till hands, de orsakar många skratt vid små konversationer här och där. Det syns att de trivs med sitt jobb, det är dock inget purungt gäng vi har i mittgången. En hel del snygga åskmoln finns på vår vänstra sida i mellaneuropa, vi har funnit en "korridor" helt utan dramatik men i och för sig finns lite lätt turbulens under flighten vilket man i stort sett aldrig kommer ifrån. Av någon anledning känns de suveräna två semesterveckorna avlägsna på något sätt bakom oss där vi sitter och försöker få tiden att gå i flygstolarna. Vi är nog bara lite turbulenta i huvudena helt enkelt, att sammanfatta detta gör vi inte på 11.000 meters höjd. Men vi kan i alla fall enas om att Patmos/Samos är klart den nästa bästa resan hittills då Lesbos 2007 står ut som den bästa helt utan tvivel.
