Vandra i Samariaravinen på Kreta

Har du inte gått Samariaravinen har du inte varit på Kreta. Ja, det finns dom som säger så. Men det är bara de som har gått i Samariaravinen som tycker så. Så om du inte har vandrat i ravinen, och har varit på Kreta, så har du ändå varit på Kreta. Dock tycker jag att alla som är på Kreta borde gå Samariaravinen någon gång i livet, om man har hälsan vill säga. Jag kan lova att det blir till ett minne för livet.

Majoriteten av alla som går ravinen har köpt en paketresa som innefattar transfer till ravinen, inträde, guide i ravinen, båtresa till Chora Sfakion (oftast), Sougia eller Paleochora, och buss hem till hotellet igen. De flesta resebyråer - och charterarrangörer - anordnar organiserade turer. Smartast är att köpa ett sådant paket.

Här börjar vandringen.

Vi har kört upp och gått ravinen på egen hand, det berodde på att den resebyrå vi köpte biljetter av inte hämtade oss på morgonen. Det var ganska snopet kan jag försäkra. Resebyrån heter Tellus och ligger i hörnet av Odos Halidon och Plateia 1866 i Chania. Den resebyrån rekommenderar vi inte.

Samariaravinen har varit nationalpark ända sedan 1962. Den är cirka 16 kilometer lång och det gör den till en de längsta ravinerna i Europa. De sista tre kilometerna av vandringen tillhör inte nationalparken.

De två första kilometrarna går brant nedför och tar cirka en timme att gå.

Vandringen börjar på 1250 meters höjd, och slutar 0 meter över havet i Agia Roumeli. Med andra ord är det nedför hela vägen. De första två kilometrarna går väldigt brant nedför. Man får inte ha problem med knäna om man ska klara det. Oss tog det drygt en timme att gå de första två kilometrarna.

Ravinen är i regel öppen från början av maj till slutet av oktober, det beror lite på hur vädret är. Underlaget består mestadels av sten, sten och åter sten. Ibland är det små stenar, ibland stora stenar, och ibland jättestora stenar. Man får ha tungan rätt i mun så att man inte snavar och stukar foten.

Landskapet är förstås alldeles bedårande, och monumentalt imponerande. Man tappar andan fler än en gång kan jag lova. Ungefär halvvägs finns en obebodd by som också den heter Samaria. Här vilar nästan alla vandrare en stund innan de fortsätter den mödosamma stigen ner till havet. Byn övergavs 1962 när nationalparken bildades. Undrar hur det var att bo så isolerat? Fascinerande att det ens fungerade.

Många stenar är det...

Hela vandringen tar mellan fyra och sju timmar beroende på hur fort man går. Det jobbiga är att ha koll på var man sätter fötterna, inte själva sträckan som man ska gå. Tycker i alla fall jag. Självklart måste man vara helt frisk för att orka gå så långt. Dåliga knän är otänkbart. Det finns friskt gott vatten att fylla på längs vägen. Du behöver alltså inte kånka med vatten för hela vandringen. Toaletter finns också längs vägen om du skulle bli nödig. Du behöver ta med dig solkräm, och en hatt eller keps, som skydd för solen. En varm tröja, och gärna ett par långbyxor, är också bra att ta med.

Om man går fort minskar man risken att få stenar i huvudet. Trot om du vill. :-)

Bussarna kommer fram till ravinen tidigt på morgonen och då kan det vara kallt. När vi var här senast var det bara åtta grader. Något att äta måste du också ta med dig. Det finns inget att handla förrän du kommer ner till Agia Roumeli. Sist, men inte minst, behöver du ett par riktigt bra skor. Det måste inte vara vandrarkängor, vi gick med vanliga trekkingskor, och det gick hur bra som helst. Är du rökare får du hålla dig, rökning är nämligen förbjuden utom på särskilda ställen.

Det gäller att ha bra skor och att ha stenkoll på underlaget.

Är det då värt att gå Samariaravinen? Ja, det tycker jag absolut att det är. Det kanske inte känns så när man kommer hem till hotellet igen, för då är man ganska mör, men under vandringen är det en upplevelse av rang, och när den mörheten har släppt känner man sig oerhört stolt.

Belöningen efter vandringen är ett dopp i Agia Roumeli, och en kall öl på någon av tavernorna.

Om du inte vill åka tillbaka - till var du nu än började dagen - kan du stanna över natten i Agia Roumeli. Det är en liten trevlig by med tavernor och hotell. Det går inga vägar till byn så båt är den enda förbindelsen.

Läs om Agia Roumeli här »

Som jag skrev längre upp körde vi med eget fordon till ravinen. Vi hade bara tänkt nosa lite på den, sura som vi var eftersom bussen inte kom. Men vi gick nästan hela vägen ner (inte till Agia Roumeli) och gick sedan tillbaka igen. Jag rekommenderar det inte, och vi kommer inte att göra om det. Kan vi gå både ner och upp klarar nästan alla att gå ner. Eller hur. :-)

Läs om vår upp-och-ner-vandring här »

Läs mer om Kreta på Kalimera »

E-guider om Kreta »

VAD DU INTE FÅR MISSA NÄR DU HAR VANDRAT I SAMARIARAVINEN

Missa inte den enklare vandringen i Imbrosravinen, som du kan läsa om här »