Kalimera Grekland Kreta.

ÖVÄRLDEN FASTLANDET INFÖR RESAN UNDER RESAN ÖLUFFA
OM GREKLAND FORUM E-GUIDER BOKA HOTELL SÖK

Samariaravinen upp och ner på samma dag

En bild berättar. Avsnitt 37.

 

Vi har vandrat i många raviner på Kreta, men aldrig i Samariaravinen. Det har alltid kommit något emellan, som ont i knän, eller dåligt väder. Men nu skulle det bli av. Vi brukar alltid göra allt på egen hand utan att anlita externa företag. Men denna gång tyckte vi att det kunde vara smidig att bli körda till ravinen, och att bli hämtad med buss i Chora Sfakion eller Sougia. Så vi köpte biljetter i en resebyrå i Chania. Bussen skulle hämta oss klockan 06.15 vid Plateia 1866, utanför resebyrån Tellus.

 

Samariaravinen. Kreta.

Skulle det äntligen bli av?

 

På morgonen stod det stod en hel del folk och väntade när vi kom fram till resebyrån. Kul att det är fler än vi som ska vandra, tänkte vi. Först kom det en buss, det var inte vår, sedan kom det en annan buss, det var inte heller vår, sedan kom det en annan buss, och som ni förstår var inte heller det vår buss. Till sist var det bara vi kvar som väntade på en buss. Vi stod kvar till klockan 07.00, sedan gav vi upp. Ingen buss.

Skulle vi inte få gå Samariaravinen denna gång heller?

Först tänkte vi åka lokalbuss upp till Omalos, och efter vandringen ta båt till Chora Sfakion, och buss hem därifrån. Men vi visste inte när bussarna till Omalas gick, och vi orkade inte gå bort och kolla heller. Så vi köpte varsin stor kaffe på Everest, hämtade vår hyrbil, och körde upp till Omalos på egen hand. Frukosten åt vi i bilen. Det var bara nio grader när vi kom fram till parkeringsplatsen utanför ingången till Samariaravinen. Brrr.

 

Första delen av Samariaravinen på Kreta.

En baggis att gå tyckte vi - till en början...

 

Vi såg de andra tre bussarna uppe i Omalos, men inte den buss som vi skulle ha åkt med. Senare fick vi veta att de helt enkelt struntat i att köra, eftersom det bara var vi två som skulle åka med. Den resebyrån (Tellus) kommer vi inte att anlita fler gånger.

Planen var att i alla fall gå lite grann i ravinen, att åtminstone få nosa lite på den. Vi bestämde oss för att gå ner till ravinens start till att börja med. Det gick brant nedåt hela tiden. Efter 50 minuter var vi nere. En baggis tyckte vi, och fortsatte.

 

Rast i den obebodda byn Samaria på Kreta.

Rast i den obebodda byn Samaria.




När vi kom till den övergivna byn Samaria blev vi överraskade av att vi redan kommit så långt. Då hade vi gått sex kilometer. Efter en kort vilopaus fortsatte vi. Att vi skulle gå tillbaka också tänkte vi inte ens på. I alla fall inte då. Vi gick, vi gick, och vi gick...

Vi njöt av ravinen, den var verkligen storslagen, och mycket häftigare än vad vi hade föreställt oss. Vissa partier var riktigt läskiga att gå. Regnovädret några dagar tidigare hade frigjort stenar som föll med hög hastighet ner i ravinen. Några vandrare (bland annat guider från resebyråerna) hade hjälmar på sig. Vi mötte en som gick med ryggsäck på huvudet.

 

Att inte orka gå Samariaravinen på Kreta.

Inte ett steg till, sa Camilla. Nu vänder vi!

 

Till sist "kom vi på" att vi skulle gå tillbaka också. Varje steg vi tog framåt skulle också tas bakåt. Så vi började gå allt saktare. När vi nästan hade gått hela ravinen (vi kom aldrig fram till Agia Roumeli) tog vi det mycket kloka beslutet att gå tillbaka igen. Det gick ganska bra till en början.

När vi kom fram till byn Samaria igen var vi duktigt trötta, och då hade vi sex kilometer kvar att gå. Uppför. Den sista biten (den som är så brant och som tog oss 50 minuter att gå ner) var inte att leka med. Vi gick med blicken i backen och släpade oss uppåt. Svetten forsade.

 

Vandra från Omalos genom Samariaravinen på Kreta.

Bara någon kilometer kvar att gå uppför. Vi tyckte inte att det var en baggis längre.

 

Tur att det fanns vatten att fylla på hela tiden. När vi kom upp till bilen var vi så slut, och hade så ont i kroppen, att det var nätt och jämt vi kunde starta bilen.

När vi kom ner till Chania igen släppte Camilla av mig utanför resebyrån. Det var nätt och jämt att jag kunde gå. Jag ramlade in och begärde pengarna tillbaka. Vilket jag fick. Men någon ursäkt för att de inte hade hämtat upp oss fick jag inte. Sen vinglade jag hem till rummet.

Efter en kort vila och massor med vatten satte vi oss på balkongen och belönande oss med varsin kall öl. Jag kan försäkra er att den satt fint. Vi kände oss ganska stolta, trots allt.

Skulle vi göra om vandringen? Svaret är lika kort som enkelt: NEJ!

 

Läs om Samariaravinen här »

Fler avsnitt från serien "En bild berättar" »

Läs mer om Kreta på Kalimera »

E-guider om Kreta »






HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2021 Janne Eklund/Kalimera