Bland ruiner & grammatik under citrusträden. Del 1.

Min stora kärlek här i livet är inte en man. Det är ett land. Och så gillar jag språk. Språk bygger broar mellan olika kulturer och skapar förståelse. Kan man endast en liten del av ett språk så är det ändå för mycket för att man ska ha råd att kasta bort det.

När jag så hittade Omilos språkkurser i Nafplio över den grekiska påsken så föll det sig naturligt att jag anmälde mig till en 14 dagars intensivkurs i grekiska.

Aten
Lördagen den 4 april på morgonen flög jag till Aten. Från flygplatsen tog jag buss till Kifissos bussterminal för bussbyte. Det lilla biljettkontoret låg i en radda av flera, längst ned i hörnet som vetter mot gatan på bussterminalen. En till Nafplio, sa jag på min knaggliga grekiska. Problemet med om man inleder en konversation på grekiska är att personen också svarar på grekiska av naturliga skäl. Så gjorde även damen bakom biljettluckan. Och som hon svarade sen…långa meningar av flödande ord som dansade runt i mitt huvud. Jag förstod inte något av det hon sa förutom att hon frågade om jag också skulle resa tillbaks till Aten med buss från Nafplio och vilket daum. Nåväl, en biljett tur och retur Nafplion langades fram i biljettluckan. Damen, som nu förstått att jag inte fattade alls vad hon sa, skrattade och sa. No problem - good for you. Det blev alltså betydligt billigare att boka tur och retur samtidigt. I min hand fick jag en biljett där datum för hemresa fanns och tiden skulle fyllas i av ny biljettdam/herre i Nafplio.

De två nästkommande bussarna var redan fullbokade (förmodligen var det detta som biljettdamen förklarat på sjungande grekiska) så det blev ca en och en halv timmes väntan. Att förboka bussbiljett T&R via nätet om du ska resa från Aten under helgen, kan därför vara att rekommendera. Särskilt om du har tidsbrist av någon anledning.

Det hade inte jag. Jag stod förnöjd och njöt av det organiserade kaos som utspelade sig på bussterminalen och insöp alla gamla välkända dofter från Aten medan jag väntade på bussen. Lycklig över att vara där igen. Det är lustigt. Genom alla år så har inte doften i Aten förändrats. En blandning av söt mogen frukt, avgaser och varm asfalt. Varje år tycks det lukta likadant oavsett årstid. Bäst som jag stod där och drömde mig bort så kom bussen.

Hotel Marianna
Bussresan tog ca 2 timmar. Anlände till ett molnigt och småkyligt Nafplion fram emot kvällningen. Tog en taxi från busstorget till Hotel Marianna. Det är egentligen inga längre avstånd i Gamla stan men hotellet ligger högt och det hade annars blivit många trappor att släpa tungt bagage. Jag fick ett av deras ”cave rooms” med hög säng, stensatta väggar, ett litet skrivbord med stol där jag kunde plugga mina grekiska glosor och platt-TV.

Uteplatsen bjöd utsikt över hustaken i Nafplions gamla gränder och doften från apelsinträden på hotellets stensatta innergårdar låg som en virvlande slöja i luften. Hotellets stora frukostterrass har en vidunderlig utsikt över Nafplion, havet och de omgivande bergen åt ena hållet. Tittar man lite snett uppåt åt det andra hållet så ser man slottet Palamides som vakar över den lilla staden från en klippa.

Hotel Marianna.

Efter att ha bekantat mig lite med ägarna (tre rara bröder av den goda sorten), blivit bjuden på apelsiner plockade från gården och ett glas vitt vin så var det dags för mitt första andäktiga möte med en urgammal, men för mig ny, grekisk stad. Jag har många gånger önskat i efterhand att jag kunde minnas varje känsla en ny plats ger mig vid det absolut första mötet. Men jag lyckas sällan. Det blir istället summan av medelvärdet på alla olika små och stora, positiva eller, för den delen ibland, negativa känslor som återges till vänner och bekanta i ett slags sammandrag. Jag vandrade nedför alla de stenbelagda och uråldriga trappstegen genom gränden som går från hotellet mot en av de översta gatorna i gamla stan.

Nyfiket och lyriskt irrade jag runt en stund bland kvällsöppna små butiker, tavernor och gellatoställen. Jag blev överförtjust. De gamla gatorna kantades av hus, som vart och ett tycktes representera sitt alldeles egna mästerverk i venetiansk byggnadskonst. Den gamla stadsdelen i Nafplio påminner mig lite om vissa gator i stadsdelen Trastevere i Rom, fast mer småskaligt, betydligt mer välbevarat och väldigt mycket mysigare och finare.

Nu var jag hungrig och min första grekiska middag för i år intogs på Taverna Kastro Karima som ligger på gatan nedanför Hotell Mariannes långa stentrappa. Jag beställde lamm i citronsås som serverades med Briam och ris. Lammet var så mört att det föll i bitar bara man tittade på det och briamen var nog den godaste jag ätit någonsin i Grekland. Jag gick hit flera gånger under min vistelse. Priserna är låga men kvalitén på maten är hög och alla rätterna är klassiskt grekiska. Inte så pjåkig kombo ;)

Efter middagen så var jag så trött efter allt resande så jag övergav mina planer på att upptäcka mer av den lilla staden, tog alla trapporna upp till hotellet igen och somnade likt en prinsessa i min stora stensatta säng på en skön madrass.

Resebrevet fortsätter »