|
Söndag 2/9 Stockholm-Atén-Lavrio-Kea
Väckarklockorna ringer skoningslöst kl 03.00. Gårdagens
evenemang: herrmiddagen respektive Monas 60-årsdag gör det
ännu svårare att komma ur sängen. Agerar dock raskt och
anländer till Arlanda kl 04.45. Ve och fasa incheckningskön
är milslång! I varje fall känns det så. Vi lär
knappast hinna med planet kl 06.00. Jag utmanar en apparat som efter några
knapptryckningar spottar ut boarding kort och baggageremsor. Återstår
nu problemet att lämna in baggaget. Nej och åter nej. Två
enorma köer som betjänas av en SAS-tjänsteman. Varje baggagelämnare
verkar dessutom berätta sitt livs historia för denne stackars
tjänsteman. Efter en kort stund kommer personalförstärkning
så vi blir snabbt av med baggaget och slinker lätt genom säkerhetskontrollen.
En säkerhetsvakt skämtar dessutom med oss i den tidiga timmen.
Flygresan går bra och den avslutas med att planet landar i Atén
kl 10.30 lokal tid.
Nu gäller det att hitta bussen till Lavrio och efter en stund hittar
vi rätt hållplats. Det går en buss varje timme. På
hållplatsen står ett svenskt par samt en grupp tyskar med
ledare. Det blåser så kraftigt att man knappt kan stå
upprätt. Efter en stund kommer en buss på vilken det står
Lavrio och hela gänget kliver på. Tio minuter senare stannar
bussen och alla måste kliva av för att vänta på
en ny buss utan några förklaringar eller tidsangivelser. Några
försöker utröna vad som händer, men efterforskningarna
leder inte till något resultat. När vi väntat en kvart
kommer en ny buss och en yngling kör oss till Lavrio under det att
han kedjeröker och kedjepratar i mobiltelefon. Dessutom konverserar
han med några passagerare. Bussen passerar ett område där
det brunnit. Vi börjar bli vrålhungriga och törstiga och
ser verkligen fram mot en grekisk lunch i Lavrio. Hungern tilltar när
bussen åker genom staden där tavernorna ligger på rad.
Efter avstigning i hamnen kl 13 upptäcker vi att där finns noll
tavernor. Det som finns är en gigantisk asfalterad plan, några
stängda biljettluckor samt ett skjul som är ett mellanting mellan
café och korkiosk. Vi vacklar fram dit och väser med en sista
kraftansträngning "two Heineken". Äntligen konsumeras
resans första öl och humöret stiger avsevärt. Det
går en båt kl 15 och den anländer till Kea kl 16. Vi
går till närmaste hotell och frågar efter priset. 55
euro, väl dyrt tycker stämman. Päivi sätter sig på
en skuggig bänk och jag skickas ut på en golgatavandring i
hettan. Rumspriserna ligger mellan 60 och 90 euro. Tar slutligen ett för
60. Päivi har mängder med synpunkter och anmärker på
utsikten över en parkeringsplats samt att det ligger en byggarbetsplats
i närheten. Nåväl, gjort är gjort och vi går
ner till hamnen. Där är full fart, den ena båten efter
den andra går till Lavrio med en last av bilåkande aténska
familjer på hemväg från semestern. Kaoset är totalt
och trafikpolisen står och dirigerar. Äter middag och går
därefter hem och stupar i säng. Ja, någon sängfösare
intogs väl på vägen.
Måndag 3/9 Kea
Om man höjer blicken ovanför parkeringsplatsen ser man Keas
vackra berg. Från byggarbetsplatsen hörs inget. Den är
kanske försatt i blockad. Väldigt lugnt i hamnen när alla
aténare har åkt hem. Går ner till stranden för
att ta en välförtjänt vilodag. Vi köper bl.a. en vandringskarta.
Vilka bra kartor man börjat ge ut i Grekland!
Tisdag 4/9 Kea
Strapatsdag. Idag stiger vi upp kl 08.00 och går ner till busshållplatsen.
Päivi hade dock vaknat kl 06.00 av en skällande bandhund vid
husbygget mitt emot. Enligt hotellfarbrorn går bussen kl 9.00. Enligt
tidtabellen som är anslagen vid busshållplatsen går bussen
kl 09.30. Tidtabellen har i och för sig slutat gälla den 31/8.
Frågar några förbipasserande. Ingen vet. Vi bestämmer
oss för att avvakta händelseutvecklingen. Plötsligt stannar
en bil och föraren börjar meka med något. Efter en stund
upptäcker han oss två vilsna själar och frågar om
vi vill åka med honom till Chora. Ja, jublar vi och sätter
oss i bilen. Konversationen flyter på grekiska och italienska som
han säger sig behärska till fulländning. Själv studerade
jag i min ungdom spanska men då jag helt saknar talang för
sådant talade jag en spanska som var så dålig att det
inte gick att avgöra om jag talade dålig spanska, dålig
italienska eller dålig portugisiska. Vår konversation blir
därför något enkelriktatd. Han släpper av oss vid
Chora och vi börjar irra runt. Efter en stund kom vi till det pittoreska
torget med tavernor och caféer. Problemet är bara att det
ärr helt folktomt. Snart kommer dock en gubbe och öppnar ett
café. Går dit och beställer frukost. Efter frukosten
går vi enligt ägarens anvisningar till Keas berömda lejon,
som huggits ut ur berget år 600 f.Kr. Därefter fortsätter
vandringen på en åsnestig till kustbyn Odsas. Sträckan
är enligt kartan 5,5 km men känns som det femdubbla. Det är
bitvis brant med halkiga stenar. På vissa ställen går
stigen högt upp med ett brant stup till vänster. Till slut kommer
vi på skakiga ben fram och sätter oss på en taverna och
beställer fyra Heineken och två grekiska sallader för
25 euro. Bussen hem går 16.30 men den anländer något
för tidigt. Vi tar några löpsteg för att hinna fram.
"No, no, slow, slow" ropar chauffören. Bussen är tillbaka
till Korissia på nolltid och går till stranden. Chauffören
rökte och körde som om det gäller en ambulanstransport.
Onsdag 5/9 Kea
Vi har idag sänkt ambitionsnivån på vandrandet avsevärt
och går utmed en asfalterad väg till fiskebyn Vourkari två
km bort. Där kan man beskåda ruiner från en plats som
varit bebodd 3.000 f.Kr - 1.200 f.Kr. Ruinen är omgiven av av ett
stort staket så det går inte att komma in. Man kan dock se
åtskilligt från utsidan. Där står en skylt där
det bl.a. framkommer att den största byggnaden på området
var avsedd för administration. Inte konstigt att den kulturen gick
under. Man kan också beundra ruinerna av ett kolupplag från
1800-talet samt Lampros Katsonis sund. Det är ett bergspass på
den halvö som avskärmar Aghios Nikolaus-bukten. Passet har sitt
namn efter en listig gynnare som under frihetskriget 1821 blev instängd
med sin båt i viken i samband med ett besök hos sin keanska
hustru. När han blivit varse sin prekära belägenhet hade
han då i skydd av mörkret med ortsbefolkningens hjälp
släpat skeppet på stockar drygt 100 meter genom passet. Om
man jämför hur vikingarna släpade sina skepp i Ryssland
och annorstädes förefaller prestationen måttlig om man
ska vara petig. "Släpa båten själv då"
hör jag Lampros ropa från graven.
Går tillbaka till en mindre strand mellan Vourkari och Korissia.
På vägen hem mellanlandar vi på ett ställe som slår
grekiskt rekord i ölpris på liten flaska. 4 euro för en
liten Heineken!
Torsdag 6/9 Kea - Kithnos
Nu ska hotellräkningen betalas. Går ner till bankomaten. Jag
får hålla på en kvart för att lura av apparaten
några hundralappar.
Går ner på stranden och badar. Efter lunch går vi ner
till hamncaféet. Till vår förvåning kommer båten
in 1,5 timmar för tidigt. Det visar sig att den först ska in
till Lavrio för att vända. Den är alltså i själva
verket försenad. Sitter och tittar på en båt som lossar
kalksten med en kran. Småstenarna släpps direkt på öppna
lastbilsflak. En tankbil åker fram och tillbaka och vattnar gatan
för att binda dammet. Vid sjutiden är vi framme på Kithnos
och följer med en rumstant som hyr ut ett höjdarrum med balkong
och havsutsikt för 35 euro. Här är prisnivån en annan.
En Heineken kostar 2,50 euro på en närbelägen servering.
Äter middag på en taverna med bord på stranden precis
i vattenbrynet.
Fredag 7/9 Kithnos
Går runt och känner in hamnbyn Merichas. Tar reda på
båt- och busstider. Efter mycket letande hittar vi busstidtabeller.
De står på handskrivna lappar med grekisk text, tejpade på
insidan av bussarnas vindrutor. Går så småningom till
en närbelägen strand. Idag blåser det så att det
nästan är kyligt i skuggan. På balkongen i morse måste
man ha varma tröjor på sig.
Lördag 8/9 Kithnos
Vi har ett mål med denna dag. Det är att åka till Chora,
leta upp ett postkontor och köpa frimärken. Stiger upp extra
tidigt för att ta 08.25-bussen till Chora. Det sitter många
greker och väntar på närbelägna tavernor. Det finns
bara en buss på hållplatsen. På den bussen står
det Chora. Kliver på utan att ställa frågan "Går
bussen till Chora?" Så rutinerade greklandsresenärer borde
ha begripit bättre. Bussen går inte alls mot Chora utan mot
Driopeda. Därför ändras i detta läge strategin. Vi
ska kliva av i Driopeda. Bussen stannar till vid ett ställe i bergen
där det ligger tre hus. En person stiger av. Det kan inte vara här
tänker vi. Det kunde det, inses när bussen börjar gå
neråt mot havsytan. Ändrar därför strategi igen och
beslutar oss för att kliva av när alla andra gör det. Till
slut stannar bussen i Kanala. Alla passagerare stiger av för att
delta i en religiös ceremoni i en kyrka med undergörande ikoner.
Vi förklarar vår situation för chauffören som erbjuder
oss att mot en billig penning åka tillbaka med honom kl 10.30. Går
till en närbelägen taverna med formidabel utsikt över bukten
och nästa anhalt, Serifos. Krögaren sätter på diskomusik
som överröstar sången från kyrkan, till de kortspelande
gästernas förnöjelse.
Så småningom tar vi 10.30-bussen tillbaka och denna gång
sluts en pakt med chauffören som dyrt och heligt lovar att sätta
av oss i Driopeda. Sagt och gjort. Efter 10-15 minuter står vi på
Driopedas huvudgata. Går runt i staden som verkligen kan betraktas
som en labyrint. Det är svårt att avgöra om vi varit på
ett ställe förut eller ej. När vi för tredje gången
passerar en gumma som står och sopar gränden utanför sitt
hus frågar hon (tror vi) vad främlingarna letar efter. Borde
givetvis ha svarat: "Vi söker vägen, sanningen och livet"
men mumlar bara något ohörbart varvid hon visar oss till ett
café där vi sätter oss under vindruvsrankor och betraktar
det inte alltför hektiska folklivet.
Så småningom går bussen tillbaka till Merichas. Under
dagen kör ett brölloppsfölje med ett 10-tal tutande bilar
genom Merichas. Middagen intas på en taverna i hamnen. Där
har de dukat upp ett långbord för 30 personer. Det kommer så
småningom cirka 15 som sätter sig för att inta något
som verkar vara en familjemiddag i en riktig Lars Norén-familj.
Det är många medelålders kvinnor, några festprissar
och några riktiga surtanter och -gubbar. Efter en stund kommer det
fram en CD-spelare där man spelar grekisk musik. Festprissarna börjar
dansa och efter stund dansar alla, även de suraste. Sedan är
det full rulle fram till stängningsdags.
Söndag 9/9 Kithnos
Spänner på oss vandringsskorna för att gå till en
avlägsen strand. Päivi tappar snart sugen och vänder om.
Jag fortsätter ensam. När jag kommit upp i bergen ser jag att
det är fruktansvärt långt till målet. Jag ser en
ny strand efter ett tag och går mot den. Inser efter ett tag att
jag gått en stor omväg. Vad gör det, vandringen i sig
är vandringens mål. När jag nått stranden tar jag
en väg uppför berget och lyckas efter en stund hitta en åsnestig
utmed bergssluttningen som jag sett från andra sidan viken. Problemet
är bara att någon byggt ett hus där åsnestigen en
gång gick. Att ta sig runt huset innebär en ganska jobbig klättring.
Kommer till slut fram till stigen igen bara för att fem hundra meter
senare finna en enorm mur. Som hjälp att ta sig över har någon
placerat ut en lastpall som stod lutad mot muren. Den lastpallen har sett
bättre dar och knakar betänkligt när jag testar dess hållfasthet.
Vad hade Päivi sagt om hon varit där? "VÄND OM"
hade hon sagt. På tillbakavägen hittar jag en lite lättare
väg ovanför huset. Sätter mig i skuggan under ett olivträd
och betraktar utsikten över strand hus, hav och berg. Sänder
en tanke till den som byggt en berlinmur här ute i ödemarken.
Vilket enormt jobb! Vad var syftet? Jag går sedan samma väg
tillbaka. Har viss SMS-kommunikation med Clabbe. Den information om morgondagens
båttider som finns på www.gtp.gr
stämmer inte med den som de lokala resebyråerna ger. Vem har
rätt? Framtiden får utvisa det. När vi bänkat oss
till middag ringer det i mobilen. Det är vår norske vän
Slim som berättar att han sitter på en bar på Mallorca
och att mitt över gatan ligger den svenska baren "Det glada
hörnet" där det kryllar av aspackade svenskar. Etablissemanget
fylls hela tiden på av taxibilslaster med ännu fler aspackade
svenskar. I baren dånar det av svensk dansbandsmusik. Slim uppskattar
medelåldern till 55 år. Den norska baren "Gökeredet"
ligger en bit nerför gatan. Dit har våra vänner ännu
inte gått. På Päivis fråga om de sett några
finnar är svaret nekande. En vecka på Mallorca och de har inte
sett en enda finne. Enas om att finnarna inte tar sig ut ur sina hotellrum.
|
